Strategin blev ett sjudelat arbetshäfte.

Strategin för Borgå stift blev en arbetsbok för församlingarna

BORGÅ STIFT.

Borgå stift gör en ny strategi 18 år efter den föregående. Fast till mångas överraskning är den inget färdigt visionsdokument, utan ett arbetshäfte med frågor. Kyrkpressen frågade biskop Bo-Göran Åstrand varför.

3.2.2025 kl. 13:41

– Det här har varit roligt. Ren arbetsglädje, säger biskop Bo-Göran Åstrand.

När han träffar Kyrkpressen är han på väg på den sista delen av en stiftsturné med åtta stopp runt om i stiftet. I allt från Pedersöre till Mariehamn och Sibbo har han presenterat den nya stiftsstrategin Gå med mig.

Nu ska han hoppa i bilen och köra till Åbo. Den sista träffen hålls i Grankulla första veckan i februari.

Stiftsstrategin har i praktiken inte blivit en fastslagen riktlinje för arbetet i stiftet. Den är mera ett vägledande underlag för vidare diskussion i församlingarna. Den kommer också ett knappt år senare än man ursprungligen planerat.

I häftet om drygt 50 sidor ska man runt om i stiftet få arbeta i sju kapitel på temat gemensam vandring. Varje kapitel har diskussionsfrågor. Några exempel:

Hur möter din församling singlar, ensamstående föräldrar, arbetslösa, dem som är ivriga att hjälpa till, hbtq-personer? Hur ser ni på dem som lämnar kyrkan och er gemenskap? Vad händer om någon skulle ta illa vid sig av något som gjorts eller sagts i församlingens verksamhet?

Istället för en strategi – som redan finns både på riksplanet och i många församlingar lokalt – började arbetsgruppen i samtal komma fram till en annan väg.

– Vi kom till en samsyn om att söka ett förhållningssätt: vad är det egentligen som i grunden förenar oss i gemenskapen i stiftet? Och vad är viktigt? Vad ska färga oss? Hur ska atmosfären vara? säger Bo-Göran Åstrand.

Biskop Bo-Göran Åstrand oroar sig över att en del av kyrkan vill "utkyrka" de andra.

Det ser ut som polariseringen i alla fall skulle vara den tyngsta biten här?

– Ja. Det som vår gemenskap inte kommer att klara av är det man i den anglikanska kyrkan brukar kallar unchurching och man underkänner varandra som kristna. Det har vi i gruppen markerat som en gräns.

Att ”utkyrka” varandra, alltså och att förklara att det finns vissa som inte hör hemma i kyrkan.

– Man kan vara hårt konservativ, eller hårt liberal. Men till sist möts ytterligheterna som i en cirkel där de till slut kan ta varandra i hand för att de båda är lika hårda. Här blir det fråga om hur man bemöter varandra. Man kan tänka sig att ”ut med den andra gruppen så har vi frid och ro i den här gemenskapen”. Men det funkar inte så. Vi sökte istället den gemensamma nämnaren. Det är dopet, Guds kärlek och enheten i Kristus. Vår kyrka är inte en åsiktsförening utan en gemenskap med mångfald.

"Vår gemenskap kommer inte att klara av det anglikanerna kallar 'unchurching' – att man underkänner varandra som kristna."

Men i arbetsgruppen bakom strategin hade du ingen från dem som i stiftet uppfattas som konservativa med i arbetet. Inte när du gav ut ditt herdabrev 2022 – och inte nu heller?

– Nu sökte jag folk som skulle vara katalysatorer för mitt eget tänkande, och som också är inkluderande på riktigt. Det var också viktigt att de var personer som kunde se vidden och bredden hos medlemmar och synsätt i våra församlingar. De var människor jag känner och som jag kan tänka högt tillsammans med direkt, utan att börja tänka i fållor.

En annan sak som går att läsa in är att du anser att församlingar är för ”ineffektiva” i att få med nya människor.

– Ja, och att förändras. Vi behöver beredskap att se medlemmarna i gemenskapen, att de behöver det här rummet och den här bekräftelsen. Jag tänker att tåget går nu! Om vi inte nu lyckas bekräfta våra medlemmar, kalla in dem och ge dem rum, så kommer följande fas. Då har så många redan gått och då är den frågan inte längre relevant.

