”Jag var så ung, jag förstod inte ens att mamma kunde dö”

PERSOLIGT.

När biskop Raimo Goyarrola var sexton år insjuknade hans mamma i cancer. Då lärde han sig att glömma sitt eget lidande och koncentrera sig på den som lider. – Det var min första utbildning i att bli biskop i Finland.

2.1.2026 kl. 10:00


E
n eftermiddag i december står vi utanför det katolska biskopsresidenset på Rehbindervägen i Helsingfors. Det duggregnar, men det går inte att komma in, för det finns ingen trappa – en tillfällig spång in i huset konstrueras som bäst av några byggarbetare.

– Vi har haft mögelproblem i källaren, förklarar biskopen, och föreslår en promenad.

Raimo Goyarrola utnämndes till katolsk biskop i Helsingfors katolska stift i september 2023 – innan det var katolikerna i Finland utan biskop i hela fyra år. Det var inte bara den långa väntan som gjorde den nya biskopen väldigt omtyckt, det var också biskopens personlighet. Han är en man som ler och skrattar mycket, han är varm och omedelbar och talar efter nitton år i Finland en flytande finska.

Raimo Goyarrola utbildade sig först till läkare hemma i Spanien, sedan blev han präst.

– Jag har två ögon, med ett ser jag på det fysiska och med det andra på det andliga.

Katolska kyrkan har mässor i 33 städer i Finland. Efter mässan blir det ofta en kö.

– Så många vill krama, bli välsignade, ta en selfie. Är det en andlig eller en fysisk upplevelse då? Vi människor är en helhet. Också beröringen är viktig: som att lägga händerna på personens huvud då jag välsignar hen. För mig är det allt samma paket.


När mamma blev sjuk tog han ansvar

Raimo Goyarrola växte upp som Ramón Goyarrola i Baskien. Hans modersmål är baskiska och spanska – även om baskiskan rostat lite när han använder språket så sällan.

– Jag hade en lycklig, underbar barndom – tack Gud! Om jag kunde välja föräldrar skulle jag välja just mina. Jag kände att jag var älskad av dem, och jag älskade dem. Det fanns ett förtroende och tydliga roller i hemmet. Jag var den äldsta av syskonen och hade mest ansvar, men det var också något som formade mig på ett bra sätt.

Hans pappa var ingenjör och mamma tog hand om familjen – hon hade studerat för att bli pianist. När Raimo Goyarrola var sexton år insjuknade hans mamma i cancer.

– Klart det var tungt. Men jag tänkte redan då: var ska jag ha fokus? Är mamma mitt fokus eller är det jag själv? Det var en ganska mogen tanke, men den hjälpte mig. Jag stod henne nära och hjälpte henne och det fanns inte tid att tänka på min egen sorg. Hon var den centrala punkten, och det fyllde mig med en sorts frid. Det är intressant hur vi ser på andras lidande. Om fokus är på mig själv kan jag inte hjälpa, jag är nästan inte att räkna med. Men det är ju personen som är sjuk som lider. Den här tanken fungerade för mig.

Hans pappa led mycket, för han förstod hur illa det såg ut.

– Jag var så ung, jag förstod inte ens att mamma kunde dö, men pappa förstod det. Mamma fick metastaser. Jag tänkte att en mamma inte kan dö.

Men två år senare dog hon.

– Jag lärde mig tidigt att vara ett stöd för andra, och det har också hjälpt mig i mitt arbete som präst och biskop i Finland. Jag har varit redo för det uppdraget på grund av det jag varit med om.


Någon annan skulle säga: Jag är djupt traumatiserad eftersom min mamma dog när jag var tonåring. Men du tänker inte alls så?

– Nej, det finns inget trauma. Jag satt med mamma när hon dog. Det var en situation som var så full av frid. Jag var den trygga gestalten i familjen. Klart jag inte skulle ha klarat det i egen kraft – bara med hjälp av Guds nåd. Jag var inte ensam. Det fanns en sorg förstås, men det var en lugn sorts sorg.

Under de sista dagarna kunde hans mamma inte längre tala. Han sa till henne: Mamma, jag ber till Gud varje dag att du ska bli frisk. Då lyfte hon sitt finger och pekade uppåt.

– Hon menade att hon var redo för himlen. Då fattade jag: Gud vill inte att hon ska bli frisk, han vill att hon ska till himlen. Och jag accepterade Guds vilja. Det gav mig mer frid. Det är bra att vi ber om saker – men vi vet inte alltid vilken som är den bästa lösningen. Och nu efteråt tänker jag att det bästa var att mamma fick dö. Idag tänker jag att hon är närmare mig nu än om hon skulle bo hemma i Bilbao i Baskien. Då skulle det finnas ett fysiskt avstånd. Men sedan hjärtkurvan planade ut och maskinen pep ett långt pip, sedan dess kände jag att hon finns så nära mig. Jag kan inte se henne, men hon är här.

