Ändå är det onekligen en kalldusch att fördjupa sig i händelserna 1918 och det som numera anses neutralt att kalla det finska inbördeskriget. För så var det. Trots att det fanns inblandning i striderna både från ryskt och tyskt håll, så handlade det om att finländare vände vapen mot varandra. Alla de grymma ingredienserna fanns med, allt det sämsta människan kan prestera: Upplopp och lynchning. Mord på civila. Fångar som frigavs bara för att bli skjutna i ryggen när de flydde. Domstolar som inte var värda sitt namn, eftersom de saknade offentlig insyn och opartisk behandling av de offer de dömde – ofta till en snabb död, som kallades avrättning men som i själva verket var mord.
Ibland gick skiljelinjen mellan släkter och familjer. Totalt krävde kriget cirka 35 000 liv, i röd terror, i regelrätta strider, i vit hämnd.
Vår historia är inte bättre än de kollapsade demokratier vi nu förfasar oss över i Mellanöstern eller andra delar i världen. Ändå – och i själva verket just därför – är 1918 ett viktigt år att minnas hundra år senare. Märkesåret kommer med en implicit uppmaning att aldrig låta det ske igen.
Också kyrkan har orsak att minnas, för inte heller den gick fri från att ha misslyckats med att hela och försona i stället för att splittra och fjärma. Församlingarna har uppmanats att uppmärksamma inbördeskriget genom att ordna minnesgudstjänster söndagen den 11 mars. Ärkebiskop Kari Mäkinen inleder minnesåret för den evangelisk-lutherska kyrkans del om en dryg vecka vid en samling i Berghälls kyrka. Samlingen är ett led i en process som bär namnet Sovinto-Försoning. Just vid den här tiden, i januari 1918, bröt kriget ut, med en blodig vår som följd.
Kyrkan har valt att använda sig av termen ”inbördeskriget”. Intentionen är att inte enbart förstå det som hände, utan också att aktivt bygga vägar för framtiden – vägar som gemensam hågkomst också ska kunna leda bort från polarisering.
I bakhuvudet ringer frågan: Kunde det hända igen? Har vi det inte bättre nu? Vet vi inte bättre? Är vi inte bättre?
Tiden i den nyutropade republiken Finland präglades av ekonomiska problem. Många gick hungriga samtidigt som andra hade det väl ställt. Det rådde en samhällelig maktobalans, där missnöjet och en allmän oro fångades upp i en ohelig allians av militära och politiska ambitioner.
Samhällsklyftor. Oro. Missnöjespolitik. Visst finns alla dessa kvar som utmaningar också i dag. Därför är det skäl att minnas.