– För mig är det jätteviktigt att vi inte fastnar vid våra budgetar, fastigheter och annat utan att vi måste se de verkliga resurserna – människor­na. Börjar vi prata vi för mycket om pengar, olikheter och stridsfrågor så har vi vänt ryggen åt den verkliga resursen.

Vid lanseringsturnén kallade ni ändå inte in lekmän och medlemmar, utan valde det hierarkiska i alla fall, de anställda och förtroendevalda?

– Vi ville få en fokusering i diskussionen och ett samtal med alla i salen samtidigt, med de anställda och ansvarsbärarna. De är nyckel­personerna som kan påverka riktningen.

"Om vi inte nu lyckas bekräfta våra medlemmar, kalla in dem och ge dem rum, så kommer fas där många redan har gått."

Risken är väl att just förtroendevalda och anställda också kan vara en broms när det gäller förändring?

– Det var du som sa det där ... Men så är det ju. Man kan välja att öppna och släppa handbromsen, eller dra åt den.

Hur följer du upp det här arbetet?

– I maj har vi områdesvis Teamsmöten med kyrkoherdarna om hur de har kommit i gång. Vilket stöd behöver de då? Och så har vi en strategisk överläggning vid kyrkoherdekonferensen i september.

Den evangelisk-lutherska kyrkan fungerar på ett visst sätt, med vissa strukturer. Hur ska det här leda till nya arbetsformer om strategihäftet får en församling att inse att man inte får in singlar, ensamförsörjare och hockeyföräldrar …?

– Där människor kommer med och får utrymme att tänka och ge sina synpunkter, börjar det alltid hända saker. Det var min erfarenhet som kyrkoherde. I Jakobstad gladde jag mig åt systemet med församlingsfaddrar där vi som mest hade 80 medlemmar som var befullmäktigade att gå in i människors hem. De delade vad dopet betyder, uppmuntrade och stödde föräldrar. Och vi sade: Du får göra det och du har vårt förtroende att representera församlingen; du är ett ansikte för gemenskapen när du kommer.

Du jobbar som biskop ganska mycket med crowdsourcing, tar andra till hjälp med att skriva ett herdabrev eller en strategi. Hur ser du på det i förhållande till ledarskap?

– Jag är uppvuxen i en familj med sju syskon på en stor gård. Jag är storebror och vet att man kom ingen vart om vi inte klarade av att samarbeta. Det går inte. Den ena går dit och den andra går hit och så tror man att man får jobbet gjort. Vi fixade livet på gården, och också livet efteråt, för att vi höll ihop.

– Det här finns i mig. Jag kan inte jobba på något annat sätt. Om du som ledare inte har gjort allt det där underliggande arbetet, så kommer du, den dag när du ska peka med hela handen, att stå där ensam och flaxa med den.

Strategier ska ha mål så att man kan mäta eller tydligt se hur man har lyckats. Vad ska hända i kyrkan för att du ska känna att det här hade en effekt? Mer av vad, mindre av vad efter den här processen?

– Betydligt flera av våra medlemmar än i dag ska med både glädje och en viss stolthet säga att det betyder någonting för dem att de är medlemmar i den här kyrkan. Då har vi nått dit jag vill vi ska nå med det här samfundet.

Jan-Erik Andelin


ylivieska. Kyrkostyrelsen har fastställt Ylivieskas kyrkoråds beslut om att bygga ny kyrka efter omröstning. 21.8.2019 kl. 13:42

församlingsfusioner. Kyrkostyrelsen har gett grönt ljus för församlingsfusionerna i Kronoby och Pedersöre. 21.8.2019 kl. 12:27

förlåtelse. Vår digitala kommunikation kryddas med bilder och symboler som förmedlar känslor och kompletterar de skrivna orden. Det finns idag över 3 000 sådana emojier. Ändå finns det i utbudet av symboler ingen som betyder ”Jag förlåter dig”. Det vill kyrkan råda bot på. 19.8.2019 kl. 11:18

Flytt. Kirkkopalvelut sålde huset – det innebär flytt för Kyrkpressen och Fontana Media senast i januari 2020. 13.8.2019 kl. 11:57

