En del bedömare av vår samtid menar att vi bevittnar stamsamhällets återkomst. Vi definierar oss själva och varandra utifrån vilken grupp vi anser oss tillhöra. Indelning i grupper gör omvärlden mer greppbar, men idag har den här trenden blivit allt starkare. Det mest extrema uttrycket hittar man i vissa konspirationsteorier och sekter, där en medlem som börjar tvivla på de sanningar gruppen tror på tystar de kritiska tankarna.
Huruvida gruppen har rätt eller fel är alltså mindre viktigt, det är grupptillhörigheten som är det primära. Vi verkar snarare välja åsikter utifrån vilken grupp vi tillhör än välja grupp utifrån vilka åsikter vi har. Det här gäller oavsett om jag är konservativ eller liberal, höger- eller vänstersinnad, varghatare eller vargälskare.
"Huruvida gruppen har rätt eller fel är alltså mindre viktigt, det är grupptillhörigheten som är det primära."
Vill man se det positiva kan man utläsa en vändning bort från individualismen. Ensam är inte stark, gemenskapen är viktig.
Stamsamhället har ändå en del nackdelar. Kravet på likriktningen inom stammen kan bli rätt pressande. Stammar tenderar också att hamna i krig med andra stammar – i vår tid tack och lov mer bildligt än bokstavligt. Krigen leder till splittring.
Framförallt hindrar stamsamhället oss från att se individen i de andra stammarna. Vi betraktar vår egen grupp som en skara med olika individer, men konkurrerande stammar ses som en enhetlig, likriktad grupp. Om någon från min stam skriver en insändare med stötande formuleringar konstaterar jag att det ju bara är en enskild persons åsikter, som inte representerar hela stammen. Om någon från en konkurrerande stam skriver en lika hård text slår jag omgående fast att hen är representativ för hela gruppen.
Kyrkan kan i den här tiden välja två vägar. Vi kan välja att bli en stam bland alla andra och i viss mån är vi säkert redan det. Men vi kan också välja att låta kyrkan vara den plats där olikheter och divergerande åsikter inte sopas under mattan utan tvärtom existerar parallellt och tillsammans. Där olika syn på en eller annan fråga inte innebär att man måste gå skilda vägar. Också här finns förutsättningar i den kristna tron och traditionen. Gemenskapen bygger på att vi har samma Frälsare, inte på att vi är överens. Nackdelen är att den här vägen inte kan spikas av domkapitel, kyrkomöte eller nån annan instans. Väljer vi den här vägen är det vår sak att gå den. Fixar vi det?
