Det är människor i samtal på en solig trappa, där man plötsligt över en tallrik soppa delar sina djupaste sår och sin största glädje. Vi säger: Jag är så trött i huvudet, alla dessa möten! Följande sekund dyker vi envist ner i det djupaste, det vackraste och det heligaste igen.
Det är kvällsamtal med ett glas rödvin och mycket skratt. Det är att få delta i programmet i S:ta Anna, den vita kyrkan vid havet – med rosorna vid kyrkväggen som aldrig riktigt vill göra sig på fotografier – och att få sitta på golvet intill bänken om man vill (i S:ta Anna får man alltid applådera). Plötsligt samtalar den ortodoxa prästen Mikko Leistola, den (katolska) ignatianska vägledaren Michelle Mope Andersson, vår biskop Bo-Göran Åstrand och frikyrkopastorn Bengt Grunér om sina andliga källor och möts på överraskande ställen. Vem skulle ha trott att det mest passionerade inlägget kring nattvard skulle komma från lutheranen?
Morgonandakten i Franciskuskapellet är ett litet under i sig. Där sitter vi på små pallar och andas nästan samma luft som franciskanerbröderna som en gång bodde här andades. Ett ljus tänds för en trotjänare som nu är borta, tårar börjar rinna oupphörligt ur mitt vänstra öga.
Ut i solen igen. I år har fåren inte rymt för att tugga på saftigare gräs intill kyrkan. Om och om igen söker vi oss till det goda samtalets trappa vid Församlingshemmet och gnuggar en stund vår själ mot någon annans. Jag har aldrig upplevt en så inkluderande gemenskap som på Franciskusfesten.
Sedan sitter vi i kyrkan igen, många av oss formligen vid Katarina Gäddnäs, Kent Danielssons och Mikael Kurkialas fötter, och får höra att Mikael efter ett år på Kumlinge som ung studerande skickade ett brev med postmodernistiska tankar till Kent, varpå Kent sände det tillbaka klippt i bitar.
– Vårt tänkande bor i berättelsen! säger Kent.
Och vem är vår tids heliga dåre? Kanske, tror Kent Danielsson, biskop Martin Lönnebo (salig i åminnelse!) – en gammal, vis man som plötsligt började knåpa ihop armband av pärlor och förvandlade både kyrkan och tron.
Kanske är vi alla dårar i världens ögon: vi som om somrarna tar oss till Kökar (en del som pilgrimer, till fots) och kastar oss in i den här stämningen med samma entusiasm som någon annan åker till Hawaii.
Vi kommer tillbaka, och vi kommer tillbaka, vi kramar Franciskuskorsen runt våra halsar – vare sig vi fått dem av en vän, beställt dem för två euro från en webbshop eller köpt dem i Assisi.
Så sitter vi innanför de stenar som finns kvar av franciskanerklostret och ber:
”Mästare, hjälp mig att söka
inte så mycket att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,
genom att mista vårt liv som vi vinner det.
Det är genom döden som vi uppstår till det eviga livet.”
