”Lär ni ungdomarna vad barmhärtighet betyder?” Dagens predikan har belyst den psykiska ohälsan bland unga och eftersom mitt huvudområde är ungdomsarbete är frågan helt befogad. ”Vad tänker du själv att barmhärtighet betyder?” frågar jag för att få lite tid att fundera på frågan. Svaret kommer snabbt: ”Det är den kärleksfulla blicken.”
Lär vi ungdomarna vad barmhärtighet betyder? Jag hoppas det. Jag hoppas att vi lär hela församlingen vad det betyder. Eller egentligen så hoppas jag att vi får uppleva den i våra sammanhang och i vår gemenskap. För den kärleksfulla blicken är ju inget teoretiskt resonemang. Den är ett möte med vår nästa och ytterst ett möte med Jesus själv. Barmhärtighet är ett mjukt ord, men det ställer ganska hårda krav på oss. Tycka synd om kan vi göra på betryggande avstånd och goda råd kan vi leverera från vårt soffhörn. Barmhärtigheten tvingar oss att ta ett steg närmare. Den kärleksfulla blicken behöver ögonkontakt. Den utsträckta handen kräver mindre än en armlängds avstånd.
»Barmhärtighet är ett mjukt ord, men det ställer ganska hårda krav på oss.«
I de snabba internetklippens tid möter många av oss hundratals röster dagligen. I bästa fall kan de bidra med uppmuntran och inspiration och i värsta fall med självhat och passivitet. I alla fall är algoritmerna designade att hänsynslöst förstärka vår sinnesstämning och våra tankemönster. Våra flöden förmår inte ens i sina bästa stunder ta steget in i vår verklighet för att lyssna, förstå och stanna kvar. Den kärleksfulla blicken behöver komma från annat håll.
Jag är övertygad om att vi behöver slå vakt om de platser där samtal kan födas och blickar kan mötas. Vi behöver våra kyrkkaffen och små gemenskaper. Vi behöver få möta oredigerade liv och skamfilade förebilder. Visdom föds lika mycket ur brustenhet som ur kompetens. När liv får möta liv kan den kärleksfulla blicken uppstå.
