Tidiga påverkare i Borgå stift. Från vänster Max von Bonsdorff, Edvin Wirén och G.O. Rosenqvist.

Att de svenskspråkiga församlingarna fick ett eget stift var ett resultat av en lång kamp

BORGÅ STIFT 100 ÅR.

Biskop emeritus Gustav Björkstrand skriver om hur det gick till när de finlandssvenska lutheranerna för hundra år sedan fick ett eget biskopssäte och en egen domkyrka i Borgå.

9.1.2023 kl. 16:44

Den lutherska kyrkans ställning som en allmänt accepterad folkkyrka ifrågasattes allt starkare från 1880-talet framåt. De politiska partierna och kulturkretsarna ville bli fria från ”tvångs­tröjan” att alla måste höra till kyrkan, ta del av sakramenten och viga sig kyrkligt.

Socialdemokraterna ställde krav på att religionen skulle betraktas som en privatsak, att kyrka och stat skulle skiljas och religionsundervisningen avskaffas. Också de svenska liberala krafterna gick till skarpa angrepp på kyrkan.

Filosofen Rolf Lagerborg kallade år 1903 kyrkan för ”ärkefienden” och förklarade att dess tid definitivt var ute. Konflikten tillspetsades när kyrkans ledning under den första ryska förtrycksperioden valde en undfallenhetslinje i relation till de ökande ryska kraven.



Max von Bonsdorff, stiftets förste biskop. FOTO: Arkiv



Kampen för ett svenskt stift började

Opinionerna vände dramatiskt under det första världskriget och inbördeskriget. Mobiliseringen av den svenska befolkningen till kamp för egna kulturella och politiska institutioner blev målmedveten och mångsidig. Man ville ha svenska landskap och län, en svensk enhet för militärutbildningen, en svensk skolstyrelse och ett svenskt universitet. Svenska Finlands folkting grundades för att främja den svenska befolkningens rättigheter, språk och intressen. Den kyrkliga samlingsrörelsen tog som mål att förändra inställningen till religionen bland dem som fjärmats från kyrkan.

Från 1918 samlades man till svenskspråkiga prästmöten och allmänna svenska kyrkodagar, som tog initiativ till ett svenskt församlingsförbund, ett kyrkligt ungdomsförbund och en kyrklig press. Man krävde att svenskarna borde få ett eget stift för att kunna trygga sin andliga verksamhet. De båda språkgruppernas andliga behov borde till­godoses enligt lika grunder.

Eftersom de svenskspråkiga utgjorde en sjunde­del av befolkningen borde de få ett av de två nya stift som kyrko­mötet äskat om 1913. Stiftet kunde bildas på territoriell eller språklig grund så att församlingar med svensk majoritet skulle hänföras till det nya stiftet och stora församlingar med tvåspråkig befolkning delas.

De svenska kyrkomötesombuden framförde förslaget om ett svenskt stift vid kyrkomötet i oktober 1918. Remissdiskussionen blev livlig men på utskottets förslag förkastades initiativet med 45 röster mot 38. Motiveringen var att det också framöver skulle finnas stora minoriteter i både de finska stiften och det föreslagna nya svenska. Därmed föreföll frågan att vara utagerad till följande kyrkomöte år 1923.

Initiativet om ett svenskt stift övertogs nu av politiska aktörer. När den nya regeringsformen stiftades 1919 beslöt riksdagen att republikens språk var finska och svenska (§ 14) och att man vid nyregleringen av förvaltningsgränser borde iaktta att områdena såvitt möjligt var enspråkigt svensk- eller finskspråkiga eller att minoriteterna blev så små som möjligt (§ 50).

När rege­ringarna under de följande åren tog upp frågan om nya stift, utgick man ifrån grundlagens bestämmelser och föreslog i budgetförslagen för 1920 och 1921 att två nya stift skulle grundas och att ett av dem skulle vara svenskspråkigt. Riksdagen strök anslagen. Den slog därtill fast att stiftens antal inte skulle öka och att frågan kunde lösas genom att ett av de fyra existerande stiften blev svenskspråkigt.

Förklaringen till att stiftsfrågan behandlades av riksdagen var att när Gustav Vasa i samband med reformationen konfiskerade domkapitlens egendom lovade han att staten för all framtid skulle svara för domkapitlens egendom. Domkapitlen övergick till kyrkan först år 1997. Frågan föreföll avgjord eftersom både kyrkan och staten hade sagt nej.


