Stig-Göran Björkman föreslår att vi ska ta intervjun ute vid Fäboda, en av hans favoritplatser i världen. Han har ved, en sotig kaffepanna och bullar bak i bilen inför pratstunden på stranden.
– Titta på det där svarta fåret, säger han och pekar genom bilfönstret. Det har en vit svans och står alltid med rumpan mot vägen, jag ser det varje gång jag åker till Fäboda, säger han och skrattar.
Det blåser rejält, men han tänder en brasa utan problem i eldstaden på stranden.
– Det är så otroligt bra att de gjort spångar ända ut till stranden, bänkar och eldstäder, så alla får njuta av det här.
Att få vistas ute i naturen är ett måste för honom för att må bra.
– Det är något med eld till exempel. Det lugnar ner mig på nolltid. Och närheten till något grundläggande, fåglar och andra djur. Det är rogivande och en motvikt till det dagliga jobbet.
Han är 57 år, men säger att han inte känner sig som det. Han är yngre och ivrigare än så.
– Hösten är min favorittid. Då det stormar så jag måste luta mig mot vinden i 45 grader, då trivs jag. Jag måste vara lite vrickad, säger han.
Livet ändrade riktning
För ungefär ett år sedan slog en cancerdiagnos ner som ett bombnedslag, berättar han. Han hade en tumör i ändtarmen som måste opereras. För tillfället har han sex cellgiftskurer av åtta bakom sig. Han berättar om allt det han älskar, jobbet och frun och fritiden, nämner mer i förbigående att huden spricker upp av de starka medicinerna, och att stomipåsen måste tömmas tre gånger per natt.
– Men när jag märkte att fel ord kom ut när jag skulle prata tog jag det hårt. Mitt närminne blev dåligt och jag var ledsen och orolig ett tag.
När han fick veta att det troligen är en följd av cellgiftskurerna har han känt sig lugnare.
Under sjukdomstiden har han överlag känt sig ganska lugn, men när han och frun Minna var på väg med bil till Vasa för en undersökning ringde en läkare. Det visade sig att cancern också upptäckts i en polyp högre upp i tarmen.
– Då blev det tyst i bilen. Och tankarna skenade.
Men han återkommer till hur tacksam han är över vården och de framsteg vetenskapen gjort.
– Jag känner mig lite som en vinnare, tack vare vården.
Kirurgen vid Vasa centralsjukhus är hans stora idol.
– Han gav sig inte, utan ville få bort hela tumören. Jag sa till honom: Du är en rockstjärna! Och sjuksköterskorna är riktiga änglar! De ser människan. Jag kände att jag var den enda personen i världen.
Stig-Göran Björkman berättar att han inte funderat i banor av att det inte skulle finnas en lösning på hans situation.
– Samtidigt är jag realist, cancer är en så pass allvarlig diagnos. Då man minst anar det hugger den till.
När han låg inne efter komplikationer när polypen opererats bort fick han inte så mycket tid att grubbla.
– De rullade in en äldre farbror som inte gav mig en chans att tycka synd om mig själv. Han var i dåligt skick, men så otroligt rolig. Han funderade konstant på hur han skulle lyckas smuggla in lite tobak, och han ringde till höger och vänster för att få det fixat. Jag tror han lyckades till sist, säger Björkman och skakar roat på huvudet vid minnet.
Nykär fortfarande
Stig-Görjan Björkman och hustrun Minna har många gemensamma år bakom sig.
– Jag har världens bästa hustru. Tänk, vi har varit ihop i över 30 år och det slår gnistor än. Det är märkligt!
Egentligen har han funderat mer på hur hon ska ta hans sjukdom. Och omsorgen är ömsesidig.
– Hon ser när jag blir lite deppig. Hon köpte varsin kajak till oss tidigare i år, och jag vet att det var hennes sätt att försöka få mig att tänka på annat.
Det var en dramatisk resa till Mexiko för många år sedan som fick honom att värdera kärleken ännu högre än tidigare. Luften är tunn och förorenad i Mexico City, dit Björkman åkte på en jobbresa. Han hade en lång tid av hårt arbete och hög stressnivå bakom sig, som butikschef för en teknikaffär.
– När vi landande på Vanda flygplats föll jag ihop. Det visade sig att jag fått hjärtmuskelinflammation. Då var det riktigt nära hjärtstillestånd för mig. Som tur var befann vi oss i närheten av Peijas sjukhus i Vanda.
Tiden efteråt var han så dålig att han inte kunde gå till postlådan.
– Efter den upplevelsen går jag aldrig ut arg. På morgonen ger jag Minna en kram och kyss, och så kokar jag gröt till henne.
Förut kunde han ha en känsla av odödlighet, men inte nu längre. Han tror att upplevelsen efter Mexikoresan också gjort att han kunnat ta cancerdiagnosen med ett större lugn.
– Jag tror att vi måste uppleva allvarliga saker innan vi verkligen förstår livets innebörd.
Stig-Göran Björkman har fått anpassa sig till en större trötthet och behov av vila under sjukledigheten. Han jobbar som mäklare på Aktia Fastighetsförmedling till vardags, ett jobb som kräver hundraprocentigt engagemang och lika mycket energi. Han siktar på att börja jobba igen i november, och måste se vad hälsan klarar av.
– Men jag längtar tillbaka till jobbet! Jag har världens bästa kolleger.
Att få vara med när ett ungt par hittar sitt drömhem är mer personligt för honom än bara ett jobb.
– Att få vara en kugge när de viktigaste drömmarna vävs … jag får gåshud när jag tänker på det.
Fäboda i Jakobstad hör till Stig-Göran Björkmans absoluta favoritplatser.
”Jag beundrar morsan”
Stig-Göran Björkman växte upp som enda barnet och hans föräldrar har betytt mycket för honom. Hans pappa Stig fyllde nyligen 80. Hans mamma Alice, född Ahlö, dog vid 63 års ålder av cancer. När hon fick diagnosen levercancer gavs hon tre månader att leva, men hon höll ut i tre år.
– Vi tog avsked varje dag i tre års tid. Det var tufft.
Sin positiva grundinställning tror han att han fått från henne. Hon var mycket aktiv i församlingen och hade en stark tro hon lutade sig mot.
– När hon var som allra sjukast tänkte hon ändå på andra. Hon skrev en bok om sin sjukdom, och den sålde slut. Alla intäkter donerade hon till barncancerfonden. Jag är så stolt över morsan så du anar inte.
Alice Ahlö var av författarsläkt, med både en skrivande far och bror, poeten Börje Ahlö.
– Hon hade själv också lätt för att skriva.
Stig-Göran Björkman delar inte en lika aktiv tro som hans mamma hade.
– Men en viss tro har jag, den ger tröst när det är som mörkast. Nu under sjukdomstiden har jag märkt att jag behöver något starkare universellt bakom mig.
Det pratas mycket om att njuta av stunden, men det är något han gjort praktik av.
– För en stund måste vi lägga det tunga till sidan och se allt det här, säger han och sveper med armen, över stranden och mot havet.
– Vi måste tänka på annat än att döden står och lurar på oss. Vi är turister på den här planeten. Vi dör en dag och alla andra dagar lever vi.
