Den är en renodlad missionsorganisation, Såningsmannen (Kylväjä), grundad 1974 – inte en väckelserörelse som missionerar både i fjärran land och i byar och bönehus hemma.
Magnus Riska kom med i föreningen via sina studier i Gamla testamentet och hebreiska och fann sig snart som missionär och präst i den lutherska Immanuelskyrkan i Tel Aviv på nittiotalet. Nu blir han vid 63 år, efter att ha jobbat som bibellärare i Etiopien, ledare för Såningsmannen.
Vad är speciellt med Såningsmannen som en av kyrkans åtta missionsorganisationer?
– Vår slogan är att nå de onådda. Vi fokuserar på folkgrupper där under två procent är bekännande kristna. Omkring 97 procent av världens missionärer jobbar på platser där det redan finns kyrkor, men vi vill vända på det.
– Vi samarbetar med Norsk Luthersk Misjonssamband som har samma mål. I Etiopien, Japan arbetar vi under deras paraply, tidigare även i Mongoliet. Vi har 200 avtal med 170 församlingar i Finland och kommer att ha 36 missionärer nästa år. Vi och våra samarbetspartners har märkt att det är lättare för församlingsbor och församlingar att stöda en människa och ett ansikte. Projekten kan vara bra och nyttiga, men bli lite abstrakta ibland.
Vilken teologisk profil har Såningsmannen?
– Vi drar till oss människor som tycker att Bibeln, bön och förbön är viktiga. Våra rötter ligger i Carl Olof Rosenius teologi: Guds nåd och syndernas förlåtelse utan egna gärningar. Det är en klassisk luthersk profil. När man kommer utomlands blir man ofta ännu mer luthersk, eftersom man möter andra teologiska inriktningar.
Du började själv som missionär i Israel. Vad tänker du om läget i Israel?
– Arbetet bland judar har alltid varit viktigt för oss. Vi inspireras av Romarbrevet: ”Evangeliet först för juden, sedan för greken.” Vi har samarbete med messianska judar i Israel och vill betona kyrkans judiska rötter. Vår grundare Per Wallendorf (långvarig församlingspräst i Helsingfors), sägs ha använt Jerusalems telefonkatalog som förbönslista. Vi tror på att välsigna Israel, men vi ser också att båda sidor i konflikten mellan Israel och Palestina gör fel.
Hur hanterar man kultur och språk när man ska nå ett ”onått” folk?
– Vi tror fortfarande att det är viktigt att man går över kulturklyftan, lär sig en kultur och språket. När min fru och jag var i Etiopien gick vi i språkskola i sex månader. Vi samarbetar också med lokala som kan nå platser där vi inte klarar av att röra oss.
Såningmannen är mest känd som finskspråkiga Kylväjä. Vad är er relation till Borgå stift?
– Vi har samarbete med flera svenskspråkiga församlingar, som till exempel Petrus, Korsholm och Nykarleby. Just nu är mycket av vårt material på finska, men vi arbetar för mera svenska. Christina Harald från Nykarleby är en av våra svenskspråkiga missionärer, i Etiopien.
Vad är Såningsmannens prioriteringar den närmsta framtiden?
– Fokus på tre områden: arbete bland judar, pionjärarbete och diasporaarbete. Vi ser också på flyktingarbete, till exempel i Grekland. Vårt biståndsarbete är holistiskt – kropp, själ och ande. Ett nytt projekt i Addis Abeba i Etiopien stöder handikappade kvinnor.
– Vår tyngdpunkt är Asien och Afrika. Vi har också sensitiva områden och länder vi inte kan tala öppet om, för att skydda våra medarbetare och deras visum.
Din föregångare som missionsledare Jukka Kääriäinen fick sluta. Hur ska du ta itu med den interna turbulensen i Såningsmannen?
– Det var en övergångsperiod med utmaningar, men nu har det lugnat ner sig. Samarbetet fungerar bra och vi går vidare med en stabilare organisation och med tillförsikt inför framtiden.
MAGNUS RISKA
GÖR: Ny missionsdirektor för Såningsmannen–Kylväjä.
FAMILJ: Fru Gunilla, som också arbetat som missionäi par med Magnus.
INTRESSEN: Triathlon.
KRISTEN TRADITION: Evangelisk-luthersk.
