En scen i Raisa Omaheimos bok Tips för tjockisar handlar om att resa med flygplan. Om att alltid boka platsen närmast fönstret för att inte vara till besvär. Om att trycka sig mot fönstret, igen för att inte vara till besvär. Om att ge upp tanken på att fälla ner brickan. Om att skamset be om en förlängning till säkerhetsbältet. Sedan: le ursäktande. Le, le, le.
– Jag ville skriva en bok till människor som går omkring och tänker att de är de enda som upplever svåra saker på grund av sin fetma. De som tror att de är de enda har ett sådant liv. Det är en väldigt ensam plats.
Frosseri är en av de klassiska sju dödssynderna, på 500-talet utarbetade av påve Gregorius I. Vi behöver inte vara religiösa för at ha kraftiga åsikter om hur fel det är att ägna sig åt frosseri. Just den dödssynden är syndigare än någonsin.
– Folk har starka moraliska åsikter om fetma. Det syns till exempel på sociala medier, där en fet människa kan få arga uppmaningar om att banta. De som kommenterar vill liksom se till att man blir en bättre människa.
Men samma ilska över folk som på olika sätt inte tar hand om sina kroppar riktar sig inte – åtminstone inte på samma sätt – mot rökare, eller mot folk som idkar någon extremsport som är tärande för kroppen.
För det handlar ju också om något annat: effektivitet och självdisciplin.
– Vi lever i ett nyliberalistiskt samhälle som uppskattar effektivitet. I ett individualistiskt samhälle är varje människa sitt eget projekt, och kroppen kan visas upp som ett resultat över personens självkontroll. När vi ser en smal, vältränad kropp tänker vi att den där människan är någon som åstadkommer saker, en målinriktad person. Självdisciplinerad. Den människan är alltså en god människa. Medan den feta människan är lat, orkar inte ta hand om sig, ligger bara och äter.
”Jag är för fet för att göra något”
Den här bilden av den feta kroppen växte Raisa Omaheimo upp med. Tidigt lär vi oss alla att fetma är förkastligt. Fetma ska bekämpas, hos oss själva och gärna också hos andra.
– När hela världens inställning till fetma är fientlig, då internaliserar man den bilden. Då börjar man censurera sitt eget liv och sina val. Om jag upplever mig som fet och dålig ber jag inte om löneförhöjning, jag söker inte ett bättre jobb, jag försöker inte hitta en partner. Jag reser inte, jag börjar inte med en ny hobby. För jag kan inte, jag är för fet för att göra något. Det är väldigt sorgligt.
Hon vill poängtera att fettfobin inte bara gäller feta människor. Den gäller oss alla. Också du som läser den här texten just nu har kanske en magkorv du är kraftigt missnöjd med, någon skavank som du tror att du inte behövde lida av om du bara kunde göra dig av med x antal kilogram.
– Det finns många med medelvikt, eller många som är smala, vars liv på samma sitt begränsas av rädslan för att bli fet. Man måste räkna alla kalorier, man måste röra på sig, man måste hela tiden ha koll och reda ut hur mycket man kan äta. Jag och mina vänner tänker ofta på hur mycket tid och energi vi som 20–30-åringar satte på bantningskurer. Tänk vad vi kunde ha blivit om vi hade satsat samma mängd tid, pengar och energi på något annat!
Bantningsläkemedel och klass
Raisa Omaheimo kommer inte med några samhällsomstörtande lösningar. Hon propagerar inte för bredare flygplanssäten, utan snarare för att man inte ska behöva göra något större nummer av att be om den där förlängningen till säkerhetsbältet.
Hon vill berätta om sin egen väg till att acceptera sin kropp, att sluta hata den, att vägra sätta all sin energi på bantningsprojekt som ändå inte leder till något annat än att vikten ökar.
– Jag vill ha en stark kropp. Jag vill ha en så frisk kropp som möjligt. Och jag vill att läkare ser på min kropp på samma sätt som på andras kroppar, inte bara som ett problem där viktnedgång är den första och kanske enda lösningen.
Just nu tycker hon att det är tungt att se hur 2010-talets kroppspositivitet ersatts av ett smalare kroppsideal igen, snarast med något som liknar det hon själv växte upp med på 90-talet.
– Då var heroin chic idealet: höftbenen skulle stå ut mer än magen. Man tyckte liksom att Kate Winslet i Titanic var fet. Nu är det size 0 som gäller igen: ett utmärglat kroppsideal. Och jag fattar inte! Jag tyckte vi redan var på det stället! Samtidigt förstår jag att det för det mesta är två steg framåt och ett bakåt.
Hon är orolig över Ozempic-effekten.
– Jag vill inte kritisera folk som äter Ozempic, alla får göra vad de vill med sina kroppar. Det jag kritiserar är att medicinen marknadsförs eller diskuteras som någon sorts mirakel. Mirakellösningar mot fetma brukar sluta med att resultaten inte blir som man tänkt, eller att det finns farliga biverkningar.
Ozempic är också dyrt för den som måste betala för medicinen själv. Du måste ta medicinen resten av ditt liv om den ska fungera.
– Där finns också ett klassperspektiv. Jag tror att den kommer att öka fettstigmat på alla sätt. Som fet kommer man få höra: Vad är din ursäkt? Är du så lat att du inte ens ids svälja en tablett?
Låt kroppen ta utrymmet i besittning
Hon fyller sitt flöde på sociala medier med bilder som får henne att acceptera sin egen kropp. Feta människor som äter. Feta människor som gympar, yogar, lever, klär sig i badkläder och shorts. Feta människor som åker skateboard. Feta människor som klär sig i åtsmitande kläder.
– När jag först såg de där bilderna och videorna blev jag helt förskräckt: kära någon, hur kan en människa som ser ut så vara på det sättet? Men sedan vande jag mig. Jag började se på dem med värme och beundra deras vighet och skönhet, och det fick mig att se på mig egen kropp med större kärlek.
Hon kallar sig själv fettaktivist. Det betyder ingenting stort eller revolutionerande.
– Varje gång en tjock person går ut ur sitt hem och stiger in i det offentliga rummet är det en politisk handling.
Ett av tipsen i slutet av boken lyder: Din kropp är inte ett problem som måste lösas.
– Numera äter jag vad som helst på offentliga platser. Jag köper godis i butiken utan att tänka på vad någon tror om mig. Om jag går till en restaurang med väldigt smala stolar med armstöd, då väljer jag bort den stolen.
Hon drömmer om att nångång se en tonårsfilm där skolans hetaste kille är rund.
– Det kommer inte att hända.
– Men det jag kan göra är att gå in i ett rum utan att tänka på min egen form. Jag kan leva mitt liv utan att tänka att det skulle vara bättre om jag magrade. Och jag kan gå på fest utan att tänka på vad jag själv gjorde, utan istället tänka på dem jag träffade där.
