Häromveckan försvarade doktoranden Harry Sanfrid Backström sin digra avhandling vid Åbo Akademi.
Vid disputationen påpekade opponenten Cecilia Wejryd att Prästgårdens ekonomi, kultur och teologi är en forskning som definitivt fyller en lucka. Samtidigt blev det också tydligt att frågan om de slocknande lamporna i prästgård efter prästgård är komplex.
Det handlar inte bara om ekonomiska realiteter eller styrning från ett enskilt domkapitel. Prästgårdsproblematiken bottnar i djupgående förändringar i samhället. Visst, man kan med fog se konkreta förändringar i kyrkans interna syn på prästens – kyrkoherdens – lokala närvaro i församlingen. Boendeplikten har upplösts och prästgårdsboende är inte längre någon självklarhet. Den förändringen är ändå bara toppen på isberget. Under ytan är själva ordet ”lokalt” numera oprecist. Våra beteenden löper i nya fåror. Mönstren för hur människor bor, arbetar och rör sig dagligen har förändrats i grunden. Folks intressesfärer och den tid de dagligen spenderar har ofta sitt centrum långt utanför den plats där de bor eller sover. Frågan om prästgårdens funktion är viktig – men det är skäl att påpeka: själva frågan är ännu viktigare än byggnaden i sig. I vissa fall kan det faktiskt hända att svaret inte är en rejält tilltagen träbyggnad från 1800-talet. Vad är det då som riskerar att gå förlorat? En intention som skymtar bakom den aktuella avhandlingen är att väcka medvetenheten om att det i den accelerande avyttringen av prästgårdarna kanske också har sålts ut något annat. Backström vill tala om ”prästgårdens teologi”, ett begrepp som kanske ter sig onödigt sakralt och främmande för de flesta, men han griper efter något väsentligt.
I grunden handlar det om något så enkelt och jordnära som ”hem”. I de gamla samhällena var prästens boställe ett centrum för andligt liv i vardagen utan de sakrala ramar som kyrkorummet bjöd på. I vackert möblerade salar har det passerat en ändlös räcka kaffen, samtal och tårar. I dag är det svårt för dem som bor i prästgården att leva upp till den romantiserade Bullerbyidyllen. Det finns ingen hemma om dagarna för att baka vetebullar och familjen som bor i huset måste slå vakt om sin egen tid, precis som alla andra. Det finns en klar beställning på ett värdskap i församlingen. Att prästen ensam ska axla det är trots allt mycket begärt.
Är boven i det hela församlingsHEMMET? undrade oppontenten Wejryd. Visst kan man ju kalla byggnaden så. Men någon självskriven värd har den inte. Det är ett hus där ingen är hemma. Blomstrande församlingsgemenskaper har ofta en parallellgemenskap till gudstjänsten i gästfrihetens och vardagens tecken. Det tål det att fundera över. Finns den gemenskapen? Var bor den? Vem öppnar dörren dit? Det är det här prästgårdsproblematiken också handlar om.
För det är inte salarna och medaljongtapeterna som är det väsentliga. Det är kaffet, samtalen och tårarna.
