Henrica Stjernvall och hennes man hade bott utomlands i 37 år. Makens jobb på Enso, senare Stora Enso, ledde till att familjen flyttade regelbundet och bodde på olika ställen runtom i världen allt sedan 1984.
– Först hamnade vi i Antwerpen i Belgien, senare i Seoul i Sydkorea innan det blev Warszawa och till sist Wien. Vi hade med min man flyttat från kultur till kultur och till nya språk. Kulturerna är extrema på sina sätt, i Polen är det slavisk och i Sydkorea asiatisk kultur. Familjen blir så tajt på grund av det. Traditionerna och hemmet är det enda som påminner om ens egen kultur, till och med i Wien, säger Stjernvall.
2020 drabbades hennes man av en sjukdomsattack och dog plötsligt. De befann sig då i Wien och Henrica Stjernvall berättar att hon plötsligt inte förstod varför hon befann sig där.
– Vi hade flyttat dit på grund av min mans jobb och då han nu var borta var Wien plötsligt en helt främmande stad för mig. Jag var där utan syfte.
Hon bestämde sig rätt omgående att flytta till Finland igen efter en paus på 37 år. Också det krävde en oerhörd omställning.
– Jag hade ju varit i Finland på somrarna men jag hade ingen aning om hur det fungerade här längre. Att bli änka och flytta tillbaka var nog ganska mycket på en gång.
Ett vettigt, strukturerat upplägg
Väl hemma hörde Henrica Stjernvall om sorgekursen Vägen vidare som ordnades i Petrus församling.
– Jag hade ingen aning om var Petrus församling var men jag körde till Månsas och blev positivt överraskad. Jag fick ett sådant varmt bemötande och märkte att den här församlingen har en verkligt aktiv anda.
I denna specifika kurs deltog endast tre personer, men de växte nära varandra under kursens gång.
– Vi kände att vi kunde dela mycket mellan oss. Vi blev en väldigt tajt grupp och man såg fram emot att träffas varje gång. Vi träffades sex månader senare och fick känslan av att vi gärna träffas igen.
Ett kurspass består av ett föredrag kring ett tema och sedan följer diskussion.
– Våra diskussioner blev alltid väldigt livliga. Ledarna gjorde verkligen ett bra jobb med att skapa en atmosfär där alla kände sig trygga och ville dela saker med varandra. Den finländska kulturen är ofta ganska återhållsam, men att ha en sådan här stödgrupp är oerhört viktigt.
Henrica Stjernvall understryker att kursupplägget var så meningsfullt därför att det var strukturerat.
– Upplägget var vettigt och då man sörjer orkar man inte med något som inte är vettigt. Genom att kursen fokuserade på olika teman kommer också de olika aspekterna av sorgen fram: sorgen, ilskan och besvikelserna. Jag vill inte kalla diskussionen akademisk men på grund av strukturen – indelningen i avsnitt – blev det meningsfullt. För mig var forumet en plats där jag kunde uttrycka mig och också ställas inför aspekter av sorgen jag inte själv tänkt på. Det var också viktigt att lyssna på de andras berättelser för då inser man att man inte är den enda som går igenom samma sak.
Alla andra går vidare
Hurdant blir livet då en nära anhörig dör? Vad händer inuti och runt omkring en då livet plötsligt förändras så totalt?
– I mitt fall gick allt riktigt snabbt och jag hann inte med. Man vill först inte tro det. Jag och min man hade ett händelserikt liv och man blir väldigt ensam och desorienterad. Man är van vid att den andra alltid är där.
Just den här tomheten beskriver Henrica Stjernvall som något som tar lång tid att lära sig leva med.
– Det blir en så stor lucka då en familjemedlem är borta. Hela familjen förändras och måste gruppera om. Plötsligt står en stol tom vid högtider. Min man var dessutom mycket livlig och en aktiv del av familjen. Han hade mycket kontakt med våra tre döttrar som bor i London. Efter det första året vet man hur det ser ut. Nu har vi firat två jular utan honom.
Ett stort tema som sorgekursen tar upp är att människor går vidare efter begravningen medan man själv stannar kvar i sorgearbetet.
– Du förväntas också gå vidare, men så är det ju inte. Då alla andra hoppar på bussen blir du kvar på hållplatsen. Folk slutar ringa och i vissa fall – som det kan vara med till exempel cancersjuka patienter – bryter folk kontakten med en för att det inte klarar av det du går igenom.
Nu beskriver Henrica Stjernvall det som att ljuset börjar skymta i slutet av tunneln.
– Sorgen finns alltid där, men jag är ganska etablerad i Finland. Det svåraste är fortfarande sommarstället. I något skede måste man ändå för sin egen skull inse att det finns ett liv och att man kan leva med det som hänt.
Har du något tips för dem som är inne i en sorgeprocess?
– Jag kan varmt rekommendera att gå en sorgekurs. Då livet och känslorna är ett kaos behövs struktur. Det är också bra att dela och säga saker man bär och tänker på högt.
