Mikael Sjövall tänker idag att livet blir mer meningsfullt om man letar efter tecken och under, om man inte bara avfärdar det otroliga som ”slumpen”.

Gud överraskade den cyniska journalisten Mikael Sjövall

Personligt.

Under en livskris sökte sig journalisten Mikael Sjövall till kyrkan. Han gick en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. Och allt förändrades. Nu bor tecken och mirakel runt hörnet.

14.5.2025 kl. 09:29

Mikael Sjövall heter Sjövall för att hans farfar en gång hörde en laestadianpredikant från Sverige med det efternamnet i bönehuset. Så blev det familjens släktnamn. Hans pappa växte upp i den laestadianska väckelsen, men tog tidigt avstånd från den.

– Båda mina föräldrar hade sår efter det andliga våld min pappa utsattes för efter att han lämnade rörelsen. Det var ett stort trauma i vår familj, och det har bromsat också mig. Jag har inte bejakat min religiositet eller aktivt sökt ett kristet sammanhang.

Mesta delen av sitt liv har han varit sedvanekristen: döpt och konfirmerad, en blandning mellan agnostiker och Tomas tvivlaren.

– Jag var också opportunkristen: när allt rämnade bad jag, men däremellan behövde jag inte Gud till något.

Tills allt det förändrades.



– Det var två personer som bad för mig. Jag kände bara att det var … som en varm, stor kosmisk kram. En känsla av oändlig kärlek och värme och en sinnesfrid jag aldrig känt.



En känsla av oändlig kärlek

Det började med att han länge jobbade vid ett finansinstitut som han beskriver som ett sorts gyllene fängelse. Åren 2016–2017 rämnade allt. I november dog hans mamma, i februari blev han utmanövrerad från sitt jobb.

– Jag hade länge haft en lågintensiv depression som malde på i bakgrunden, och mammas död blev sista droppen. Sorgen sammanföll med en stark existentiell ångest. Vi förlorar våra närmaste, och vi vet inte vem som är följande.

Några år senare blev hans yngsta dotter konfirmerad i Petrus församling i Helsingfors. I kyrksalen fanns flygblad om en Alpha-kurs, en sorts grundkurs i kristen tro. Han nappade ett flygblad.

– Jag såg det som en möjlighet till någon sorts terapi för mig själv och en chans att lära mig mer om existentiella frågor.

Det var en liten grupp som samlades till kurs: sex–sju personer. Alla var väldigt personliga. Det som sades i gruppen stannade där, och folk hade stark tillit till varandra.

– Alla berättade om sina liv och om sin smärta. Själv satt jag där och grät floder.

Hans röst stockar sig när han ska berätta om vad som hände sedan. Han har inga ord för det, även om han är en person som jobbar med ord.

– Det var en lördag i Petruskyrkan. Det var två personer som bad för mig. Jag kände bara att det var … som en varm, stor kosmisk kram. En känsla av oändlig kärlek och värme och en sinnesfrid jag aldrig känt. Det var ett obeskrivligt lugn.


– Min första impuls var att vara skeptisk. Som journalist ska man ju betvivla allt. Men sinnesfriden bestod. Den bleknade, men den bestod. Något var förändrat i grunden.


Lördagar i fängelset i Kervo

Först ville han inte tro på det han upplevde. Kanske det var en sorts självsuggestion? Kanske han inbillade sig? Det var säkert något övergående.

– Min första impuls var att vara skeptisk. Som journalist ska man ju betvivla allt.

Men sinnesfriden bestod. Den bleknade, men den bestod. Något var förändrat i grunden. Ångesten han kände tidigare var borta, även om han förstås fortfarande har dåliga dagar, som alla andra.

– Idag är jag helt övertygad om att det var en beröring av den heliga Anden, och jag har en förvissning om att Gud finns och att det finns ett sammanhang för oss alla.

Vad gjorde han då efter att ha fått den kosmiska kramen? Först berättade han om den för kristna kompisar. Sedan kände han att han ville göra nya saker i sitt liv: kristna gärningar.

– Det var ett väldigt starkt behov. Jag har alltid ömmat för folk som inte har det bra, men det blev mer intensivt.

Också här kändes det som om Gud styrde in honom på rätt väg. På 1990-talet bodde han i Spanien i ett år och senare ett år i Venezuela, så han talar spanska. I en kaffekö i Andreaskyrkan blev det här plötsligt viktigt.

