Det enda som egentligen händer oss är Merete Mazzarellas sätt att skriva autofiktion, står det på bakpärmen till Mazzarellas färska bok. Det är en hänvisning till autofiktionens guldgosse Karl Ove Knausgård, och faktiskt är det något ovanligt knausgårdskt över den här boken som handlar om kärlek, skuld och lite grann om skam också.

Boken redogör för ett år i Merete Mazzarellas liv, ett mycket märkligt år. Den handlar om hur en ganska nyligen pensionerad universitetsprofessor förälskar sig handlöst i en gammal vän, en kollega från det andra universitetet, professor han också men i filosofi. Men hon är gift. Hennes man bor i Uppsala och han är över åttio. Mannen förebrår henne inte med ett ord, men hennes bästa vän säger upp kontakten.

Den här boken är det baraste jag läst av Mazzarella. Den handlar, som sagt, om skuld och om lycka. Om jag ska hitta en scen som på något vis sammanfattar den stämning jag grips av då jag läser är det den där Merete Mazzarella köper två stycken mycket dyra bh:n i en fin butik i Stockholm. Just den passagen handlar egentligen om god service, men jag läser den som en berättelse om nyfunnen sensualitet. Expediten kastar en blick på sin kund, låter henne sitta och vila sig i den mörka provhyttens trygghet och bär sedan in de bh:n som ska provas. Omsorgsfullt lyfter hon in brösten i kuporna. När Mazzarella går ut med sina uppköp säger hon: Du är en snygg kvinna – fortfarande.

Det skrivs aldrig ut men man förstår att den nya mannen, han som boken igenom kallas ”sambon”, har fått henne att känna sig just så: trygg, omhändertagen, snygg – fortfarande.
Till det mest berörande i den här texten hör ändå de korta scenerna hos mannen i Uppsala – hos honom som mot bokens slut börjar kallas ”han som snart inte längre är min man”. Hur han inte kan somna och hon ger honom insomningstabletter, fyra stycken. Av mängden förstår läsaren att sömnlösheten är av det allvarligare slaget och att det bakom hans hövliga tystnad bor känslor som man bara kan ana sig till.

Vi får veta att han blivit övergiven tidigare i sitt liv, att hans mamma dog då han var två år. Vi får veta att makarna aldrig skrattat tillsammans. Vi får också veta att hon inte tänker upphöra med besöken i Uppsala, med att envist hålla kontakt med den person hon sårat. Tillslut läser jag scenerna som scener om en mor som brutit upp från sin familj för en ny kärlek och nu har delad vårdnad om ett barn som hon tar hand om de överenskomna veckorna, för att sedan åka ”hem” till sitt nya liv, medan alla (och framför allt då det övergivna barnet) beter sig som om allt var som förr. Medan Mazzarella sitter på kafé i Uppsala noterar hon mycket riktigt hur en veckoslutspappa umgås med sin ointresserade son och låter förstå att han redan är på väg, att han längtar efter att redan vara på väg.

Det enda som egentligen händer oss är en mångbottnad skildring av en smärta som jag inte minns att jag skulle ha stött på i Merete Mazzarellas tidigare produktion. Men jag hade gärna läst ännu lite mer om det nya livets vardag och lite mindre om forskning, tidningsklipp och anekdoter.

Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet. Författare: Merete Mazzarella. Förlag: Söderströms 2012.