Två timmar och fyrtio minuter, inklusive en kort paus. Så länge är allt fokus på Emma Klingenberg när hon gör monologen Katrina – sången om en kvinna.
– Vi kom på att vi inte hade lagt in något ställe där jag kunde dricka. Det visade sig vara svårt att hitta ett naturligt ställe. Det säger ganska mycket om pjäsen, säger Emma Klingenberg.
Hon har jobbat professionellt som sångerska och skådespelare i tjugo år. Också före det stod hon på scen i många år.
– Musiken har alltid funnits i mig. Som ung hade jag inte några självklara kopplingar till teatervärlden. Men för mig var det starkt, redan som liten, att jag skulle jobba med musik och teater på något sätt.
Dels var det kärleken till och nyfikenheten på yrket.
– Men jag tror också att det fanns ett stort bekräftelsebehov hos mig i början. Det var en stark drivkraft att bli sedd – kanske det hade någonting att göra med faktum att jag har fyra syskon.
– Nu handlar det väldigt mycket om kärleken till hantverket och berättelserna. Min dröm är att jag ska få vara kvar och berätta, sjunga och kanske lära något vidare till andra också så småningom.
”Katrina – sången om en kvinna” spelas i Helsingfors den här våren, i Åbo nästa höst och i Vasa nästa vår. FOTO: Pressbild
Texten är som ett rakt spår
För två år sedan fick Emma Klingenberg frågan om hon ville spela Katrina i den nyskrivna pjäsen Katrina – sången om en kvinna.
Pjäsen är baserad på Sally Salminens succéroman Katrina. Katrina från Österbotten gifter sig med ålänningen den pratglada sjömannen Johan. Han målar upp en ljus framtid, men verkligheten blir en helt annan.
– Jag hade inte läst boken tidigare och blev djupt berörd av berättelsen. Sally Salminens text är som ett rakt spår. Boken skrevs 1936. Nu, nästan hundra år senare, känns den fortfarande relevant. Det är ganska otroligt.
Multimusiker
Emma Klingenberg har sällskap av tre skådespelande musiker: Aili Järvelä, Senni Valtonen och Ulriikka Heikinheimo.
– Katrina är en monolog, men jag har mina medspelare runt mig hela tiden. De är multimusiker, som förutom att spela på sina många instrument, turas om att gestalta människorna runt Katrina.
Aili Järvelä har skrivit all musik.
– Känner du till Aili? Hon är så duktig. Det är härligt att sjunga till hennes musik. Det känns helrätt – och det är ingen självklarhet. Musiken skulle kunna bli ett störande element. Nu blir den en förlängning. Det är unikt.
Kan du identifiera dig med Katrina?
– Jo, det kan jag. För mig är moderskapet en central del i hela berättelsen. Även om jag nu lyfter fram moderskapet måste man inte ha en upplevelse av ett moderskap för att kunna förstå henne. Katrina har en strävan framåt och någon slags envishet. Katrina har många drömmar. Jag tror att det är ganska många som kan identifiera sig med henne. Det handlar ju mycket om att vara människa.
– Skådespelarens uppgift är ganska långt att hitta någonting i karaktären som känns sant. Så att det bottnar i något.
– I Katrinahistorien handlar det också om förlust av ens drömmar, eller när drömmarna inte blir så som man har tänkt. Mannen Katrina gifte sig med och drömde om ljög för henne. Guldet blev till sand. Ändå försonas hon med sitt öde och håller kvar honom.
– Livet öppnar sig på nytt. Katrina sjunger: ”Vi är metaller av olika slag, vi är sammangjutna av arbete, sorgen, fröjden och holmen.” Jag tycker det är så fint – två olika metaller som blir till någonting som är så betydelsefullt och starkt sammanbundet.
Jag har alltid tyckt att din röst är så okonstlad och så otroligt fin.
– Tack! Det är någonting som känns värdefullt för mig att få höra. Sångar-
yrket är inte så glamoröst. Det är mycket osäkerhet och hårt slit. Men när jag landar rätt, möter någon, berör någon eller kan göra skillnad för någon – då är det värt allt.
– Vi människor är rustade med olika saker. Sången är något som jag har fått, och som jag sedan ägnat ett helt yrkesliv åt att utveckla och förvalta. Jag ser det som en gåva som jag är tacksam för.
Katrina kom från Österbotten, och du har också flyttat från Österbotten. Saknar du din hemtrakt?
– Ibland, men det är en rikedom att ha med sig Österbotten. Som Katrina har också jag gift mig med en åländsk man, lustigt nog! Vi har ett sommarställe på Åland, i Hammarland. Det är verkligen helt underbart.
– Jag åker till Österbotten med jämna mellanrum, men det blir alldeles för sällan. Därför är jag extra glad att vi kommer till Vasa och spelar Katrina om ett år. Det känns otroligt fint.
Hur skulle du beskriva din tro?
– Jag växte upp i en kristen kontext, men min barnatro har formats om med tiden. Som barn var jag stensäker på att jag i himmelriket skulle få sitta i en elefants öra och läsa en bok om Pippi Långstrump. Nu som vuxen handlar det kanske mer om hopp än om tro. Jag hoppas på större empati och kärlek mellan människor och ett slut på den till synes eviga polariseringen. Jag försöker göra vad jag kan och drar mitt lilla strå till förändring, bland annat genom arbetet inom teatern.
Fina pipor
Emma Klingenberg har stått på stora scenen på Svenska Teatern det här spelåret med revyn Fina pipor. Sista föreställningen är i april.
I en av de många sketcherna i revyn pratar hon med Svenska Teaterns Simon Häger och Kevin Holmström från humorgruppen KAJ om varför de inte som österbottningar kan prata sin österbottniska dialekt på scen – naturligtvis på Jeppisdialekt, Nykarlebydialekt och Vörådialekt.
Finns det ännu fördomar om Österbotten på de stora scenerna?
– Ja och nej. Det finns vissa fördomar fortfarande, men jag tycker att klimatet har blivit mycket bättre. Ofta används dialekten i Helsingforstrakten för att göra en humoristisk karaktär, men inte alltid. När jag gjorde Stormskärs Maja på Åbo Svenska Teater för åtta år sedan, gick alla mina repliker på dialekt hela föreställningen. Det kändes jättebra. Också Katrina har en österbottnisk melodi i sitt språk.
Den österbottniska grunden finns alltid där för Emma Klingenberg.
– Jag vill inte tappa kontakten till Österbotten. Mitt ursprung är viktigt, och kanske blir det ännu viktigare med åren.
Emma Klingenberg
– Född 1982, uppvuxen i Jakobstad.
– År 2005 utexaminerades hon från Teaterhögskolan i Göteborg.
– Till hennes familj hör skådespelaren Marc Svahnström och två barn.
– Bor i Tölö, Helsingfors.
– Är aktuell med ”Katrina – sången om en kvinna”, ett samarbete mellan Lilla Teatern, Wasa Teater och Åbo svenska teater. Regi av Lilla teaterns konstnärliga ledare Jakob Höglund.