Han ler sitt finurliga leende.

– Jag är inte galen! Men det känns som om hon var närmare mig nu.


I en vägkorsning

Redan som elva–tolvåring visste Raimo Goyarrola att han ville blir läkare. Han gick till sin pappa med meddelandet.

– Jag sa till pappa: Jag har en god nyhet till dig! Jag ska bli läkare! Han hade ett eget litet företag och hade drömt om att jag skulle gå i hans fotspår som ingenjör. Så han sa: VAH?

Goyarrola skrattar åt minnet.

– Det var en besvikelse för honom. Men han gav mig frihet och jag fick bli läkare.

Efter sin examen jobbade han ett tag och stod plötsligt vid en vägkorsning: ett fint psykiaterjobb i Madrid och en annan bra läkartjänst i Pamplona. Men han hörde redan till Opus Dei och fick frågan om han ville studera teologi i Rom? Ville han bli präst?

– Åhå! Jag hade kanske nångång haft den tanken, men inte på allvar. Jag ville ju bli läkare! Baskien, Madrid, Rom? Det var ett svårt beslut. Jag bad och bad om råd av släktingar och vänner. Sedan studerade jag teologi och år 2002 blev jag prästvigd. Då var jag 33 år, som Jesus på korset. Jag tänker att jag är själens läkare. Jag har två ben att stå på, läkarens och prästens. Ibland ger jag andliga råd – och ibland ger jag fysiska råd. Som: ät D-vitamin och skaffa en klarljuslampa.


”Du är en unik människa”

Under sin tid i Finland har Raimo Goyarrola skrivit en doktorsavhandling om palliativ vård. Som katolik är han en stark motståndare till eutanasi.

– När eutanasibegreppet först började diskuteras var det på grund av olidlig smärta, men när folk idag ber om eutanasi är det oftast på grund av psykiskt och andligt lidande. Mot det fysiska finns det idag oftast bra mediciner.

Han funderar en stund.

– Medicinen har alltid varit palliativ. Även om man inte kan bota sjukdomen finns det mycket som kan göras. Jag tänker att människor som vill dö behöver att någon sitter bredvid dem och lyssnar på dem. Det finns så mycket man kan göra för människor som lider och är döende. Jag ser inte döden som en lösning, och jag vill inte som läkare ta livet av någon. Det är inte min uppgift.

Han minns ett besök hos en väns barn, som låg på sjukhus.

– Jag behövde inte ta hand om det fysiska, det var omhändertaget. Men jag frågade honom: hur mår du? Han sa att han inte står ut med sin pappa. Pappan var hård och kritisk och hade aldrig sagt något vänligt eller uppmuntrande till sonen. Jag bara satt och lyssnade, jag sa ingenting. Jag bad för honom och han talade och talade. Sen började han plötsligt gråta. Han liksom tömdes på allt. Och sedan sa han: ”Men han är min pappa, jag vet att han älskar mig.” Hans lidande var borta, det ersattes med frid. Det tog två timmar. Jag tror att ett problem är att ingen hinner lyssna på människor som mår dåligt. Varför har vi inte tid för varandra?


Jag tror också att många av oss jämför oss med andra, och känner att vi inte är lika vackra och lyckade som någon annan.

– Det är ett stort fel. Du är en unik människa. Du är lika viktig som alla fina människor som dansar på presidentens slott. Du har viktiga uppgifter, många av dem kan bara du ta hand om. Du är Guds avbild. Hur du än ser ut är du en människa.

– I filmer är alla vackra och intelligenta. Men jag tänker att alla kvinnor jag känner eller någonsin träffat är vackra. Jag känner inga fula kvinnor. Skönheten finns på insidan. Är du givmild? Tjänar du andra, bryr du dig om andra? Det är den äkta skönheten.

Han tror att ett av den moderna människans problem är att vi är så koncentrerade på vårt eget lidande.

– Jag tänker: om meningens subjekt är ”jag” så lider du säkert. Jag är arg eller ledsen för att jag är subjektet. Men om subjektet är du, eller vi eller ni – plötligt har du inte tid för dig själv och då får du frid. Det är min upplevelse. Vår kyrka är fattig och vi har många utmaningar, men jag är ändå glad och lycklig. Jag har inte tid att tänka på mig själv.

Nu är den tillfälliga trappan upp till biskopsresidenset färdigbyggd, och vi kan ta oss in i huset. Biskop Raimo Goyarrola förevisar kärleksfullt ett porträtt på biskop Hemming, heliga Birgittas vän och en av hans stora förebilder. Han visar också det rum där påven Johannes Paulus II övernattade under sitt Finlandsbesök år 1989.


Vad tackar du Gud mest för?

– För livet. Varje dag är en gåva, men någon dag kommer Gud att kalla oss hem. Och för trons gåva. Tron är en gåva, men man kan få den att växa. Många får inte trons gåva. Varför just jag? Jag vet inte. Men gåvan är också ett ansvar.

