Minna Opara har själv fått hjälp när hon mår dåligt, som erfarenhetsexpert vill hon hjälpa andra.

Tidigare trodde jag att jag fixar vad som helst – nu vet jag att det inte är så

tro.

Minna Opara förlorade sin pappa som 15-åring. Med åren kom barndomens oro ut i form av panikångest. – När jag känner paniken komma säger jag till Jesus: Gör någonting. Jag är bara en mamma, men du är allsmäktig.

26.5.2021 kl. 16:18

När Minna Opara var nio skildes hennes föräldrar. När hon var tolv gifte hennes mamma om sig och flyttade till Ekenäs med sin nya man, och Minna följde med. Men hon kände sig utomstående i nyfamiljen, och hon saknade sin storebror som bodde hos pappa i Borgå.

– När jag var femton dog min pappa plötsligt i en massiv hjärtattack. Länge var jag jättearg över min uppväxt: varför fick jag inte ha en vanlig barndom? Varför måste det gå så att min ena förälder flyttade och den andra dog?

Nu, som vuxen, förstår hon att de där sakerna låg där och gnagde i många år, obearbetade. Först när hon hunnit fylla fyrtio och hade man och barn kom de ut i form av en panikstörning.

– Men idag kan jag säga att allt svårt jag varit med om i livet också resulterat i något som varit bra.

När hon gick en utbildning för att bli erfarenhetsexpert ritade alla deltagare upp en livslinje. De gick bakåt och tittade på den – bakåt i flera generationer.

– Då insåg jag att varje motgång jag haft gett mig en större förståelse för andra. Panikångesten är ingen rolig vän att släpa på, men nu är jag bättre på att stöda och hjälpa andra. Tidigare trodde jag att jag klarar vad som helst: Min farmor flydde undan ryssarna i Karelen, klart jag kan fixa fyra jobb under fredstid!

– Idag förstår jag hur viktigt det är att prata om hur man mår och vad man orkar med.

Minna Opara känner att hon alltid burit på en oro, utan att riktigt kunna sätta ord på den.

– Redan för många år sedan hamnade jag på EKG för att jag var säker på att jag hade fel på hjärtat. Jag trodde också att jag hade något i halsen – kanske en tumör – eftersom jag hade svårt att svälja. Då fick jag höra att jag hade panikångest och skickades hem med en lapp om vad det handlade om.

Då var hon lättad över att hon inte led av någon fysisk sjukdom. Så hon skrattade åt sig själv och tvingade sig vidare, till nya utbildningar, nya karriärer – tills hon var småbarnsmamma med fyra olika jobb. Hon var skrivtolk, hon jobbade med minnessjuka åldringar, hon hoppade in som assistent vid ett boende, hon satt i butikskassan … Samtidigt höll hon och hennes man på att renovera huset i Ekenäs, som visade sig vara mögelskadat.

– På nyårsdagen för ett par år sedan satt jag och såg på ett teve-program om naturkatastrofer. Plötsligt skenade hjärtat iväg och jag sa till min man: Jag tror jag har en hjärtattack.

Ambulansen kom och akutvårdarna konstaterade att pulsen visserligen var hög, men att läget var lugnt. Ett tag senare träffade hon en legendarisk Ekenäsläkare som krasst konstaterade: ”En del är astronautti och du är purnautti.”

– Jag sa: Inte kan jag ha burnout nu, jag har precis sagt upp mig från mina fyra jobb och grundat mitt eget företag!

Hon hade blivit egenföretagare som skrivtolk, och lösningen visade sig vara fungerande. Till en början var det jättetungt: hon var orolig precis hela tiden, och över precis allt. När barnen skulle lära sig cykla fick hennes mamma komma åkande från Borgå, packa in pojkarna och cyklarna i bilen och öva med dem på något ställe där Minna inte kunde se om de föll eller kolliderade.

– Det kändes som om jag klarar mitt liv med nöd och näppe, men inte en sak till. Det kändes som om den minsta lilla motgång skulle få allt att välta.

Hennes bästa sätt att hantera sin oro är bön.

– När jag får ångest över något säger jag till Jesus: Nu får du hjälpa mig. Du ser hur det är, du får ta ansvar. Jag kan inte. Jag är bara en mamma och du är allsmäktig, gör någonting.

Det hjälper henne att ge över ansvaret till Gud.

– Jag tänker att skulle något hända har han ändå varit med. Jag kan inte styra över allas liv, jag vet inte när någon ska dö. Och dör någon är Gud ändå där, och jag kommer att få verktygen att hantera den sorgen i så fall.

Hon kommer ofta tillbaka till tanken att hon som 15-åring skulle hantera sin pappas död. Det var tungt, men hon klarade det.

– Då hade jag inga verktyg alls, nu har jag en massa. Så jag tror att om något händer nu kommer Gud att se till att jag klarar det.

Att Minna Opara har ”direktkontakt” med Jesus har egentligen att göra med hennes man Chris. Deras historia är ett litet mirakel i sig.

– När jag var liten och vi bodde i Borgå satt mamma varje kväll i korridoren utanför mitt och min brors rum och läste ur Barnens bibel. Varannan kväll vid min dörröppning, och varannan kväll vid min brors. Jag älskade det. Min tro var en grundtrygghet i mitt liv, men en personlig relation till Jesus fick jag först när jag träffade min man.

