Ett ombudsinitiativ som förföll i kyrkomötet är sitt snopna öde till trots ändå värt att stanna vid. Kanske mest av allt för att det ger uttryck för den långsamma och smärtsamma process inom den evangelisk-lutherska kyrkan som det är svårt att skapa rubriker kring i samma utsträckning som den känsloengagerande vigseldebatten.
Initiativet kom från ombudet Matti Perälä, som närmast uttryckte sin förtvivlan över att en fjärdedel av församlingsmedlemmarnas kyrkoskatt går till att upprätthålla väggar. Församlingarna i den evangelisk-lutherska kyrkan har uppskattningsvis 6 000 byggnader att sköta om. Samfälligheterna upprätthåller tillsammans 5 000 av dem. I buketten ingår cirka 800 kyrkor, 250 kapell, 325 klockstaplar och 125 begravningskapell. Samtidigt som det nu är ett måste att göra sig av med fastigheter saknar församlingarna sakkunskap. Peräläs initiativ speglar den uppgivenhet och villrådighet som finns i många församlingsekonomier just nu. Hur gör man för att avyttra? För vem köper väl en klockstapel? Eller säljer?
Tills nu, ungefär, har systemet fungerat. Församlingarna har burit både det gemensamma, Kyrkans centralfond, och det egna. Men nu räcker det här inte längre till. Behovet av samordning på lokalplanet är skriande. Och blickarna vänds också mot den överbyggnad kyrkan har skapat.
Men det är inte så lätt att hitta rätt plattform för att ta itu med de ekonomiska utmaningarna, särskilt inte när en handfull församlingar ska sätta sig ner och fundera över hur kyrkan på deras ort ska se ut i framtiden. För även om de enskilda församlingarna, vilket inte alltid är så lätt, hittar ett samförstånd och vill rationalisera – ja, så sitter de ändå där med sina kyrkor och klockstaplar.
Hur svårt det än är så måste det ändå bli en förändring, för så här kan det inte fortsätta.
Vid sidan av vigseldiskussionen löpte det därför ett allvarsamt stråk om en ny ekonomisk ordning i höstens kyrkomöte. Den tog sig uttryck inte minst i det överraskande betänkandet från ekonomiutskottet, som föreslog att avgiften till Kyrkans centralfond sänks med en procentenhet redan år 2018. För enskilda församlingar och samfälligheter är det en betydande slant över i budgeten.
Ännu mer handlar det om en markering: Alla nivåer måste tänka om, tänka nytt. I samma utlåtande fanns också ett eko av ombudet Peräläs hjärtefråga. Utskottet efterlyser ett projekt med stöd och rådgivning till dem som sitter på ekonomiska poster och ofta ensamma ska utvärdera församlingens livskraft och framtidsutsikter.
Det ekonomiska ekosystemet i kyrkan håller inte längre. Det sker en förändring, där allt inte behöver vara av ondo. I den här processen behöver de som sitter i nyckelpositionerna allt stöd och råd de kan få.