Text och foto: Sofia Torvalds


nykarleby. Mia Anderssén-Löf är Nykarlebys nya kyrkoherde. Hon fick 965 röster medan motkandidaten Ulf Sundstén fick 239 röster i valet. Sammanlagt gavs 1 212 röster valet idag. Åtta röster var förkastade. Röstningsprocenten blev 25,5. 30.9.2018 kl. 21:58

katolska kyrkan. För att reda ut kaoset efter övergreppsskandalerna måste katolska kyrkan samlas bakom påven, tror kardinal Anders Arborelius. 9.10.2018 kl. 09:39

kyrkbrand. Polisen i Joensuu meddelade på tisdagsmorgonen att man gripit fyra personer med anledning av kyrkbranden i Kiihtelysvaara på söndagsmorgonen. 25.9.2018 kl. 10:25

församlingsvalet. Varken den svenska eller den den finska församlingen i Kristinestad har fått ett tillräckligt antal kandidater till församlingsvalet i november. Den svenska församlingen har endast sex kandidater till sina femton platser i gemensamma kyrkofullmäktige. Den finska församlingen har i sin tur för få kandidater till sitt församlingsråd. 20.9.2018 kl. 13:00

biskopsval . När biskop Björn Vikström nu lämnat in sin formella avskedsansökan blir det bråttom för dem som vill bli biskop i Borgå stift att visa sina kort. Väljarna är få och de binds snabbt upp bakom kandidaterna. 18.9.2018 kl. 14:46

biskopsval . Vid dagens möte beviljade domkapitlet vid Borgå stift biskop Björn Vikström avsked. Samtidigt fastställde man tidtabellen för valet av ny biskop, den 19 mars 2019 blir det biskopsval i Borgå stift. 18.9.2018 kl. 14:19

dagbok. I dagböckerna möter vi en ung, social, spontan yngling, en man som senare blev den farbror vi kallar Topelius. 17.9.2018 kl. 11:17

podd. Mer vardagstro än teologiska frågor när ungdomsarbetsledare och präst gör podcast. 14.9.2018 kl. 13:23

sexualitet. Predikanten levde ett dubbelliv. I över 20 år försökte han förtränga sina känslor och bad till Gud om helande. Idag vill Anthony Venn-Brown berätta öppet om vad självhatet gjorde med honom. Hans berättelse har även hjälpt andra. 13.9.2018 kl. 14:48

Analys. Katolska kyrkan är i så djup kris att många undrar om den ska överleva. Nu blir kraven på att påven ska avgå allt mer högljudda. 13.9.2018 kl. 10:30

Helsingfors . Ett drömjobb att få vara med om att utveckla kyrkan i Helsingfors. Stefan Forsén är motiverad att jobba för fungerande samarbete mellan församlingar och samfällighet. 7.9.2018 kl. 14:59

bokhandel. Allkristen bokhandel i Jakobstad stänger av ekonomiska orsaker i mars nästa år. Bokhandeln i Karleby fortsätter men på mindre yta. 3.9.2018 kl. 11:40

folkhögskola. Det finns en framtidstro på Efo i Vasa när den ny- och ombyggda skolan tagits i bruk. Men eleverna på de allmänna linjerna lyser ännu med sin frånvaro. 31.8.2018 kl. 08:27

penningbekymmer. I Borgå erbjuder diakonin en träff med frivilliga rådgivare som kan hjälpa klienterna att få sin ekonomi på fötter. 30.8.2018 kl. 16:10

profilen. Hon är diakonen som älskar att studera och kriminologen som är ointresserad av deckare. Hon uppskattar kommunitetsliv, lever nyfiket och vill se andra människor. 30.8.2018 kl. 15:45

JORDFÄSTNING. Ibland får prästen Malin Lindblom veta att någon knappast kommer att närvara vid jordfästningar hon ska förrätta. Hittills har det ändå alltid dykt upp någon, men hur många som är på plats är aldrig avgörande för henne. – Jordfästningen är som en bön, säger hon. 25.7.2023 kl. 15:17

musik. Två händelser som mänskligt sett inte var förnuftiga bevisade för ”Banjo-Ben” Ben Clark att Gud ledde honom. 21.7.2023 kl. 21:59

Solf. Johan Kanckos och Camilla Svevar har sökt kyrkoherdetjänsten i Solf. De fick svara på några frågor om sig själva och sin syn på Solf och kyrkoherdejobbet. 31.5.2023 kl. 16:52

NÄRPES. Också i år är väskan packad och redo för lägerområdet Fridskär. – Det är en jättehärlig gemenskap, säger Kajsa Åbacka, som är hjälpledare i Närpes församling. 14.6.2023 kl. 16:49

VITTNESBÖRD. Han kom till Jakobstad för att göra målen som ska vinna matcherna för Jaro. Men för David Carty är det minst lika viktigt att vinna själar för Gud. 5.7.2023 kl. 19:00