När Camilla Hellberg spelade föreställningen 11:44 i Stockholm för ett par år sedan var det någon som sa: Jag tror man måste vara ganska modig för att se den här föreställningen.
– Jag vill inte att det ska finnas ett sådant motstånd. Det är därför jag spelar den: för att bryta skammens isolering.
Ämnet tog tag i henne för att det påverkat hennes liv så mycket.
– Ett trauma påverkar allt, särskilt om det är inhöljt i skam. Att tas med trauma är en balansgång mellan att ta emot hjälp eller ens våga be om den, och att stå emot längtan att bli färdig med sitt trauma.
Camilla Hellberg är skådespelare, men idag jobbar hon också som pedagog i Farsta församling i Stockholm. Hennes pappa Göran Hellberg var präst. När hon växte upp hade hon höga betyg, krävde mycket av sig själv, var ambitiös och driven.
Sedan skedde det trauma som skulle komma att styra hennes liv i många år framöver. Hon blev utsatt för sexuella övergrepp och allt låste sig. Hon kom in på teaterhögskolan, hon presterade på ett konkret plan, men hon skuffade hela tiden undan det trauma som skett.
– Vi har en villfarelse att bara för att vi är kompetenta är vi på något vis immuna mot traumats effekter. Men det är vi inte. Ingen är det. Själv trodde jag länge att jag skulle vara immun på grund av min kompetens. ”Jag har ju klarat allt annat, varför skulle jag inte klara det här?”
Därför tänker hon idag att det är så viktigt att prata om vad exempelvis sexuella övergrepp gör med en människa.
Skammen som livshinder
Det fanns en period då hon inte sökte teaterjobb för att skammen var så stark. Hennes skräckbild var att hon skulle sitta i en live-intervju, och intervjuaren skulle ha fått reda på det som hänt och ställa frågan: Är det sant att sak X har hänt?
– Och då skulle jag inte kunna ljuga. Den horror-bilden hindrade mig från att söka jobb.
Därför tänker hon idag att det är så viktigt att prata om vad exempelvis sexuella övergrepp gör med en människa. Inte prata om det så att det blir bekännelsepornografi, utan så att den som berättar har respekt för sin egen integritet.
– Att komma tillbaka till teatermiljön i Helsingfors, att ge den här intervjun, är egentligen en övning i det. I föreställningen delar jag inte det som hänt med mig, men jag delar effekten av det.
Effekten av ett trauma, vet hon, blir synlig förr eller senare. Den blir synlig också för andra, men kanske i bitar. I föreställningen 11:44 möter huvudpersonen en psykolog, en gynekolog, en skuldrådgivare och en präst. Och även om de gör sitt bästa lyckas de inte plocka upp det att problemen är kopplade till sexuella övergrepp.
– Det som personen säger till psykologen är: Jag skulle vilja vakna utan att tänka på det, jag skulle vilja klä på mig utan att tänka på det, jag skulle vilja träffa mina vänner utan att tänka på det, jag skulle vilja kunna sova utan att tänka på det. Jag vill inte definiera vad det är, för det kunde handla om vem som helst i publiken. Det finns inte en av oss som inte varit med om ett trauma, antingen själv eller som anhörig.
Vi kapar av kärleken
Hon har grubblat så mycket på vad hennes eget trauma gjorde med henne. Hon tänkte ju att hon var en person som hade en kärleksfull blick på andra. Men eftersom hon dömde sig själv så hårt dömde hon också andra. Det här är bekant för de flesta som kämpar med skam.
– Om jag kan klara av att dölja mitt största problem, mitt största sår, varför kan inte du det också? Det var en sådan provokation för mig att se någon annan tas med sin skit när jag inte gjorde det själv.
Idag tänker hon att hon inte var kopplad till en kärleksfull Gud, till sin egen andlighet och medmänsklighet.
– Och den kärlek jag får från källan lät jag inte strömma mot mig, den fick fara någon annanstans. Det är skammens värsta konsekvens, att jag kapar av kärleksflödet mot mig själv.
När hon under många år krystade fram föreställningens manus var det för att hon som konstnär behövde få den ur sig, eftersom det obearbetade traumat låg i vägen för hennes skapande. Hon vill också sporra andra att bryta den destruktiva isolering de fastnat i.
– Jag vill visa att saker som sker oss inte är isolerade och bara påverkar ett visst livsområde, utan att skammens närvaro sipprar in och påverkar alla livsområden. Jag vill synliggöra det.
