Författaren och journalisten Karin Erlandsson funderar över kärlek slitstark som stadigt morgonkaffe.

Jag föll för hans magmuskler

kärlek. Kan kärlek vara något så oromantiskt som att bara stanna? 17.2.2017 kl. 21:35

År 1994 var jag som sextonåringar är mest, och jag var väldigt mycket okysst. Jag övade på tomater, för det stod i ungdomstidningen Frida att det var bra att öva kyssar på just tomater. Jag hade alltid en känsla av att det inte riktigt var samma sak.

I slutet av sommaren deltog jag som vanligt i Kyrkans ungdoms stora familjeläger i Pieksämäki. Deltagarna kom från hela Borgå stift, också, till exempel, från Åland.

Då man är sexton och befinner sig på ett kristet familjeläger, är det inte, kan jag avslöja, lovsången som är viktigast. Vem man står bredvid under lovsången är betydligt viktigare. Särskilt om han heter Simon och har lägrets läckraste solbränna.

Simon var lägrets snyggaste kille. Dessutom var hans föräldrar missionärer, och sånt smällde högt i de här kretsarna. Simon var brunbränd, hade lockigt hår, var lite blyg och kunde spela volleyboll. Å herregud (fast det sa vi inte).

Simons kompis hette Fredrik. Han spelade gitarr. Mycket mer än så noterade vi inte angående Simons kompis.

Men så kom den där eftermiddagen då vi, ett större gäng fnittrande flickor, fick för oss att känna på Simons magmuskler. Vi gick fram till Simon (och Simons kompis, men honom såg vi knappt) på volleybollplanen och framförde vårt ärende.

– Vi vill känna på dina magmuskler.

Då, i en eufori av helighet blandad med undertryckt och samtidigt uppvaknande sexualitet, kändes det logiskt.

Så vi, en grupp på sju fnittrande tjejer, kände på Simons magmuskler.

Jag kan inte minnas att det var något speciellt med Simons magmuskler, men det kan hända jag missminner mig. Det som hände efteråt satte agendan för resten av mitt liv.
För att vara artiga ville vi, sju fnittrande tjejer, också känna på Simons bleksiktiga kompis magmuskler.

Det var nu det magiska hände. Simons oansenliga kompis hade betydligt mer imponerande magmuskler än Simon. Hm, tänkte jag. Var det Fredrik han hette? I år har vi varit gifta i nitton år.

Jag antar att jag borde veta vad kärlek är. Vet någon det? Vi gifte oss då vi var 20 år. Jag är skrynkelfri och glad på alla bröllopsbilder, men o du milde, vi var ju barn. Det har funnits perioder då jag känt skam för att vi gifte oss så tidigt, någonslags ruelse över det huvudlösa och vanvettiga i att veta så lite och ändå satsa allt. Kan man satsa allt om man inte förstår innebörden av allt?

Till tioårig bröllopsgåva köpte vi en kaffekokare åt oss själva. Så mycket hade vi vid det laget listat ut att kärlek inte var champagne, det var kaffe. Kärlek var inte resor till Paris, utan måndagsmorgnar då gott kaffe fick oss att fungera.

Snart har jag varit gift hälften av mitt liv. Vid det här laget känner jag om inte stolthet, ändå en viss tillfredsställelse över att vi fortfarande är gifta. Det är ändå ganska bra jobbat. För det har inte varit lätt. Det har varit depressioner, nästan otrohet (hur definierar man?), missfall, sekundär barnlöshet, utmattningar och gräl som pågått flera dygn.

Vid det här laget tror jag att kärlek är något så oromantiskt som att stanna. Att fortsätta vara varandras viktigaste människor, att inte vara riktigt lycklig förrän man fått dela glädjen, att inte vara riktigt ledsen förrän man gråtit tillsammans. Att resa sig gång på gång och hjälpa varandra skrapa ihop smulorna. Att koka kaffe åt varandra på måndag morgon.

Och så är det där livet man delar, den där vardagen med grötkladd på vaxduken som verkligen borde bytas ut, vessastädningen som tar tre minuter för mig och femton för honom, den halvdana dammsugningen, räkningarna i plåtburken, de många tv-serierna, citaten som bara vi minns men som vi har anledning att säga minst en gång i veckan.

Det är inloggningar och jumppapåsar och lördagskorv och bearneisesås på fredag. Det är bilbesiktningar och garagestädningar och lampor som ska bytas, knöliga madrasser, textmeddelanden med ”Var är du?”, och insikten att vi inte ska samarbeta. Så länge vi inte samarbetar löper vårt vardagsliv friktionsfritt. Han har sitt ansvarsområde, jag har mitt, och då vi delar gör han bara fel. Jag vet förstås vad kärlek är. Jag lever ju i den, jag upplever den varje dag.

Det borde komma någon gudlig knorr på den här texten. Religiöst färgade texter vill ofta bygga åsnebryggor höga som katedraler för att få ihop den andliga parallellen.
Jag kunde förstöra den här texten genom att till exempel dra paralleller mellan den äktenskapliga kärleken och Guds kärlek. Det tänker jag inte göra, för blir inte den jämförelsen fadd åt båda hållen?

Men jag tänker vara tacksam, och som kristen har jag någonstans att rikta det tacket. Jag är tacksam nästan varje dag för de där magmusklerna som var så fasta att jag märkte honom.

