Hon och hennes kolleger har bjudit in oss till åldringsboendet Pedersheim i Bennäs, Pedersöre för att diskutera vården i livets slutskeende.
Ytterdörren till Alina, demensavdelningen, är låst så att man kommer in, men inte ut. De femton boendeklienterna och de två på intervallvård har alzheimer eller någon annan demenssjukdom. Men de är i så pass gott fysiskt skick att de kan röra på sig och äta själva.
– När klienterna kommer hit har de oftast varit hemma alltför länge. Den äkta hälften som vårdat kan gråta av trötthet, säger Karin Lindfors.
Antingen har de inte fått plats på ett boende tidigare eller så har att anhöriga inte velat släppa taget om dem. Det är svårt att lämna över sin livskamrat i någon annans vård. Fast man själv har krämpor och är lika gammal.
– Hur trött man än är så upplever man ett svek mot löftet att älska tills döden skiljer oss åt, säger Gerd Björklund.
En bidragande orsak är vetskapen om att den som får boendeplats här inte längre kommer att flytta hem. Här eller på någon annan vårdavdelning kommer de att ta sitt sista andetag.
Vill ge en personlig vård
För vårdarna känns det bra att ge klienterna en personlig vård, de lär känna dem och deras anhöriga. När de är borta saknar de dem.
– Många roliga uttryck som de använt kan leva kvar länge, säger Emma Elenius.
Vårdarna vet vad som är viktigt för klienterna, som till exempel att be aftonbön tillsammans. Läkarna fattar också ett DNR-beslut, återuppliva inte, ifall hjärtat stannar.
– DNR betyder inte att de nekas vård, antibiotika eller smärtlindring. Men stannar hjärtat återupplivar vi inte, säger Karin Lindfors.
I DNR-beslutet tar man den livskvalitetet som den återupplivade kommer att få i beaktande. Frågan är om en person med svår kronisk sjukdom då har rätt till en naturlig död.
Läkarna tar inte beslutet förrän det diskuterats med anhöriga.
– Det är jätteviktigt att anhöriga inte ska behöver fatta det beslutet. Det är helt på läkarnas ansvar, säger Gerd Björklund.
Under femton år har hon jobbat med 60 klienter på Pedersheim. DNR-beslut har varit aktuellt i bara två fall.
Generellt visar statistiken att endast två procent av alla återupplivningar av personer med demens lyckas.
Amanda Östman, Gerd Björklund, Marléne Långnabba, Karin Lindfors och Emma Elenius är arbetskamrater på Pedersheim.
Kroppen är som en vissnande blomma
När en klient flyttat in går hen vanligtvis upp i vikt. Men sedan börjar hen magra, oavsett hur god mat som serveras.
– Kroppen är som en blomma, den vissnar och orkar inte ta upp näring på samma sätt längre. Senare kommer ännu ett skede när klienterna slutar äta. Då är det mycket viktigare att man ger trygghet som till exempel att hålla handen, säger Gerd Björklund.
De anhöriga kan uppfatta situationen så att klienten håller på att svälta ihjäl.
– Under de tjugo år jag arbetade på bädden kom jag ofta i kontakt med att anhöriga har svårt att acceptera att kroppen inte emot näring, säger Karin Lindfors.
Anhöriga uppmuntras vara med
Anhöriga som inte accepterar att döden närmar sig har det svårt. De vill med alla medel hålla liv i den döende. Men där det finns en acceptans, där är det lugnt.
– Vi uppmuntrar anhöriga att vara med den sista tiden. Men vi respekterar att inte alla vill vara det. Vi strävar efter att ingen ska behöva dö ensam. Men det finns tillfällen då man kommer in rummet och klienten har somnat in lugnt och stilla, säger Marléne Långnabba.
Man vet aldrig när döden inträffar. För någon går det snabbt, men den man tror är nära döden kan leva ännu ett halvår. För anhöriga gäller det att bedöma sina krafter, hur längre de orkar vaka vid den döendes sida. Vårdarna lyfter in en soffa för dem att vila i.
– De döende får vara uppe så mycket de orkar. och märker vi att de har smärtor så ger vi smärtmedicin. Klarar de inte av att äta längre ger vi dem hellre någonting gott än att tvinga i dem tabletter. Mot slutet ger vi inte ger tabletter utan morfininjektioner och panadolsuppositorier, säger Gerd Björklund.
Finns det smärta som inte morfin biter på?
– I normala fall biter morfin på smärtan. Men det finns smärta som den inte tar bort. Det ser vi inte av här, men inom cancervården kan det förkomma, säger Marléne Långnabba.
Personer med svåra smärtor kan också sövas ner.
– På bädden används oftast smärtpumpar med både morfin och lugnande. Med smärtpump kommer inte några toppar utan lindringen sker jämt. Där hände aldrig att någon ropade av smärta, säger Karin Lindfors.
Inget stöd för eutanasi
Eutanasi är inte aktuellt på Alina och vårdarna har inte mött någon som velat diskutera det. Men frågan är svår för dem. Ingen uttrycker ett spontant stöd för det.
– Jag kan förstå att en som är svårt sjuk i cancer eller något annat obotligt som bara ser ett plågsamt slut vill avsluta livet, säger Emma Elenius.
– Ja, ser man bara elände och lidande framför sig kan jag förstå. Men jag vill inte ta det ordet i min mun för jag är inte den som rår över liv och död, säger Karin Lindfors.
Något generellt lagförslag om etuanasi vinner inte gehör bland de fem vårdarna på Alina.
– I så fall måste det vara exakt formulerat. Risken att det ska missbrukas är jättestor. Personen måste själv kunna uttrycka sin vilja idag, annars vet ju anhöriga inte vad personen vill. Även om man tidigare gett tillåtelse kan man ha ändrat åsikt. Hur som helst skulle inte jag vilja vara den vårdare som medverkar till att någon tar livet av sig.
– Jag är nog emot, men då vill jag att det ska finnas vårdplatser, hospice och all tillgänglig smärtlindring, säger Marléne Långnabba.
Utveckla vården!
Att äldrevården måste utvecklas håller de alla med om.
– Vården måste utvecklas så att där finns expertkunskap, vårdplatser och rehabilitering i ett tidigare skede. Åldringarna ska inte skjutsas fram och tillbaka. Vi måste stöda alla vårdare för att behålla dem och alla de som kämpar och vårdar i hemmen måste också få stöd, säger Gerd Björklund.