Regeringen var envist positiv

I förslaget till budget för 1922 fortsatte regeringen envist på sin positiva linje. Den föreslog att endast ett nytt stift skulle grundas och att det skulle vara svenskspråkigt. Också denna gång förkastade riksdagen förslaget. Men regeringen vidhöll sin linje och äskade för fjärde gången om ett anslag för ett svenskt stift. Riksdagen godkände anslaget den 11 december 1922 klockan elva på kvällen med rösterna 90 mot 86.

Det var det avgörande beslutet. Enligt pressen gick det en våg av tillfredsställelse och glädje över svenskbygderna.

Riksdagens beslut var anmärkningsvärt i flera avseenden. Den kyrkliga administrationen byggde på den parokiala principen, det vill säga att varje stift skulle ha ett klart avgränsat geografiskt område. Nu avvek riksdagen av språkliga skäl från den linjen.

Regeringen envisades i olika sammansätt­ningar att hela fyra gånger komma med förslaget till ett svenskt stift trots riksdagens och kyrkans motstånd. Beslutet togs också trots att det skulle finnas betydande mino­ri­teter både inom de gamla stiften och i det kommande svenska stiftet. Man utgick ifrån att man genom språkliga församlingsdelningar kunde förbättra situationen under de följande åren. Erfarenheterna från delningarna i storförsamlingen i Helsingfors år 1906 var på den punkten uppmuntrande.


Mitra och stav överlämnas till biskop von Bonsdorff som en gåva av församlingarna 1937. FOTO: ARKIV


Borgå vann över Ekenäs

Under hela år 1923 fördes en intensiv debatt i Svenskfinland om vilken stad som skulle bli stiftsstad. Det blev en regionalt präglad debatt i massmedierna. Förslagen var många: Borgå, Åbo, Vasa, Ekenäs, Nykarleby och Mariehamn. Deputationerna avlöste varandra vid undervisningsministeriet som skulle bereda frågan.

För Borgå talade att staden hade gamla kyrkliga traditioner, ett rikt kulturliv, goda kontakter till Helsingfors och en stabil svensk bosättning i regionen. För staden talade också att den lovade att bygga en ståndsmässig bostad åt den nya biskopen. Intressant nog fäste man inte någon större vikt vid att Borgå låg i utkanten av det svenska befolkningsområdet. Regeringen stannade för Borgå efter att också Ekenäs fått stöd, men förlorat i omröstningen.

Den andra omröstningen gällde stiftets namn. Bland de tre förslagen: Borgå svenska stift, Borgå stift och Svenska stiftet stannade regeringen för Borgå stift, vilket var naturligt eftersom det fanns betydande finskspråkiga minoriteter inom stiftet och för att de två tyska församlingarna i Viborg och Helsingfors skulle hänföras till stiftet.

Det kyrkomöte som samlades i maj 1923 ställdes alltså inför ett fullbordat faktum. Regeringen bad kyrkomötet ta ställning till en förordningstext enligt vilken landet skulle indelas i fem stift, att det svenska biskopssätet skulle förläggas till Borgå och att det finskspråkiga stiftet där skulle flyttas till Helsingfors. Kyrko­mötet omfattade förslaget, men föreslog att Borgå gamla stiftssäte skulle flyttas till Tammerfors.

Sammanlagt kom Borgå stift att omfatta 90 församlingar: 60 från ärkestiftet, 28 från det gamla Borgå stift och två från Nyslotts stift. Det nya stiftet omfattade cirka 368 000 personer och därtill kom omkring 50 000 frånvarande medlemmar. Medlemsantalet minskade dock rätt snabbt genom att stora församlingar delades i till exempel Åbo, Vasa, Borgå, Gamla­karleby och Esbo.


Biskopsgården i Borgå. FOTO: Jan-Erik Andelin



Flest medlemmar 1949

Det största antalet medlemmar hade stiftet år 1949 med 437 000 medlemmar. Därefter har antalet långsamt minskat, framför allt genom emigration, minskad nativitet och utträden. I dag har stiftet omkring 222 500 närvarande medlemmar och är minst bland de nu nio stiften. Antalet församlingar har också minskat till 45 genom sammanslagningar och förändrade språkliga majoriteter.

Stiftets betydelse för den svenska samhörigheten i landet är tydlig. Den svenska befolkningen har en högre kyrkotillhörighet och kyrkogångsfrekvens och relativt sett fler dop, vigslar och begravningar än i den lutherska kyrkan som helhet. Tyvärr står en del av den svenska befolkningen (cirka 20 000) utanför gemenskapen genom att de är bosatta i regioner som formellt är enspråkiga.