Vi behöver bli skamtåliga
Hon tror inte på tanken: Det där behöver du inte skämmas för.
– Jag tror att vi behöver bli skamtåliga. Vi behöver tåla skammen när den kommer och vara närvarande ändå.
Många av oss som varit med om något traumatiskt tänker: Varför hände det här just mig? Just jag ska inte behöva vara med om något sådant! En författare som betytt mycket för henne, Caroline Myss, svarade så här: Vem skulle det annars hända? Skulle det vara okej som det hände någon annan?
– Att tro att just vi är orättvist drabbade är ett tänkande som försöker säga att vi är berättigade till något. Det är en illusion och dessutom skadligt.
Mod, tänker hon, är att vara rädd men göra något svårt ändå.
– Jag tänker att skamtålighet är när jag slutar vara ensam med min skam. Jag delar den med någon annan och märker att jag fortfarande finns kvar, jag har fortfarande ett värde, och andra personer har sitt värde fast de inte skulle skämmas för samma sak.
Den organisation för sexuella övergrepp som Camilla Hellberg samarbetat med i Sverige uppger att tidsperioden från att ett övergrepp sker, till att den drabbade berättar om det ens för en annan person, är sexton år.
– Jag tror att det går att träna sig i att stå ut med skammen, och det gör du genom gemenskap. Det kan vara att dela det som hänt med en person, eller med flera. För mig blev det en lättnad att inse att något kan bli bearbetat och helat. Tidigare trodde jag att jag behöver lära mig att hantera det att jag inte kan vara mig själv under hela min livstid.
Låt oss inte gå in i glömska
Under de senaste åren har hon intresserat sig för den arameiska Jesus och lärt sig Fader vår på arameiska. I vår version av bönen heter det ”utsätt oss inte för prövning, utan befria oss från det onda”, i den arameiska språkdräkten som hon lärt sig heter det ”låt oss inte gå in i glömska utan befria oss från omogenhet”.
– Jag tänker att det som skammen gör är att föra mig in i glömska. Jag glömmer det faktum att jag är älskad och buren och att jag får finnas här. Det i sin tur leder in mig i ett undvikande, som är ett tecken på omognad. Det har jag mycket erfarenhet av!
Ingen av oss ser på ett äppelträd på våren och säger: idiotäpplen som inte är färdiga.
– Vi vet att de naturliga processerna tar tid, men själva tror vi att vi ska ha en annan rytm. Mognad tar tid. Jag hade en besökare på mitt jobb i Farsta församling som sa: Gud ger oss gott om tid att förändras. Det landade i min mage.
Hur är det med förlåtelse då? När det gäller hennes eget trauma har hon inte tänkt på det så mycket i termer av förlåtelse.
– Det finns så många sätt att se på förlåtelse. Ett sätt är att jag vill inte vara förbunden vid det här på det här sättet mer. Det betyder inte att jag är okej med det som skett, men att jag inte vill ge mitt liv och min energi åt det mer.
En prästkollega sa en gång att det bara är det oförlåtliga som behöver förlåtelse.
– När jag första gången sökte och fick hjälp för mitt trauma sa jag att jag alltid velat vara en människa som kan förlåta. Och efter några år märkte jag att tydligen har jag förlåtit. Det är en process som vi inte nödvändigtvis kan kontrollera.
Camilla Hellberg
– Aktuell med teaterföreställningen 11:44 (en hänvisning till det ställe i Johannes-
evangeliet där Jesus väcker upp den döda Lasarus) som handlar om hopp i praktiken. Kommer att turnera med den i Svenskfinland under det kommande året. Scenisk gestaltning av Lidia Bäck. Musik ur Vesper av Sara Parkman.
– Dotter till idrottsprästen Göran Hellberg. Bor idag i Stockholm med man och barn.
– Utbildad skådespelare, jobbar även som pedagog i vuxenarbete i Farsta församling i Stockholm.
– Började gå i kyrkan igen efter en lång paus efter att hennes mamma dog och hon ville sjunga de psalmer som hennes mamma tyckte om.
– Undersöker i sitt konstnärliga arbete teater som ”bikt, bön och basar”. ”Bikt för att hantera saker jag har makt över, bön för att hantera det som jag inte har makt över, och basar som konsekvensen av mina val, vilket är en andlig praktik.” Länk till webbsidan om föreställningen: www.ruikuttajat.com