Utmärkelse. Karolin Wargh, kantor i Solfs församling, är årets kantor. – Det känns helt otroligt och väldigt roligt. Jag hoppas att jag genom den här utmärkelsen kan föra fram hur viktigt det är med orgelpedagogik, säger hon. 8.8.2019 kl. 16:23

på djupet. Var tredje vecka träffas en diskussionsgrupp som behandlar teologi, filosofi och psykolog i Malax. Gruppen kallar sig Amici in spiritu och fungerar som en motkraft till samtidens ofta ytliga och aggressiva diskussionsklimat. 29.7.2019 kl. 10:00

gemenskap. Hanna Mithiku vill att kyrkan ska leva som den lär och att förkunnelsen om alla människors lika värde ska synas i församlingsarbetet. Det har fått henne att ställa upp som förtroendevald, och i dag är hon ordförande för gemensamma kyrkofullmäktige i Helsingfors. 25.7.2019 kl. 08:30

sjukhuspräst. I det kyliga, kliniska kaos som sjukhus och sjukdom kan innebära finns det personer som bygger altaren och andas empati. 25.7.2019 kl. 08:30

förrättningssamtal. ”Nästan terapeutiskt” och ”rutinmässigt” är ord människor använder för att beskriva samtalet med prästen inför sin bröllopsdag, sitt barns dop eller en anhörigs jordfästning. De flesta har positiva erfarenheter, men hos några har mötet lämnat en besk eftersmak. 24.7.2019 kl. 10:57

teater. På Kyroboas möter vi en predikant som är osympatisk redan från början. Under liten himmel är en obehaglig berättelse om maktmissbruk och svårigheten att säga ifrån. 11.7.2019 kl. 14:55

ledarskap. Teemu Laajasalo leder ett brokigt stift där församlingarna trots sina skillnader ställer samma fråga: Hur kan vi tala om evangeliet så att det blir relevant för människor i dag? 11.7.2019 kl. 00:01

sorg. Jan-Erik Nyman hade varit präst i ett år när han förrättade sin första jordfästning. Det svåraste som präst har varit att möta den sorg som kommer oväntat – och att inte gömma sig bakom yrkesrollen när sorgen kommer nära. 27.6.2019 kl. 10:20

sorg. Sorgen är inget att skämmas över – eller att vara stolt över, säger Fritjof Sahlström. Den är en del av livet. Men han tror vi behöver våga dela berättelser och ge rum för sorgen i vardagen. 27.6.2019 kl. 10:00

sorg. Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp. 27.6.2019 kl. 10:00

livsberättelse. En natt under Bosnienkriget drevs Emina Arnautovic genom en svår frontlinje. Granaterna regnade ner runt henne och dottern hon bar i sin famn. – Då tänkte jag att om jag överlever måste jag göra något av mitt liv. 11.7.2019 kl. 12:00

TILLGÄNGLIGHET. Då Claus Terlinden säger ”min församling” syftar han på alla människor med intellektuell funktionsnedsättning inom Borgå stift. I den församlingen är tomt prat överflödigt och vänskap avgörande. 29.9.2023 kl. 13:18

FLYGPLATSPRÄST. Flygplatsprästen Hanna Similä arbetar där många människor går genom gaten och porten till någonting nytt. Eller kommer hem igen. 26.10.2023 kl. 19:00

KVINNA OCH PRÄST. Domkapitlet i Borgå väntade inte på ett utlåtande från församlingen, efter att församlingsrådet bromsade pappret. Rådsmedlemmar i Karleby upplever sig "överkörda" efter domkapitlets resoluta beslut att förordna Annica Smeds. 28.9.2023 kl. 15:05

teater. Samtalet med David Sandqvist, som har regisserat Ronja Rövardotter på Svenska Teatern, glider in på döden gång på gång. – Jag har alltid varit rädd för döden. 28.9.2023 kl. 14:00

OFRIVILLIG BARNLÖSHET. Norska Cecilie Hoxmark vill bryta tystnaden och tabut kring ofrivillig barnlöshet. Därför grundade hon Prosjekt Åpenhet. – Jag kände sådan skam, som om jag var en felaktig vara, som om min man gjorde fel när han valde mig. Idag är hon femtio. Hon har skapat sig ett liv som inte kretsar kring en kärnfamilj utan är hennes eget bygge. 27.9.2023 kl. 19:56