Sjutton år efter att sonen Eetu dog dök de armösa kvinnorna upp i Susanna Sinivirtas målningar.

"Det var som om mina händer var avhuggna"

Konst.

Susanna Sinivirta förlorade sitt barn. Sjutton år senare började hon måla kvinnor utan armar. – För mig är sorgens färg en silvrig nyans av grått.

23.6.2025 kl. 13:02

Susanna Sinivirta växte upp i Eskilstuna, där hennes pappa var pastor i en finsk pingstförsamling. Hon älskade att bo där.

– Ofta reser jag i mitt sinne tillbaka till skogarna och vyerna vi hade där. Om någon säger ”gullviva” eller ”snödroppe” så ser jag min mammas trädgård framför mig. Mycket av den estetik jag har i mig kommer därifrån.

När hon skulle börja högstadiet flyttade familjen till Finland. Det var inte lätt. I flera år längtade hon tillbaka till Sverige, och hennes föräldrar lät henne ofta resa tillbaka och hälsa på sina vänner.

– Det är skillnad på hur man uttalar Susanna på svenska och på finska. När vi flyttade och jag började tala mer finska måste jag använda helt andra muskler i munnen än jag gjort tidigare.

Idag tänker hon att den svenska Susanna är annorlunda än den finska Susanna. Det kan bero på att hon var ett barn när familjen bodde i Sverige.

– I Finland kom tonåren och vuxenlivet. Men det är en rikedom att ha många kulturer i sig. Jag upplevde den svenska kulturen som lättare, inte så melankolisk som den finska. Den svenska kulturen uppmuntrar inte till melankoli. Men jag är en person som lätt blir melankolisk.

Hela sitt liv har Susanna Sinivirta ritat och målat.

– När jag var 16–17 år bad jag till Gud: Om du vill ha något att göra med min talang, om du vill göra något med den, så är jag redo.

Några år senare började hon jobba med grafiska uppdrag för en missionsorganisation. I 20 år har hon jobbat med grafisk formgivning som företagare. Under de senaste åren, när barnen blivit större, har hennes eget målande fått allt mer utrymme.

– Jag tycker om att behandla känslor och svåra saker genom att ge dem en form eller färg. Jag måste få ut det genom att måla.

Ofta börjar det med att hon tänker på färger. Hurdan färg har sorgen?

– För mig är sorgen en blågrå färg, lite silveraktig. Det finns ju inget rätt och fel i konst, vilket är skönt. Det är bara viktigt att få ut klumparna man har inuti.

Sjutton år efter att hennes förstfödda son Eetu dog i ett medfött hjärtfel började hon måla kvinnokroppar med avhuggna armar.

– Genast efter att han dött målade jag i ett litet skissblock: arga linjer med svart tusch. Jag kände starkt att mina händer var avhuggna. Rent fysiskt hade jag inte någon att bära på, jag var tom. Det kändes att jag inte behövde mina händer.

Sjutton år senare började bilderna leva i henne och hon började måla armlösa kvinnor. Det hjälpte.

– Eetu var fyra månader när han dog. Det var mitt livs svåraste tid. Men just då, när han dog, kändes Gud och himlen så nära. Frågorna kom senare.

Varför? undrade hon. Är det någon idé att be när det ändå inte hjälper? Det var ju så många som bad för Eetu, vänner i hela världen.

– Då kom en känsla av att jag inte vill be. Men efter ett tag började jag be Fader vår. Jag tänkte att allt ju finns i den bönen. Under en lång tid var det den enda bön jag bad.

Den svåraste raden i Fader vår är ”ske din vilja”.

– Det var den rad jag upprepade för mig själv de sista dagarna, innan Eetu dog. Vi var så trötta på att sitta på intensiven. Och jag såg ju hur han led. Då sa jag: Gud, gör vad du vill. Ske din vilja. Jag orkar inte strida mer.

– Det var en lättnad.

Bara 1,5 år efter Eetu föddes deras andra son, Onni (som betyder lycka). Ganska snabbt efter det kom Noomi.

– På det viset fick jag mycket lycka i mitt liv ganska snabbt efter sorgen. Men jag var lite på tårna. Jag känner fortfarande att jag bär på en rädsla som sitter väldigt djupt inne i mig: någonting kan hända mina barn. Jag är inte skyddad.

Men sedan många år tillbaka ber hon igen, också med egna ord och inte bara Fader vår.

– Det är liksom små bönepustningar, en ganska tystlåten bön. Men jag känner att jag återfått min tillit till Gud. Jag tar med honom in i min rädsla.

Hon har ingen förklaring på varför just deras Eetu måste dö. Det enda hon vet är att man måste tillåta det som sker – och man har ju inte heller något val.

– Jag tänker på det finska ordet sallimus, säger hon.

På svenska heter det försyn, ett ord som kan vara synonymt med öde, men också med omtanke.

– Jag tänker att livet inte bara är sorgligt, det är också vackert och bra och fyllt av välsignelser. Det blir ändå någon form av balans. Jag tänker också att det bara är en liten tid vi lever här. Varför skulle jag klara den tiden utan blåmärken och svårigheter? Bibeln lovar oss inget lätt liv.

Men samtidigt talar Bibeln om ljuset och om en framtid då allt är bra.

– Vi är på väg dit, och under vägen sker det saker. Men Gud har sagt att han är med oss varje dag, och det klänger jag mig fast vid.

I juni har hon en utställning i Kråkö, Borgå. Den heter ”Fåglarna sjunger även idag”.

– Fåglar ger mig hopp. De är ihärdiga. De bekymrar sig inte. Någonstans i världen sjunger de alltid.

Än hinner du! Utställningen ”Fåglarna sjunger även idag” öppen till 29.6.2025.

