Prästen är onekligen kyrkans synligaste medarbetare, märkt med den krage som ger upphov till många reaktioner i vardagen – som de intervjuade i KP:s enkät på sidan 9 i papperstidningen i nummer 40 vittnar om. De flesta av samtalen är goda sådana. Det har betydelse att någons ämbetsdräkt så tydligt signalerar att det här är en person vars uppgift är att möta andra, och att han eller hon är beredd på att stå pall för alla slags reaktioner.
Synodalmöte kallas alltså det stormöte som samlade Borgå stifts präster i Åbo häromveckan. Under två intensiva dagar satt så gott som alla präster i det svenska stiftet på seminarier som behandlade allt från att hålla sin kondition i skick till – naturligtvis – hur man ska agera när den nya äktenskapslagen träder i kraft.
Den positiva observationen för utomstående ögon var den sakliga öppenhet och respekt som rådde mellan de olika lägren. I själva verket var ”lägren” rent av obefintliga. På plats fanns bara en skara individer, som gemensamt försökte komma tillrätta med sitt uppdrag i vardagen, samtidigt som de närmade sig frågeställningarna från divergerande och personliga övertygelser.
Schismerna och polariseringen syntes inte när bröder och systrar glatt hälsade på varandra i matsalen. Det finns en verklighet bakom de offentligt regisserade grälen. Det finns ett djupare och större uppdrag, där det tydligen går att förenas bortom orden ändå.
Men ett litet orosmoln finns det trots allt. Skaran i Åbo var definitivt medelålders, och analysen av läget och tendenserna i stiftet visar att Borgå stift står inför prästbrist om man inte lyckas få mellan 40 och 50 nya präster under de närmsta fem åren. Det glesnar snabbt i leden när de stora årskullarna går i pension. På finskt håll är läget tvärtom. Där står teologerna på kö för prästvigning.
”Den bästa reklampelaren är präster som berättar om både det fina och jobbiga med prästjobbet”, sa biskopen till skaran.
Bonga en präst. Din egen, grannförsamlingens, den som råkar sitta intill dig på tåget. De är högst vanliga människor med den alltmer sällsynta uppgiften att ta lyra när någon öppnar sitt innersta, var det än må vara. De rent av uppfattar uppdraget som något Gud har anförtrott dem. Och de tar inte betalt. Bonga en präst, för att du är bekymrad, grundligt förbannad eller har obesvarade frågor.
Eller – om du råkar vara i den situationen att du väljer livsuppgift och yrkesbana – varför inte bli en? Prästen behövs.
