Jag hade en ganska strulig ungdom. Som barn testar man sig fram, som ungdom gör man ofta revolt. Det hör till så att man så småningom ska hitta sin plats i vuxenlivet. Jag har funderat i efterhand om det fanns något någon kunde ha gjort eller sagt som fått mig att inte hamna snett i tonåren. Det enda jag kommit på, eftersom man som rebellisk tonåring inte lyssnar på vad någon säger, är att en bra förebild hade hjälpt. Någon som inte genom ord och moraliseringar berättar för en hur man ska vara, utan någon som genom sina handlingar och värderingar visar hur man är en bra medmänniska. Det tänker jag även är en stor del av att vara kristen. Att visa andra vägen genom att leva (så gott man kan) efter sina värderingar och sin tro.
Jag har inte fått äran att vara någons fadder, och eftersom jag döptes som vuxen så hade jag inte heller någon där i bandomen och tonåren när jag skulle ha behövt det. Mina faddrar är två av mina närmaste vänner, som är lika gamla som jag men som har levt som kristna längre än jag. Så kan man också göra.
Förebilder hjälper oss att förstå vem vi är, vad vi vill och vilken potential vi har. Jesus är den viktigaste förebilden; han visar oss hur kärleken till vår nästa, oss själva och Gud inte är någon teori utan praktisk verklighet.
Men vi behöver också människor i vår omgivning som visar hur man kan leva här och nu precis där vi är. Vardagsförebilder, vanliga människor, som gör bra saker så vi kan inse att vi också kan.
My Ström-Rantamäki är diakoniarbetare i Matteus församling.
I dag tänker hon speciellt på sin pappa, hennes största vardagsförebild!
Hennes tips: Vilka är dina vardagsförebilder? Berätta för dem att de är dina förebilder och varför. Det är viktigt att folk får höra det.
Hennes kalenderglimt är fadderdagen 3.6 då församlingarna i Helsingfors och Vanda erbjuder aktiviteter och utflyktsmål som faddrar och fadderbarn kan uppleva tillsammans.