Galleri Skolan, Båtbyggarvägen 5, Kråkö (Borgå)

Öppet onsdag–söndag kl. 12–20

Sofia Torvalds


ENKÄT. Församlingarnas empati- och imageundersökning visar att människor i stadsmiljö upplever att Evangelisk-lutherska kyrkans församlingar är mer närvarande än förr. 1.6.2023 kl. 12:22

MARKNADSFÖRING. Min stilla vecka kändes allt annat än stilla, så jag gick på en aktläsning. Vet du vad det är? Det visste inte jag, men efteråt var jag en lite helare version av mig själv, åtminstone för en stund. Det ordnas mycket fint i kyrkan, men hur många vet om det? 1.6.2023 kl. 10:00

Kyrkskatt. Vårdreformen förändrade sättet att beräkna kyrkskatten. Du får mindre avdrag i år, men bara få församlingar som de i Raseborg kommer till mötes med att sänka din skatteprocent. 31.5.2023 kl. 15:10

AI. En präst kan skriva ett halvbra doptal eller en medioker predikan med hjälp av artificiell intelligens. KP testade – och skickades resultatet till biskop Bo-Göran Åstrand. Märks det om det prästen säger inte är inspirerat av den heliga Anden utan en sammanfattning av ett ämne, skapat av en chattbott? 31.5.2023 kl. 10:00

MÖTESORDFÖRANDE. – Jag ser bara fördelar för kyrkoherdarna med att övergå till det här systemet, säger Martina Harms-Aalto som leder ordet i Johannes församling i Helsingfors. 30.5.2023 kl. 10:00

LÄSNING. Vi lever inte längre i en galax som kretsar kring den tryckta boken. I stället strålar skärmen som vår nya sol, skriver Joel Halldorf. Revolutionen stöper om vår civilisation i grunden – hur och varför försöker han förklara i boken ”Bokens folk”. 29.5.2023 kl. 19:19

diakoner. Biskop Bo-Göran Åstrand vigde två diakoner och en diakonissa till diakoniämbetet på pingstdagen. 28.5.2023 kl. 21:48

biskopar. Kyrkoherden i Imatra har varit både musikjournalist och missionär i Jerusalem. Nu kandiderar hon i en andra valomgång mot den förra fältbiskopen. 25.5.2023 kl. 17:57

MEDLEMSENKÄT. Fastän majoriteten av prästerna och kantorerna fortsättningsvis upplever att de är nöjda med sitt arbete och känner ett starkt arbetsengagemang, har välbefinnandet i arbetet minskat enligt många olika mätare. 25.5.2023 kl. 09:00

PRÄSTASSESSOR. Monica Heikel-Nyberg har enligt det premiminära valresultatet valts till prästassesor för perioden 1.9.2023-31.8.2026. 24.5.2023 kl. 15:58

FINSTRÖM. Finströms kyrka är en av Finlands viktigaste kyrkor. Det säger konsthistoriker Åsa Ringbom som ägnat en stor del av sin karriär åt att forska i kyrkorna på Åland. Nu är hon aktuell med en bok om Finströms kyrka. 22.5.2023 kl. 18:33

ANDLIGT VÅLD. Samhället är allt ovanare att tala om tro. Så vården vet inte alltid hur den ska hantera den som mår dåligt av att ha hoppat av miljöer där religionen har blivit för trång. Det har Maria Björkmark forskat i. 19.5.2023 kl. 09:19

KYRKBÖCKER. ”100 procent viktiga” är kyrkböckerna för den som forskar i sin släkt, säger historikern Alexandra Ramsay. I de gamla skrifterna hittar hon både stränga ordvändningar men samtidigt också präster som brydde sig om de små i sin hjord. 17.5.2023 kl. 14:46

profilen. Sebastian Holmgård är aktuell med programmet ”Tänk, tänkare, tänkast”, där han och några barn synar en del sanningar i sömmen. Finns det exempelvis gånger då man får ljuga? 16.5.2023 kl. 13:58

BORGÅ STIFT. Stiftsdekan Mia Anderssén-Löf håller på och sniffar in sina nya arbetsuppgifter vid domkapitlet i Borgå. Dekanen kopplas ofta samman med teologisk utbildning och fortbildning. Men hon har också fått strategi och framtid på sitt bord. 16.5.2023 kl. 10:02

HJÄRTINFARKT. Hjärtinfarkten i slutet av september kom utan förvarning. Kyrkoherde Tomi Tornberg är bara 44 år men anpassar sig nu till ett liv med hjärt- och kärlsjukdom. – Jag har fått lära mig att ingen är oersättlig. Nu äter jag samma mediciner som mina äldre församlingsbor. 30.10.2024 kl. 08:00

Personligt. För omkring tio år sedan lärde Mikael Ahlskog känna några män som förändrade hans liv. På gott, och på ont. 29.10.2024 kl. 17:32

Personligt. Tuomas Enbuske är programledare, poddvärd, journalist, kändis – och numera också kristen. Han tror på arvsynd och på nåd. – Ju mindre vi stressar över att göra någonting gott, desto lättare är det att vara god. 28.10.2024 kl. 18:34

KYRKA OCH POLITIK. Tala med statsministern. Sitt med riksdagsgrupperna. Mejla ministerns medarbetare. Deala med ministeriet. Strategierna är många när kyrkan och relaterade organisationer lobbar för sina intressen. 28.10.2024 kl. 14:00

UTNÄMNING. Kyrkoherden i Jakobstads svenska församling Jockum Krokfors blir ny verksamhetsledare för Martyrkyrkans Vänner från och med den 1 april nästa år. 25.10.2024 kl. 16:34