Ska vi resa oss och se hur långt vi kommer? frågar Matteus kyrkokörs dirigent Fiona Chow.
”Rädda! Rädda! Rädda min själ från svärdet!” sjunger kören. ”Som rovlystna lejon!”, dundrar basarna en stund senare i sitt soloparti.
De kommer till slutet. Och efter lite slipande av svåra partier går det ännu bättre.
Kören övar på verket Rädda min själ som komponerats av 26-åriga Kristian Vuoristo och är det första av hans kompositioner som ska uppföras och övas in av en kör.
– I och med att jag inte komponerat för kör förr har jag tvingats lära mig allt – och arrangemanget har förstås tagit mycket längre tid för mig än om jag varit proffs, säger Kristian Vuoristo.
Processen började med att han kom att tänka på Jesus ord på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
Han kollade upp psalm 22 i Psaltaren, den som Jesus citerade.
– Det var under en tid i mitt liv då jag kunde relatera till den här psalmen väldigt starkt. Under den här ganska tunga tiden började jag tonsätta delar av psaltarpsalmen. Men det verk som nu blivit till är inte en tonsättning av de mest kända orden. Så går det ofta i kreativa processer: man slutar på något annat ställe än där man började.
Man måste våga möta sin rädsla
Som konstnär vill han verkligen säga något med sitt verk.
– En av de värsta känslorna som konstnär är att inte ha något att säga. Det är nästan som om man inte fanns till, och det är en känsla som ibland får mig att vilja ge upp och sluta skapa. Man måste våga möta sin egen litenhet och rädslan för att inte ha något att komma med.
Han hoppas att den här flera tusen år gamla psalmen ska vakna till liv och få människor att se den med nya ögon. På något märkligt sätt känner han att han samarbetat med den som skrev texten för länge sedan: kung David själv eller någon i hans hov.
– När texten lyder ”tjurar i mängd omger mig” vill jag att man ska kunna se hur tjurarna rusar omkring personen. Det är så fascinerande att tonsätta en gammal text som har ett så starkt bildspråk och är så lätt att ta till sig.
Han tror att när vi bearbetar något som känns tungt blir bildspråket extra viktigt. När kören sjunger ”Bashans oxar omringar mig. Som rovlystna, rytande lejon spärrar de upp sitt gap mot mig” – då är oxarna och lejonen kanske våra oroliga, stressade tankar, vår ångest och vår vanmakt över allt vi inte kan kontrollera.
– Känslan av att vara omringad är ganska allmänmänsklig. Högstadiets skolvardag som ny lärare gör att jag verkligen kan identifiera mig, säger han med glimten i ögat.
Man går under och släpper taget
Hans favoritställe i verket är raden ”Jag rinner bort som vatten”.
– Efter att man målat upp scenen av att vara omringad, när det blir för mycket och för överväldigande, då rinner man bort. Det är som om man skulle ge vika, eller ge upp – kanske så att man accepterar. Det är stunden då mycket som man stressar över börjar kännas betydelselöst. Man kan ändå inte påverka det. Förstås kan det vara en känsla av att gå under, men det finns något skönt också i det: man går kanske under, men man släpper samtidigt taget. I undergången har man en tillit till att Gud låter en komma ut på andra sidan. Det finns inget kvar att hålla i.
Den sista versen lyder ”Du lägger mig i dödens stoft”.
Vad handlar den raden om för dig?
– Det kan tyckas vara en dyster vers, men man blir inte kastad i dödens stoft ensam. Det är Gud som lägger en där enligt sin vilja. Jag tycker att det finns en tröst där.
Han tycker det är spännande att behandla döden genom konst.
– När jag var barn kunde jag inte föreställa mig hur det skulle bli att växa upp och bli vuxen. Det vuxna livet var beslöjat för mig. På motsvarande sätt kan jag inte helt ta till mig hur det skulle vara att vara pensionär, till exempel.
Han tänker att döden är den sista stora slöjan. Den är skrämmande för att vi ser så lite av det som finns bakom.
– Jag närmar mig den sista stora slöjan med glädje och hopp, men också med lite bävan.
Rädda min själ!
Kristian Vuoristo tänker att när vi hoppas att Gud ska rädda vår själ handlar det givetvis om jobbiga omständigheter i livet – men också om vårt eget inre mörker.
– Jag tycker inte att vi behöver ställa perspektiven mot varandra. De kan stå sida vid sida.
Liksom människor på Jesus tid blev besvikna över att Jesus inte kommit med en omedelbar räddning från det romerska förtrycket kan vi idag bli besvikna i vår förväntan att Gud ska befria oss från det kämpiga i vår vardag.
– Men Gud är kanske ibland mer mån om att först ta itu med det bråte och mörker som finns inom oss. Ibland gör han det innan vi får se förändringar i det som finns runt oss, och det kan skava i oss. Vi skulle vilja ha den snabba räddningen. Gud tänker kanske mer långsiktigt.