– Jag hörde ett par tala spanska i kön bakom mig, och vände mig om för att tala med dem. Det visade sig att de hade en son som på grund av ett drogbrott blivit dömd till tre års fängelse. Hans mamma hade bett för att hon skulle råka på en spanskkunnig människa som kunde hjälpa hennes son.

Mikael blev den personen. Under en period åkte han varje lördag till fängelset i Kervo för att tala med sin spanska kompis.

– Det var inte helt okomplicerat för mig – också på grund av familjen. Jag och min fru diskuterade det och hon märkte att det var jätteviktigt för mig. Onekligen var det lite stressigt i längden … Men jag märkte ju också hur viktig jag var för honom.

När hans spanska vän kom ut ur fängelset blev han deporterad hem till Spanien. I höst var det tackfest i familjens lokala evangeliska frikyrka, och på den tackfesten var Mikael Sjövall med.


Om att förlåta

Han tänker idag att livet blir mer meningsfullt om man letar efter tecken och under, om man inte bara avfärdar det otroliga som ”slumpen”. Han vill lära sig att se Guds närvaro i vardagen. Han vill se ut genom fönstret och upptäcka en dimension till.

– För mig är det också viktigt att leva som jag lär. Jag är inte där än, men jag vill gå i den riktningen. Att hjälpa andra människor är något som kan förena konservativa och liberala i kyrkan. Det är något jag respekterar jättemycket: den ultimata osjälviskheten och förmågan att leva som Jesus lärde. Det är en förtröstansfull tanke för mig. Jag skulle jättegärna se att kyrkan satte ner foten lite och påtalade det moraliskt problematiska i den politik som förs just nu, den som drabbar dem som har det allra sämst.

Han vet att det finns kristna som gör så mycket för andra att de nästan får burnout.

– Jag försöker inse mina begränsningar. Min fru frågade mig en gång: ”Ska du rädda kyrkan nu?”

Om det finns någon kristen princip som varit viktig för honom är det förlåtelsen. Han tror att en del av hans ångest bestått i oförmågan att släppa saker och förlåta. På den här punkten fick han en puff uppifrån. För ett tag sedan deltog han i några gudstjänster i Hapsal, Stockholm och i hemförsamlingen Petrus, och varje predikan verkade handla om förlåtelse.

– Jag tänkte att kanske Gud försöker säga något till mig. I Petrus satt jag i kyrkbänken och bad om krafter att förlåta alla som sårat och skadat mig. Jag nämnde dem alla vid namn, tyst för mig själv. Och allt bara rann av mig. Det var som om en sten fallit från mitt hjärta.

Det var hans andra stora och överväldigande andliga upplevelse, svår att tala om utan tårar, svår att beskriva.

– Ingen av oss blir någonsin fullärd när det gäller att älska sin nästa som sig själv eller att förlåta sju gånger sjuttiosju gånger. Det jobbar vi med resten av livet. Men riktningen och strävan och viljan är det viktigaste.


Inget kan frånta mig detta

Han går inte omkring och talar om sin tro med alla. Hans bästa vänner vet, och är glada för hans skull. Säkert finns det tidigare kolleger som undrar om han tappat förståndet.

– Det finns en väldigt stark anti-kristen tradition inom journalistiken. Jag tycker det är konstigt. Kan man inte ha fördragsamhet med sådana som tänker annorlunda? Jag tror man förväxlar institutionen med människorna. Kanske är det samma misstag jag gjort när jag på grund av laestadianismen hållit kyrkan på en armlängds avstånd.

Hans kritiska journalisttankar dyker fortfarande upp också när det gäller honom själv och hans egen tro.

– ”När fan blir gammal blir han religiös.” Jag kan också undra om jag kanske suggererade mig till något för att jag behövde det så mycket. Men jag tänker också att vad som än sker kan inget frånta mig de upplevelser jag haft i kyrkan. Kanske det var Guds sätt att visa för en cynisk journalist att han ändå finns.

Mikael Sjövall

– Journalist. Jobbar deltid som chefredaktör för tidningen Finlands Natur. Skriver också frilansartiklar, bland annat i Hbl och Kyrkpressen.

– Familj: Fru och tre döttrar.

– Aktiv i Petrus församling i Helsingfors. Deltar regelbundet bland annat i församlingens Puls-mässa. ”I början hade jag problem med lovsånger, det kändes att budskapet var skrivet på näsan. Men med den resa jag gjort har jag nu blivit beroende av samma lovsånger som jag förr tyckte var over the top.”