Här kunde man på både kyrkligt och statligt håll visa samma generositet som staten och kyrkan gjorde när de övergav den parokiala principen. Den har man visat medlemmarna i Tyska och Rikssvenska Olaus Petri församlingarna. En sådan förändring kunde svenskspråkiga i till exempel Lojo, Lahtis, Björneborg, Pyttis, Jyväskylä och Uleåborg samt i kranskommunerna till Vanda, Esbo, Åbo och Tammerfors ha stor glädje av.

Text: Gustav Björkstrand


Andreas Andersson. Vi lever, vi lever, vi lever, i ständig förändring! var budskapet som Uffe Christiansson och Jerusalem basunerade ut under midsommarens festival på Pörkenäs. Ja men det är väl klart, tänkte jag. När åren går anpassar vi oss till miljön, kulturer förändras, och människorna. 2.7.2009 kl. 00:00

Ledare. Var och en har religions- och samvetsfrihet. Det garanteras i grundlagens elfte paragraf. Den som vill säga att Gud finns har rätt att göra det. Den som vill säga att han inte finns har rätt att göra det. 2.7.2009 kl. 00:00

Samhälle. Reklametiska rådet har fått en klagan om den antireligösa reklampanj på bussar som pågår i huvudstadsregionen. 29.6.2009 kl. 00:00

Kultur. Pojoborna minns sitt socken med en utställning i församlingshemmet. På söndag firas Pojo 650 år med en festgudstjänst. 26.6.2009 kl. 00:00

Kyrka. Från och med torsdag kan man gå med i kyrkan via webben. 24.6.2009 kl. 00:00

Kyrka. Under midsommarnatten anlades en brand vid Bergans kapell i Esbo.  23.6.2009 kl. 00:00

Samhälle. Fritänkarnas och Humanistförbundets reklamkampanj "Gud finns inte" startar i dag. 22.6.2009 kl. 00:00

Kyrka. Jakobstads svenska församling överväger permitteringar bland personalen – men endast som yttersta alternativ. 18.6.2009 kl. 00:00

Kyrka. Runt om i landet finns det 270 vägkyrkor. Årets tema är kyrkotextilier. 19.6.2009 kl. 00:00

Kultur. Varför finns det inte en tio i topp-lista för andliga sånger och psalmer? Det undrade Trygve Erikson. Frågan resulterade i en sådan. 17.6.2009 kl. 00:00

Teologi. Johannes döparens födelsedag har firats sedan början av 400-talet. 20.6.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ända sedan 1980-talet har det ordnats utbildning för frivilliga som vill hjälpa till vid vården i livets slutskede. 18.6.2009 kl. 00:00

Kyrka. Pater Teemu Sippo har blivit ny biskop för den katolska kyrkan i Finland 16.6.2009 kl. 00:00

Människa. Konstkritik, feminism och en gigantisk dödsrädsla – verkligheten är mångbottnad för en engagerad person. 17.6.2009 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Det var inte så långa utbildningar på 1960-talet. Jag hade inte hunnit fylla aderton innan jag fick tjänst som ungdomsledare i Karis församling. Jag minns att jag grät en skvätt på tåget. Det var långt hem till mamma i Korsholm. 17.6.2009 kl. 00:00

sammanslagning. Kyrkoråden i Kronoby, Nedervetil och Terjärv vill att de tre församlingarna ska gå ihop den 1 januari 2020. Råden beslöt var för sig ta initiativ till samgång i går kväll. Besluten var enhälliga. 14.3.2019 kl. 13:17

nytt från domkapitlet. Borgå stifts domkapitel fastställde ett nytt handlingsprogram för bemötande och förebyggande av sexuella trakasserier och övergrepp. 12.3.2019 kl. 16:14

fest. Petrus församling i Helsingfors har nått en milstolpe. Den första helt egna kyrkan i Månsas invigdes på söndag eftermiddag och samtidigt firades Petrus församlings tioårsjubileum. Kyrkan var fylld till bristningsgränsen. 10.3.2019 kl. 20:46

nytt från domkapitlet. Kyrkoherdetjänsten i Sibbo svenska församling har sökts av Camilla Ekholm och Karl af Hällström. 7.3.2019 kl. 16:50

Personligt. Familjen Holmgårds dagar kretsar mest runt mattan på vardagsrumsgolvet. Där är Oliver, 3,5 år, medelpunkten. Oliver lider av sjukdomen INCL och bryts sakta ner. 7.3.2019 kl. 13:00