Den pakistanske biskopen protesterar milt men bestämt när det är dags att ta ett foto till nyhetsartikeln.
”Please, jag ska åka tillbaka … ”
Resten är ett bråddjup av underförståddheter som för oss i ett relativt religionslikgiltigt samhälle inte genast öppnar sig. Att en person i en känslig och utsatt situation, till exempel en konvertit eller asylsökande, kan vara skygg för kameran är förståeligt. Men att en biskop i ett etablerat och erkänt kyrkosamfund i sitt land, unierad med den stora, världsvida anglikanska kyrkan, har en likadan ryggmärgsreflex, är ovant.
Hos oss förutsätter vi att offentliga personer i och med sin position också gett avkall på en del av den privata sfär som tillkommer alla andra.
De kan förvänta sig att bli fotograferade när som helst, var som helst av vem som helst. Också det är etiskt betänkligt, för även en minister eller underhållningsartist har rätt till ett privatliv. Men för biskop Samuels handlar det inte om eventuella bucklor i den offentliga bilden. Det handlar om ett reellt hot mot hans liv, hans familj, hans församlingsbor. Forskningsinstitutet World Watch listar Pakistan som ett av de länder där förtrycket mot religiösa minoriteter, som de kristna, kallas extrem förföljelse. Den yttrar sig på alla områden institutet monitorerar: privatlivet, familjelivet, sociala nätverk, livet som medborgare och kyrkolivet.
Vid sidan av dem följer organisationen också med förekomsten av våld och poängsätter slutligen allt i en skala som rankar de värsta länderna.
Listan toppas av Nordkorea (93,9) men redan på femte plats finns Pakistan, med 86,5 poäng.
Biskopen behöver inga poänglistor för att känna till farorna. Han vet att han, och många andra pakistanier, saknar skydd för den vrede som kan blossa upp av ingenting och riktas mot enskilda individer – som har få chanser att klara sig ut ur hatvågen med livet i behåll. Vardagen är våld. Däremellan varvas den av misstänksamhet och förnedring. I våra sammanhang nagelfars både jobbannonser och anställningsförfaranden. I Pakistan är det okej att annonsera ut de smutsigaste jobben med religiös varningsetikett: ”endast för kristna” = dåligt jobb.
Religiös diskriminering försiggår över hela världen. Men den är fortsättningsvis en svår bit för världssamfundet. Varför är det en sådan obalans i indignationen över brott mot religionsfriheten i jämförelse med andra övertramp mot de mänskliga rättigheterna? Kanske på grund av att det i de ”upplysta” länderna finns en underförstådd tanke om att religion är något som så småningom går över och försvinner och att det är bäst så. Det är ett felslut. Rätten att tro, utöva sin tro, byta tro eller inte tro alls är en grundläggande mänsklig rättighet som inte får säljas ut som mindre värd än de andra rättigheterna i arbetet för en bättre värld.