Text och foto: Sofia Torvalds


Kyrkomötet. Rolf Steffansson gör Bo-Göran Åstrand sällskap prästombud i kyrkomötet. Det sittande ombudet Max-Olav Lassila faller ur. 9.2.2016 kl. 10:34

val2016. De åländska rösterna gör att resultatet i kyrkomötesvalet för Borgå stifts del väntas bli klart först i kväll, onsdag. 9.2.2016 kl. 10:18

bröllop. Hur gifter man sig på enklast möjliga sätt? Läs Kyrkpressens Bröllopsbilaga så får du svar! 9.2.2016 kl. 10:51

ekofasta. I dag på askonsdagen startar kampanjen Ekofasta som pågår fram till påsken. Kampanjen uppmuntrar oss att se över våra levnadsvanor och bli mera miljövänliga i den kristna fastetraditionens anda. 9.2.2016 kl. 00:00

film. Lite feministiskt, ganska roligt, fullkomligt bisarrt. I Jaco van Dormaels film Det helt nya testamentet möter satir surrealism. 8.2.2016 kl. 16:23

Fader vår. Biskop Björn Vikström föreslår att församlingarna går in för den nya versionen av bönen Fader vår, för att fira att det gått 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser. 9.2.2016 kl. 00:00

scouterna. I söndags gick startskottet för evangelisk-lutherska kyrkans insamling Gemensamt Ansvar. I år är scouterna det inhemska insamlingsmålet. Syftet är att med hjälp av scouting förebygga utslagning av ungdomar. 8.2.2016 kl. 13:37

åbo svenska församling. Åbo svenska församling föreslås fortsätta som en av tre församlingar i Åbo efter en stor sammanslagning. För tillfället finns det sju församlingar i Åbo och St Karins samfällighet. 8.2.2016 kl. 10:36

tomas lundqvist. I Finland finns en stor grupp människor som inte har rätt till någon hälsovård. Läkaren Tomas Lundqvist erbjuder på sin fritid papperslösa vård vid kliniken Global Clinic i Helsingfors. 4.2.2016 kl. 00:00

john vikström. I år har det gått 50 år sedan ärkebiskop emeritus John Vikström doktorerade vid Åbo Akademi. 3.2.2016 kl. 13:06

Då man riktar sig till unga vuxna människor skapar man ringar på vattnet. Då når man också målgruppens föräldrar och barn. 3.2.2016 kl. 09:05

Rich och Louise Grant tror att en god gemenskap skapar växande kyrkor. 2.2.2016 kl. 13:07

våga fråga. Kyrkpressens expert: Säg "ledsaga", i stället för "överlämna". 2.2.2016 kl. 11:37

wasa teater. Vad är godhet? Frågan gnager i mitt huvud då jag ser pjäsen Acts of goodness på Wasa teater. Det är, som publiken märker, inte någon lätt fråga att besvara. 2.2.2016 kl. 11:25

stiftsfullmäktige. Vilket är uppdraget och vad vill du jobba för? Kandidaterna i valet till stiftsfullmäktige berättar om sina visioner för stiftet. 2.2.2016 kl. 09:59

FÖRSAMLINGSVAL. Så här är kyrkans system för att påverka uppbyggt. Kyrkpressen reder ut begreppen inför valet. 7.11.2022 kl. 18:12

sorg. Sandra Holmgård har skrivit en bok om det som för många känns som det värsta man kan drabbas av: att förlora ett barn. – Oliver var fantastisk, och jag tycker att alla familjer borde ha fått en egen Oliver. Men för egen del kan jag säga att jag aldrig kommer att repa mig helt efter hans sjukdom och död. 5.11.2022 kl. 09:00

KYRKOMÖTET. Nästa vecka samlas evangelisk-lutherska kyrkans kyrkomöte – kyrkans riksdag – till höst­session i Åbo. På ärendelistan står bland annat budgeten för kyrkans central- och pensionsfond. 4.11.2022 kl. 10:02

TERRORBROTT. Centerledaren Annie Lööf och ärkebiskop Antje Jackelén stod på Theodore Engströms, 33, dödslista under sommarens Almedalenvecka på Gotland. Den tidigare nynazisten hade planerat att döda någondera av dem under de samtal med nattvard som ordnades i Visby domkyrka. 3.11.2022 kl. 17:48

Kolumn. "Bråttom är ett ord som nästan ingen tycker om, det skapar mest gräl och sjuk mage." 27.10.2022 kl. 12:10