Idag vet vi att pandemins offer är betydligt fler än de som smittats, de som vårdats på sjukhus eller de som mist någon nära. Många av våra barn och unga tillhör offren. Barn som berövats sina vardagliga upplevelser under långa restriktioner och unga som tvingats sätta sina liv på paus under snart två år.
I ungdomen skall man frigöras från sina föräldrar, bygga upp sin identitet och vidga sitt perspektiv. Unga behöver varandra för detta. Visst går det att ingå i ett sammanhang hemifrån, men en viktig dimension saknas: kontakt. Vårt mänskliga behov att bekräftas av varandra, se varandras miner, skratta åt varandras skämt, ifrågasätta varandra eller bara sitta trångt i en soffa. Detta oskrivna och outtalade märks egentligen först då det inte finns. Jag träffar unga som idag är mer tillbakadragna eller känner sig osäkrare i sociala sammanhang än innan. Det finns unga som inte vågar komma till skolan efter en distansperiod då ångesten blivit så stor.
En av de stora skillnaderna mellan oss vuxna och de unga handlar om att vi vuxna har ett perspektiv att reflektera mot. Vi har en erfarenhet som hjälper oss att förstå helheter bättre än vad unga ännu har möjlighet till. Jämfört med barn har unga en större medvetenhet och kunskap, vilket kan öka ångesten medan yngre barn ofta skyddas av sina föräldrar som kan portionera ut information och skydda från ett informationsöverflöd. Under pandemin har föräldrar och skola satsat hårt på att upprätthålla vardagen för barnen så gott det går, för att vi vet att det mest stödjande i kris är att ha så mycket bekant och tryggt kring oss som möjligt. Detta stöd måste vi fortsätta med, så länge som det kommer att ta oss att komma ur krisen helt och hållet.
Det trygga och bekanta handlar också om att vara tillsammans. Viktigt är också hur vi bemöter varandra. I varje möte med en annan kan du förmedla trygghet och hopp. Och vid varje möte med ett barn eller en ung är detta speciellt viktigt. Du kan berätta att du inte har svar på alla frågor, men att du gärna lyssnar och pratar och finns här. Och att allt kommer att bli bra.
Pia Öhman jobbar på Folkhälsan, som sakkunnig inom ungdomsområdet.
