Vad gör Danmark för de kristna i Mellanöstern? frågade Klaus Wivel. När utrikesminstern lät bli att svara reste Wivel själv till regionen. Hans bok tecknar bilden av en hisnande kyrka med brusten röst och få vänner.

Agenter i gudstjänsten som rapporterar minsta politiska feltramp i predikan till de styrande, sexuella trakasserier mot obeslöjade kristna kvinnor på tunnelbanor och gator, hot om vandalisering om man inte betalar skyddspeng, rättsmord, diskriminering på arbetsplatser och i skolor. Vittnesbörden från Egypten, Palestina, Syrien går i samma ton, en rädd och många gånger uppgiven sådan. Också i samhällen där kyrkoledare och politiker officiellt lovordar samlevnaden mellan religionerna är mönstret obevekligt. De kristna vet sin plats och är rädda för att den ska rubbas. Därför gäller det att ligga lågt, bita ihop. ”Vi minns känslan av att behöva viska till varandra (...) inte säga vissa saker offentligt, inte skriva dem i brev eller mejl, inte nämna dem i telefon”, säger prästen Shadi Saad om den syriska diktatur som nu gungar. De kristna har haft ett visst skydd under regimen, något de nu får betala dyrt för. Allt som sticker ut, syns, provocerar är ett hot mot deras kringskurna existens.

Ligg lågt och överlev!
Därför ogillas, på gränsen till hatas, sådana kristna bröder som palestiniern Said Awwadd, som blev nyfrälst i USA och åkt tillbaka till Palestina för att vittna om kristendomen och tala om en växande kyrka. För bullrig, för stor, för testosteronstinn och välgödd. De lokala vänder ryggen åt evangelisten och hoppas att ingen märker, att ingen straffar. Författaren är skeptisk till evangelisten men reflekterar efteråt att han är den enda under hela resan som uttryckt tanken på en kyrka som kan växa. Rädslan genomsyrar allt, gör att de kristnas led faller sönder och de fula sidorna av det mänskliga sys som misstänksamhet, protektionism och medlöperi. ”Kyrkan i arabländerna är sprängd i atomer och de olika grenarna har ringa sympati för varandra”, är en sorgsen mening som dröjer kvar.

Straffet kommer oftast inte från myndigheterna. Klaus Wivel lyfter förtjänstfullt fram den mest svårhanterliga och nyckfulla maktfaktor som har tagit sig befogenheten att garantera de kristna livsrum men också utplåna dem. Gatans parlament, kallar han den, och det här är den kraften som håller Egyptens framtid i sina händer. När gatans parlament rusar till hämnd mot påstådda moralbrott väljer polisen att ställa sig vid sidan och vänta tills hatet lagt sig.

Civilkurage det enda hoppet
Ljusglimten finns i de civila medborgare, muslimer, som till exempel i Egypten bokstavligen bildat en skyddsring, hand i hand, runt kristna företagares hem och butiker. När ska polisen välja samma väg? frågar Klaus Wivel. De retoriska och ibland förtvivlade frågorna växer och hopas efterhand i hans odyssé. Det är en klassisk utveckling hos dem som sett för mycket. De som levt i skuggan av konflikten Israel-Palestina konstaterar ofta cyniskt: Först kommer experterna hit och tror att de vet allt. Ju längre de bott här, desto färre svar har de.

Läsvärt och unikt inlägg
En randanmärkning: Mellanöstern är mycket ”män”. Skrivbordet, tobaksasken och mannen med mustaschen. Visst, onekligen. Det syns också i Wivels bok. De intervjuade, kraftgestalterna, dissidenterna och predikanterna är så gott som alla män, med undantag för två palestinska kvinnor som skymtar fram närmast som ståndaktiga rebeller. Trots att Wivel problematiserar detta i texten är intrycket ändå att han, själv man med expertstämpel, ger upp lite väl lätt i sitt val av bedömare. Någonstans borde det ha funnits en kvinnornas historia, en lite helare bild, ett motljus?

Den annars välgjorda översättningen fläckas ställvis av formuleringar som inte känns idiomatiska. ”Borgarkrig” heter till exempel inbördeskrig på svenska. Bortsett från detaljerna är det här trots allt en väldigt läsvärd och svidande bok. Den är långt ifrån den kristna litteratur som i ett släktskap med socialpornografin glorifierar och konsumerar kristna martyer på betryggande avstånd. Men den är lika långt ifrån den politiskt korrekta och kristofobiska hållning som sorterar kristna som lider och dör just för att de är kristna i en sekundär människorättslåda för ”religiösa frågor”. Desto trovärdigare blir den på grund av skribentens bakgrund, han hör hemma på vänsterkanten och beskriver sig som ateist utan syfte att ge islamofoba krafter nya instrument.

Ärligheten ligger i att Klaus Wivel avslöjar den postkristna världens stenhjärta. Den värld som präglats av kristna krafter har skrivit en sanning som lyder att kristna per definition alltid är förtryckare, aldrig underdogs. Det är orsaken till sveket och arrogansen mot den utsatta kristenhet de vägrar lära känna på dess egna premisser. Och kanske aldrig hinner lära känna. Innan det är för sent.

De sista kristna.
Berättelsen om de förföljda, de som flytt och de som vägrar ge upp, Marcus förlag (2015)
En analytisk reportagebok från Västbanken/Gaza, Egypten, Libanon och Irak.