Den festliga dagen var äntligen inne, våren 2022. Promotion i Åbo domkyrka! Elisabeth Hästbacka hade doktorerat i socialpolitik och skulle nu promoveras. Hon har medfödd benskörhet och rör sig med rullstol.
– Runt hela kyrkvallen går en hög trottoarkant, som man inte kan komma över med elrullstol. Jag fick åka runt till baksidan av kyrkan, där fanns en brant stig av kullerstenar upp till den tillgängliga kyrkdörren. Tjälen hade kanske gjort sitt och stigen var som en åsrygg, så det gällde att köra med tungan rätt i mun för att inte halka ner. Det var som ett äventyr att ta sig fram!
Ansvaret för miljön runt en kyrka faller väl i huvudsak på staden, funderar hon, och pekar inte finger på någon.
– Men just då tänkte jag att jag kunde ha varit lite av en tillgänglighetens Martin Luther och spikat upp några tillgänglighetsteser på kyrkdörren.
Elisabeth Hästbacka berättar varken surt eller uppgivet om promotionen. Hon är van vid utmaningar och verkar ta sig an det mesta med energi och ett lösningsinriktat sinnelag, inte minst i sitt jobb som tillgänglighetskoordinator för Vasa stad. Hon väljer också sina strider.
– I egna vardagssituationer är humor också en viktig del. Man måste kunna skratta åt sig själv och olika komiska situationer, för de kommer hela tiden.
De fördomar hon mött har oftast bestått av att folk trott att hon är yngre än hon är eftersom hon är kortvuxen.
– Barn kommer ofta och frågar och tittar nyfiket. Men jag tar det som en chans att berätta.
Kyrkans ansvar
Tillgänglighet handlar om många olika saker. Det berör det logistiska, men också sinnen som syn och hörsel, och människors attityder.
– Tillgänglighet handlar om att man måste tänka ända fram. Det räcker inte med att en byggnad är tillgänglig, du måste också kunna ta dig fram till byggnaden.
– Och ofta handlar det om detaljer. Om du har en ramp, men en för hög tröskel vid dörren så tappar rampen lite av sin funktion.
Tycker du att kyrkan är bättre eller sämre att på att beakta tillgänglighet än övriga samhället?
– Bemötandedelen är bättre i kyrkan, den är inkluderande. Men det finns många gamla kyrkobyggnader, och då kan tillgänglighet vara ett problem. Samhällsklimatet är kanske lite svalare på ett allmänt plan än i kristna sammanhang, medan infrastrukturen kan vara mer modern än i kyrkliga lokaler, så det är lite både och.
Men jag hoppas man kunde hitta kreativa lösningar, om alla ska vara välkomna och kyrkan ska leva som den lär.
Tillgänglighet och estetik behöver inte utesluta varandra, det går att göra saker snyggt, påpekar hon.
– Jag förstår det historiska värdet på många kyrkobyggnader, och det vill jag inte heller underskatta. Men jag hoppas man kunde hitta kreativa lösningar, om alla ska vara välkomna och kyrkan ska leva som den lär.
Kyrkan har ett särskilt ansvar i frågor om tillgänglighet.
– Det är vad hela kristendomen handlar om. Vi är alla Guds barn och vi är alla likvärdiga, det är utgångspunkten. Det finns otaliga exempel på hur Jesus mötte personer med funktionsnedsättningar, han ryggade inte för någon och han såg dem som inte alltid var sedda. Det är så vi borde leva. Det är viktigt för alla i samhället, men för kyrkan är det speciellt viktigt.
Hon ser tydligt att hon kommit till den punkt hon är i dag av en anledning.
– Jag tror inte att det bara är en slump, utan det är det här jag ska göra. Min personliga tro är en av mina drivkrafter och den sammanfaller med min värdegrund och det jag jobbar för.
Ingen bomull
Elisabeth Hästbacka är uppvuxen i Terjärv och beskriver en lycklig barndom.
– Hemifrån har jag alltid fått det stöd och den hjälp jag behöver, och jag är oerhört tacksam för det. Trots min benskörhet så har jag inte vuxit upp i bomull. Jag har suttit på med storebror när han kört snöskoter, åkt gummibåt på ån och burits upp på hustaket av min pappa. Mina föräldrar har alltid behandlat mig och min bror jämlikt och inte förväntat sig mindre av mig än min bror, till exempel i termer av att klara sig i skolan.
