Svartvitt och retfullt

Men också det här paradiset har sin frestare. Hon är svart och vit och hoppar elegant över grusgångarna. Hennes svarta och klara blick noterar allt, den hyperaktiva gula katten som slocknat under syrenen och den blyga grå som kutryggig lunkar över grannens stenläggning.
Hon ser. Och när hon sett tillräckligt lägger hon in sin stöt.

Till synes av misstag väcker hon den skuttiga gula genom att sorglöst plocka en tallkvist som händelsevis ligger bara en meter ifrån. När han får upp ögonen trippar hon elegant vidare utan så mycket som en sidoblick.

Hon förföljer den grå där han lufsar fram – tills han vänder sig om för att titta. Det är fem före att hon inte drar honom i svansen. När han (som har ett temperament någonstans långt därinne) får nog och rusar efter henne upp i ett träd flyttar hon sig bara skrattande till nästa gren. Hon är en retsticka. En mobbare av värsta sort. Varför avskyr vi henne så? I grund och botten är hon ju en fågel bland andra. Men hon är bevisat smartare än resten och socialt begåvad.

Skatan känner igen individer och deras svagheter. Att hon också ska ha ett samvete är för mycket begärt. Det hon gör händer också när vi dövar våra egna. I skam och ogillande känner vi igen det beteende hon så ogenerat visar upp. Vi vet nämligen precis vad hon sysslar med.

Trots att hon – till skillnad från oss – bara är en fågel.