”Om det är sant att människor behöver tro på en välvillig skapare för att skänka världen moraliskt värde, då kan det också vara sant att de behöver tro på en illasinnad kraft som är inblandad i mänskligt lidande.”

Det skriver Darren Oldridge i Mörkrets furste, en liten bok om djävulen som har getts ut på förlaget Fri Tanke, i översättning till svenska av religionshistorikern Per Faxneld.

Om Djävulen inte fanns skulle man vara tvungen att uppfinna honom, är Oldridges konklusion.

Att tro att det finns en ond kraft, kanske personifierad i en Djävul, är helt naturligt för människor som lider eller ser sina älskade lida oskyldigt. Tron på en god kraft är lika naturlig för den som ser en baby födas.

Många drar slutsatsen att godheten och ondskan (Gud och Djävulen) kämpar mot varandra i en kamp som kanske avgörs först vid världens slut.

Men denna oreflekterade världssyn kolliderar med teologernas krav att Gud ska vara både fullkomligt god och allsmäktig. Ytterst måste alltså Djävulen gå Guds ärenden.

Oldridge ger en kort men lärd översikt över djävulsgestaltens utveckling i den västerländska kulturen. Hans fokus är på litteraturen och i mindre grad på bildkonsten. Musiken skriver han ingenting om. Ändå hade de medeltida musikteoretikerna ett begrepp, ”Diabolus in musica”, Djävulen i musiken.

I Gamla testamentets början är det oklart om Satan alls är en självständig kraft, eller bara en aspekt av Jahve. Och Satan spelar fortfarande en försumbar roll inom judendomen jämfört med kristendomen och islam.

Under antiken spekulerade gnostikerna fritt kring detta: de ansåg exempelvis att ormen i paradiset var en positiv figur – han hjälpte ju Adam och Eva att få kunskap.

Gnostikerna förlorade kampen om att formulera den kristna läran och hamnade på historiens skräphög. Men de som segrade i lärokampen blev sittande med ett olösligt problem: teodicén eller frågan om Guds rättfärdighet.
När lärans väsentligaste drag hade slagits fast hade Djävulen tillerkänts statusen av en högst reell person – precis som folket alltid hade uppfattat honom. Hans karriär gick spikrakt uppåt.

Ondskan genomsyrade världsalltet. Majoriteten av alla människor kunde räkna med en evighet i helvetet – en konkret tortyrhåla där syndarna straffades med kroppsliga plågor.

Vi har en framstående demonolog i Finland, Kari Kuula, som också har intervjuats i Kyrkpressen. Kuula har skrivit böckerna Helvetin historia och Paholaisen biografia, som tillsammans berättar allt om ämnet som en lekman behöver veta (men bara på finska).

Han hävdar att många mildare djävuls- och helvetesläror hade kunnat byggas upp på texterna i NT genom att välja annorlunda betoningar. Men bilden av pinohelvetet grundade sig på Jesus egna ord (Matt: 25,41 och 46).

Djävulsboom

Den verkliga djävulsboomen inträffade på 1500- och 1600-talen (alltså inte under medeltiden!) då en moralpanik svepte genom Europa och Nordamerika och bland annat resulterade i inkvisitioner, häxjakter och paranoia. På ett paradoxalt sätt upphöjdes Djävulen till hela världens härskare – en mera konkret person än Gud själv. Teorin om arvssynden betydde ju att hela världen, enligt dess standardinställning, tillhörde Djävulen.

Den här perverterade världssynen motsvarade tidsandan. Religionskrig rasade, klimatet försämrades, skördar slog fel och farsoter svepte över länderna. Vetenskapliga och tekniska framsteg (bland vilka boktryckarkonsten var det främsta) hade inte ännu lättat på livsvillkoren.

Sedan dess har Djävulens aktier dalat. I litteraturen och konsten har han till och med börjat få en tragisk dimension. Han är, trots sitt skryt, en hopplös och ömklig figur. Han är dömd att förlora den kosmiska kampen till slut.

I den västerländska kulturens huvudfåra har Djävulen förbleknat till en abstrakt princip, eller till och med till en komisk marknadsföringsploj, exempelvis som en figur i reklam för grillkorv.

Men Oldridge varnar för att tro att Djävulen är död. Han lever nog kvar i många kyrkor och subkulturer. Kanske för att han måste uppfinnas på nytt varje gång han avlider?

Konsumentupplysning: det här är inte en andaktsbok. Inte heller en teologisk eller filosofisk utredning. Men den är kulturhistoriskt intressant, välskriven och välöversatt.