När hon började skolan i Terjärv lågstadium, och senare i Kronoby högstadium, byggdes hissar i båda byggnaderna för att hon skulle kunna ta sig fram överallt.
– Sedan har förstås många efter mig haft glädje av hissarna, inte minst städpersonalen. Tillgänglighet gör aldrig något sämre för någon.
Några av de vänner som står henne närmast och som hon fortfarande har kontakt med är sådana som bott i granngårdarna.
– Jag har aldrig behövt känna mig annorlunda, och det har inte gjorts något nummer av att jag behöver assistans. Jag har hängt med!
Hon vill slå ett slag för inklusion i stället för segregation.
– Det vill säga om man gör det på rätt sätt och med tillräckligt stöd.
När hon som ung deltog i församlingens ungdomsverksamhet var det alltid någon som bar ner henne till källarlokalen där ungdomarna höll till. Att hon är kortväxt och lätt att bära har varit tacksamt.
– Men om man sitter i en hundrakilos elrullstol är det något helt annat. Det måste finnas praktiska förutsättningar att delta. God vilja räcker inte alla gånger.
Hon har sjungit i kör i hela sitt liv, först i församlingens barnkör och nu i en ekumenisk gospelkör. Hon känner till fall där någon med ett rörelsehinder dragit sig för att sjunga i kör om det inte funnits möjlighet att ta sig upp på scenen utan att bli lyft.
– Jag brukar säga att tillgängligheten ibland slutar vid scenkanten. Det handlar inte bara om besökare. Personer med funktionsvariationer kan ha vilken roll som helst.
Hon har sett det som viktigt att vara med i olika sammanhang.
När mitt fadderbarn blev döpt ville jag upp som alla andra faddrar.
– Jag vill inte låta mig hindras från att vara med bara för att det finns lite hinder, på det viset vill jag visa att det finns behov av tillgänglighet.
– När mitt fadderbarn blev döpt ville jag upp som alla andra faddrar, men altaret i just den kyrkan var inte tillgängligt för elrullstol, så jag lyftes upp med manuell rullstol, vilket inte är så smidigt.
Tillgänglighet gynnar alla och dess vikt minskar inte.
– Vi har en åldrande befolkning, och kyrkan är viktig för den äldre generationen, så tillgänglighet är en investering för framtiden.
Hon har en hälsning till alla nya och gamla förtroendevalda i församlingarna.
– Kom ihåg att tänka på och beakta de här sakerna! Det finns mycket värdefull sakkunskap om tillgänglighet, exempelvis funktionshinderorganisationer, privata aktörer och funktionhinderråden i kommuner och städer. Besitter man inte erfarenhetskunskap själv kan man ta reda på och inkludera kunniga. Involvera också personer med funktionsvariationer. Det finns lösningar och teknik för det mesta.
Finns det politisk vilja och resurser för tillgänglighet i vårt land?
– Nja … de flesta håller väl med om att tillgänglighet är bra, men det blir ibland på festtalsnivå. Det jag stör mig på är att lagstiftningen sätter en miniminivå, men det tenderar att vara det vi maximalt gör, om ens det. Ibland skulle jag ha lust att så att säga slå folk i huvudet med FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, där tillgänglighet lyfts fram. Vi talar om mänskliga rättigheter, inget mindre än det. Tillgänglighet är inte ett trevligt tillägg, ett ”nice to have”, det är en människorätts- och jämlikhetsfråga.
Elisabeth Hästbacka
- Jobbar som tillgänglighetskoordinator för Vasa stad där hon bland annat samarbetar med byggnadstillsynen, skriver tillgänglighetsutlåtanden och planerar tillgänglighetskartläggningar. Samarbetar också med informationsavdelningen om digital tillgänglighet och med många föreningar och organisationer. Är sekreterare i rådet för personer med funktionsnedsättning i Vasa.
- Endast en handfull städer i Finland har en anställd tillgänglighetskoordinator.
- Elisabeth har medfödd benskörhet (osteogenesis imperfecta), liksom drygt 300 finländare. Sjukdomen rör sig på en skala från svår till lindrig.
