Det som hände Sofia Torvalds var att hon blev deprimerad. Under en resa senaste vinter blev hon långsamt och omärkligt sjukare, och märkte inte vad som hade hänt innan det var alldeles mörkt, skriver hon.
Nu är hon ute – ur depressionen och också ute på bokdiskarna – med en bok om den inre resan, Jag längtar mig genom Guds tystnad (Fontana Media, 2022).
Det är en liten bok med många ögonblicksbilder, vardagsdetaljer, Ukrainakriget som bryter ut, reflexioner om arbetsuppgifter och människor hon möter i jobbet.
Har du skrivit i realtid medan du var sjuk? Eller efteråt gjort tankar från den här tiden till en timeline?
– Den är skriven i realtid, lite som terapi. Till en början handlade det inte så mycket om depression, utan om att jag kände att Gud var lite frånvarande och att jag kan skriva om det. Men sedan började det handla om depressionen, pang på.
Det är fina ögonblicksbilder ur en depression, en vandring från dag till dag. Har du valt det greppet, eller blev det bara så?
– Jag såg det som en dagbok, som tröst och uppmuntran och för att se att det går framåt. Men jag har ju skrivit böcker förut, så jag tänkte nog också på att ”nu skriver jag en bok”. Det jag redigerade i var de tunga saker som hade hänt mig innan; depressionen kom ju inte ur ingenting. Men jag ville inte skriva så att andra människor skulle känna sig utpekade.
Depression är en sjukdom där omgivningen ofta kökspsykologiserar i vad som är den egentliga orsaken till att någon är sjuk.
– Sant. Jag upplevde det som att jag måste ge ganska mycket förklaringar. Det klassiska är ju att en depression ofta utlöses av en förlust eller någonting som händer i livet; så var det för mig också. Men det där är ofta privat och olustigt att behöva gå in och förklara för folk. Så ofta har man ett annat lite friserat svar så att folk ska vara nöjda.
Har du blivit erbjuden mirakellösningar, folk som har sagt att det bara gäller att tro?
– Nej, faktiskt inte alls. Jag har liksom aldrig rört mig i sammanhang där jag skulle ha behövt känna jättemycket skuld, eller att jag skulle behöva hitta någon synd som är orsak till att jag har det så här. Jag har haft en otroligt nådefull gudsbild, vilket jag nu har insett är väldigt ovanligt.
Men den här boken handlar om att Gud blev annorlunda för dig.
– Jag har varit troende sedan barn och alltid haft en naturlig längtan efter Gud, och en väldigt varm och positiv gudsbild. Om man bad tillräckligt länge så skulle Gud nog komma. Men nu gjorde han inte det. Han dök inte upp. Jesus var den som var mest där och jag klarade av att se framför mig att han sitter mittemot, ler och till och med håller mig i handen. Men han säger absolut ingenting och det är irriterande.
"Det finaste under den här processen var att jag aldrig gav upp min längtan."
Som i Jobs bok, kanske? Efter alla plågor kommer en mera magnifik gudsbild. Att den mogna trons Gud är större, men samtidigt mera avlägsen?
– Precis så. Med åren blir min Gud allt större men samtidigt mer outgrundlig. Stark och kraftig, men outgrundlig. Jag måste allt mera acceptera att jag inte med mitt mänskliga förstånd kan räkna ut Guds plan, inte i mitt liv och inte i andras. Man är trygg i det, men man vet inte syftena med hans verksamhet.
Det låter motsägelsefullt.
– Ja, det finns svåra saker i mitt liv och jag förstår verkligen inte hur Gud har tänkt. Men jag har ändå fortsatt gå den här vägen. Det finaste under den här processen var att jag aldrig gav upp min längtan. Även om jag tidvis kände att Gud kanske inte älskar mig, så älskar jag åtminstone Gud. Som i en envis, olycklig kärlek.
Efterhand blir det mycket lycka och nåd i små saker i boken. Nya saker som talar till dig nu?
– Jag lärde mig att Gud kan komma via andra människor. Jag har tidigare väntat mig jättemycket direkt kommunikation av Gud – jag ber och så får jag en känsla av frid och av hans närvaro. Men nu var det stopp. Men Gud kan komma som en vän som hör av sig på olika sätt. Medan jag kanske inte just då är förmögen att uppfatta att Gud är här.
Sofia Torvalds citerar i boken en dikt av Louise Glück om ett berättarjag som ser tillbaka på en veteåker som brunnit upp, och frågar sig vid svärtan och tomheten – hur kunde jag bo här?
”Just de raderna var de viktigaste för mig. Då kände jag att en åker brunnit upp och inget fanns kvar. Den åkern var mitt liv och allt det jag älskade.
Kanske jag nu tänker att saker växer på åkern igen, men inte samma saker som förr. Det är inte vete.”
- - -
Transparens: Sofia Torvalds och Jan-Erik Andelin som har intervjuat är kolleger vid Kyrkpressen och Fontana Media.