(Om ni, liksom mitt sextonåriga jag, häpnar över muskulaturen, kan jag avslöja att två timmars trumpetspelande om dagen gör mycket för magrutorna. Så egentligen är det här inte en berättelse om hur jag och min man träffades, utan en reklamkampanj sponsrad av KU:s blåsorkester.)


I serien Tro, hopp och kärlek.
i Kyrkpressen skriver
Karin Erlandsson om
hur man får och upprätthåller en tro som håller
trots vardagens slitningar.

Följ med serien i pappers-KP!

Karin Erlandsson



Efter två böcker om Markusevangeliet och några försök att berätta delar av det är kaplan Boris Salo i Jakobstad redo för nästa utmaning: Han ska berätta hela evangeliet. 20.7.2013 kl. 12:00

Nästa vecka sjösätts Ingå församlings förbindelsebåt, upprustad av ett kunnigt gäng på tio frivilliga som samlats inom församlingens ”träffpunkt för gubbar”. – I en skärgårdsförsamling ska församlingen syssla med samma saker som medlemmarna, säger församlingspastor Tom Hellsten 19.7.2013 kl. 13:11

I sex månader gick journalisten Heidi Finnilä omkring med svåra fysiska symptom. Läkarna hittade inget fel på henne och hon fortsatte att jobba. Tillslut insåg hon själv att problemet var psykiskt. 19.7.2013 kl. 09:45

Frågan om var stadens store son Anders Chydenius med säkerhet är begraven är ännu obesvarad i Karleby. Med hjälp av DNA-prover ska man nu försöka få svar på frågan. 18.7.2013 kl. 12:44

Inrikesminister Päivi Räsänen upplevs som en belastning både för sin kyrka och sitt parti. Men hennes uttalanden ryms inom kyrkans läroramar och i partiet finns ingen som har axlar breda nog att ta över. 18.7.2013 kl. 09:32

Det har snart gått fyra år sedan Björn Vikström blev vigd till biskop för Borgå stift. Den 17 juli fyller han 50 år. 14.7.2013 kl. 12:00

Adoptera en grav. Den uppmaningen går nu ut till föreningarna i Karleby. Den första graven är redan adopterad. 12.7.2013 kl. 13:38

Att bli offer för en narcissist drabbar inte vem som helst men kan drabba var som helst: på jobbet, i familjen, i församlingen. Teol dr Raimo Mäkelä, pionjär i vårt land med att lyfta fram det problem som var okänt ännu på 1980-talet, förskönar inte sanningen för den som råkar ut för en narcissist: ”Du är illa ute." 12.7.2013 kl. 09:43

Han växte upp i två kulturer: den ena var livet på storgodset Tervik och den andra var livet utanför trädgården, där allmogen huserade. Av sin mor fick han i arv en kristen övertygelse som han hållit fast vid hela sitt liv. En kvinnlig teolog kom med de förlösande orden som avslutade en mångårig troskris. 11.7.2013 kl. 13:05

Kampen om de populära vigselkyrkorna är hård och bokningarna sker ofta ett år i förväg. Men ryktet om att finlandssvenska par får gå före i kön är överdrivet. 11.7.2013 kl. 10:21

– Flickorna skriker helt hysteriskt när de blir bitna av en broms, utbrister konfirmanden Kristofer Söderström. Under en intensiv lägervecka är insekterna det största problemet. Allt annat går som en dans i sommarhettan. 7.7.2013 kl. 07:00

Kyrkoherden i Saltvik bor i en stor, herrgårdsliknande prästgård. Men hur mycket hyra ska han betala? Tvisten ska upp i domstol. 5.7.2013 kl. 09:45

Europeiska kyrkokonferensen ska godkänna en ny grundstadga den här veckan. 3.7.2013 kl. 09:19

Sex finländska europarlamentsledamöter kräver att den Iranska fången Saeed Abedini friges. Han sitter i fängelse för sin tro.  26.6.2013 kl. 12:13

Att tala om andra människor både förenar oss och sliter oss isär. Att tala är hälsosamt. Att skvallra kan vara riktigt fel. KP-redaktören förde skvallerdagbok och kämpade mot förtalet i en vecka. 23.6.2013 kl. 12:00

diakoni. Runebergs dikt om bonden Paavo och president Kyösti Kallios bön under vinterkriget formulerar den teologi som Leif Galls förespråkar. 4.1.2022 kl. 11:14

FÖRLUST. Mitt under coronapandemin dog Lotta Keskinens syster. – När inser man att någon inte kommer tillbaka? Har jag insett det än? 2.1.2022 kl. 09:14

FÄNGELSEPRÄST. Hanna Backman har gjort resan från en frikyrka i Österbotten via journalistik i Helsingfors och kriminologstudier i England till jobbet som fängelsepräst i Stockholm. Hon har hittat sitt kall. – Det var som att något ploppade ner från huvudet till hjärtat – det här vill jag göra. 31.12.2021 kl. 15:40

NYANSTÄLLNING. Från den 1 februari 2022 förstärker Kyrkpressen den redaktionella bemanningen då Jan-Erik Andelin ansluter till tidningen. Jan-Erik Andelin kommer närmast från KSF Media där han jobbat sedan 2004, bland annat som chefredaktör på Borgåbladet, på Hufvudstadsbladets ledaravdelning samt som tidningens korrespondent i Stockholm. 28.12.2021 kl. 19:34

UTNÄMNING. Barbro Eriksson och Siv Jern har utnämnts till prostar. 16.12.2021 kl. 12:31