Nomineringstiden i ärkebiskopsvalet löpte ut i förra veckan och några svarta hästar i slutspurten blev det inte den här gången. Närmast den titeln kommer Ville Auvinen, missionsledaren för den finska evangeliföringen Sley. Han gick ut i slutskedet som en uttalat konservativ kandidat och fyllde därmed det vakuum som fanns i uppställningen. De som driver Esbobiskopen Tapio Luomas kampanj får nu jobba hårdare med att fånga in de konservativa väljare som dittills sett den balanserande ”mittenmannen” som sitt enda alternativ. Hans utsikter att ta hem valet redan i första omgången har minskat och nu får han jobba för att hänga med i den andra. För de övriga kandidaterna, som profilerats som mer liberala i de stora stridsfrågorna i kyrkan, var Auvinens kandidatur en välkommen röstsplittrare.
Auvinens kandidatur har karaktären av en symbolisk markering. Han måste ändå vinna sina röster, för de konservativa taktikröstar säkert om det lutar mot att de blir helt utan alternativ i en andra omgång. Det är intressant att Luoma, som annars är återhållsam med konkreta uttalanden, nu uttryckligen beklagat att Sley har bundit medlemmarnas åsiktsfrihet i prästämbetsfrågan så att väckelserörelsen inte integreras naturligt i församlingarna som en bidragande kraft. Men Auvinens kandidatur ökar också trycket bland andra väljare med flera alternativ att satsa rätt.
Den jämnaste kampen i det fallet går troligen mellan Björn Vikström och Heli Inkinen. Inkinen var tidigt ute med sin kandiatur. Hon fick extra skjuts av den stora frustration många kvinnor kände över att den nya Helsingforsbiskopen var en man, något som resulterade i att biskopskollegiet som helhet nu är en beklämmande mansklubb. Värvningen av understödare var snabb och effektiv, men det har senare också hörts tveksamma röster från kvinnor i kyrkan som inte är helt övertygade om Inkinen.
Det är möjligt att det är Björn Vikström som vinner på Auvinens kandidatur, ifall dessa osäkra väljer att trygga att det finns en kandidat med i slutskedet som de ser som ett starkare alternativ med rätt profil – trots att han är man. En som det har varit rätt tyst om är Ilkka Kantola. Även om han är rikspolitiker saknar han det naturliga tummelfält som kyrkomötet utgör. De två biskopar som är uppställda har klara fördelar av sitt ämbete både i synlighet och inflytande, men för en ex-biskop som Kantola kan det snarast ligga honom i fatet att han är den biskop som självmant valde att avgå på grund av personliga skäl år 2005. Hans socialdemokratiska nätverk ska ändå inte underskattas. Också väljarkåren har partipreferenser, som i det här fallet kan överraska. Med drygt tusen röstberättigade som ännu inte flaggat för någon kandidat kan det hända mycket när det väl blir dags att rösta.
