När avgående kyrkomötesombud uttrycker sin frustration över beslutsfattandet borde någon lyssna

I nyhetsartiklar där Kyrkpressen intervjuat och rapporterat om kyrkligt beslutsfattande finns det en känsla som återkommer: känslan av maktlöshet.

I nyhetsartiklar där Kyrkpressen intervjuat och rapporterat om kyrkligt beslutsfattande finns det en känsla som återkommer: känslan av maktlöshet.

När KP skrev om utbrända präster handlade det om den maktlöshet prästerna i en del församlingar kände över att inte kunna styra över sina uppgifter och sin tid på att sätt som skulle hjälpa dem att orka bättre. De var trötta på byråkratin och på det hopplösa i att någon annan fyllde i deras kalender utan att de gavs möjlighet att prioritera.

KP har skrivit om den maktlöshet församlingens förtroendevalda känner eftersom kyrkoherden sitter på två stolar: tjänstemannens och beslutsfattarens.

Vi har också rapporterat om maktlöshet och frustration över ekonomihanteringssystemet Kipa, som planerats av Kyrkostyrelsens tjänstemän och som kostat kyrkan enorma summor och är användarovänligt. Det är en klen tröst att det nyländska patientdatasystemet Apotti visat sig vara en ännu större katastrof, både för kommunernas och välfärdsområdenas ekonomi och för dem som tvingas använda systemet.

Men när tre avgående kyrkomötesombud i denna tidning uttrycker sin frustration över det kyrkliga beslutsfattandet borde någon lyssna.

Men när tre avgående kyrkomötesombud i denna tidning uttrycker sin frustration över det kyrkliga beslutsfattandet borde någon lyssna. Ombuden är kyrkans riksdagsledamöter. De är invalda av medlemmarna – om än indirekt, genom att medlemmarna röstar på medlemmar i församlingsråden, som i sin tur röstar in lekmannaombuden. Om kyrkans tjänstemän planerar valkampanjer där medlemmarna uppmanas använda sin rösträtt för att kunna påverka det kyrkliga beslutsfattandet, då måste de som röstar ha en känsla av att de som väljs till kyrkomötet verkligen har något att säga till om. Annars är demokratin inte verklig.

Då Patrik Hagman säger att den strukturreform som han och andra ombud försökte skissa på med hjälp av gemensamma, informella utskottsmöten dömdes som ”odemokratiskt mygel” av en del biskopar och representanter för Kyrkostyrelsen – då känns det märkligt.

Biskoparna är valda av prästerna för att vara deras herdar, Kyrkostyrelsen består av tjänstemän. Hur går det att motivera att en kyrka som redan i väldigt hög grad styrs av anställda och tjänstemän ska få mer av den lilla makt som lekmannavalda ombud besitter?

Frågan är: vem är det egentligen som har makt att fatta beslut i kyrkan? Vem driver på, vem bromsar – och med vilka motiv?

Frågan är: vem är det egentligen som har makt att fatta beslut i kyrkan? Vem driver på, vem bromsar – och med vilka motiv?

Det eviga problemet med makt och maktlöshet är att de som har makt sällan vill ge den ifrån sig, och sällan vill att andra ska veta hur mycket makt de egentligen har. Vi vill alla ha makt, eftersom det får vårt arbete att kännas mer meningsfullt.

Frågan är: vem är det egentligen som har makt att fatta beslut i kyrkan? Vem driver på, vem bromsar – och med vilka motiv? förr eller senare att verkligen behöva sina lekmän, och det kommer också att komma en tid då kyrkan har råd med allt färre tjänstemän.

Det är inte lätt för någon att ge ifrån sig makt, men det finns ingen annan väg framåt. Var borde makten fördelas rättvist och på så många personer som möjligt om inte i en kristen kyrka?