Hennes man hade strax innan gått till fots från Nigeria till Spanien – det tog två år. Själv jobbade hon i Spanien i perioder, och när deras historia fick sin början var båda bjudna till samma bröllop. Hon hade lovat närvara som ledsagare till brudens finländska mormor, som behövde någon som hjälpte henne under resan från Finland till Spanien.

– Min man såg mig och tänkte att där är en kvinna som säkert är snäll eftersom hon rest hela vägen med mormor från Finland. Han ville gärna prata lite mer, men jag var inte intresserad. Jag tyckte han var alldeles för lång för min smak.

Tiden gick. Hennes man Chris ville gifta sig och bilda familj. Han hade levt ett glatt ungkarlsliv men ville ha något annat. Han såg sig i spegeln och sa: ”Gud, om du vill att jag träffar den här kvinnan på nytt och om hon är singel, då blir hon min fru.” Sedan bestämde han sig för att leva i celibat fram till den dagen.

År 2009 var det bröllop i Ekenäs, och både Minna och Chris var bjudna.

– Jag kom cyklande på min blåa cykel och med röd klänning på väg till kyrkan, och han såg att det var samma kvinna som han träffat i Spanien. Det enda han ville få reda på var om jag var singel eller inte, för han visste ju att om jag var singel hade Gud ordnat det så att vi skulle gifta oss.

Hela kvällen försökte han prata med henne.

– Men jag sa: nehej. Jag insåg att om han öppnar sin mun förändras mitt liv och det var inte alls det jag ville. Jag skulle ju hitta en bonde åt mig. En svart, lång karl – aldrig i livet! Så hela bröllopet sprang jag undan och när jag märkte att han på riktigt ville prata med mig tog jag taxi hem och gick och lade mig.

Följande morgon ångrade hon sig. Hon måste ju ge honom en chans att säga det han ville! Hon fick reda på var han sov, gick dit och knackade dörr och hittade honom.

– Så började vi prata, och nu har vi pratat i tolv år.

Chris kallade henne direkt för ”my wife”.

– Jag tyckte det lät jättebra och alla andra tyckte att jag inte var klok. Det var många som varnade mig: han ska bara ha din pengar och får ni barn tar han barnen och flyr!

Inga av skräckscenarierna slog in, det vet hon nu, tolv år senare. De har två söner och ett lyckligt äktenskap. Men ändå har det inte varit lätt.

– Han fick aldrig gå i skola och har ingen vidareutbildning, och det är svårt att få jobb här. Jag kan tycka att det är jätteorättvist: varför kan jag få nästan vilket jobb som helst som jag vill ha, men inte han?

Främst har hennes man varit hemmapappa – en jättebra hemmapappa.

– Det han gjort för våra barn vet jag inte vilken man som skulle ha gjort.

När de träffades var det viktigt för hennes man att hon skulle dela hans tro.

– Han ville att jag skulle få uppleva samma sak han hade fått uppleva, och ha samma relation till Jesus. Vi ber tillsammans, och det stärker vårt förhållande. Även om vi skulle gräla om något så kan vi försonas, be om förlåtelse och bli förlåtna. Att vi ber tillsammans underlättar mycket i de svåra situationer vi råkat ut för: arbetslöshet, mögelhus, utbrändhet och panikstörning.

Kontakten med Chris familj i Nigeria har fått Minna Opara att inse vilken trygghet det trots allt är att leva i Finland. Det är en lyx bara att kunna gå ut på den egna gården och veta att man inte behöver vara rädd.

– Jag vet att människor på riktigt, år 2021, lider för att de inte har mat på bordet. Alla barn i Nigeria vill gå i skola, men många har inte råd. De har riktiga rädslor och jag har mina låtsasrädslor. Det är svårt att minnas det när man är mitt i känslan, men mina erfarenheter av min mans släktingars svårigheter i Nigeria har gett mig perspektiv.

När oron kommer ger hon över kontrollen till Gud och försöker landa i någon sorts tillit.

– När mina barn far iväg på sina cyklar säger jag: Gud med er.

Sofia Torvalds


Kyrka. Den statliga filmgranskningsbyrån har sänt en skrivelse till församlingarna i vilken byrån hoppas att åldersgränserna iakttas. 16.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Det fanns en anglikansk kyrka på min hemort. Jag gick med i söndagsskolan och tyckte om allt jag hörde och såg. Jag ville så gärna bli döpt och min söndagsskollärare sa: ”Lär dig katekesen och bibelverserna vi läser.” 17.7.2008 kl. 00:00

Människa. Kyrkoherden i Pernå, Rolf Steffansson, har valts till direktör för utrikesavdelningen vid Finska Missionssällskapet. 15.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Vindkraftsvigslar, drive in-vigslar och vigsel på brandstationen är några av sommarens bröllopsfenomen. 15.7.2008 kl. 00:00

Världen. Gudsperspektiv i politiken belystes under politisk vecka på Gotland. 14.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Bön över samfunds- och språkgränser förväntas locka uppemot 10 000 kristna till Åbohallen i oktober. 13.7.2008 kl. 00:00

Kultur. – Den stora pilgrimsleden i Norden går från Vadstena i Sverige till Nidarosdomen i Trondheim. Den heter Romboleden och är ett slags aorta för pilgrimslederna i Norden, säger prästen Hans Erik Lindström på pilgrimscentrum i Vadstena. 12.7.2008 kl. 00:00

Teologi. ”Håll inte fast mig”, säger Jesus till Maria Magdalena efter uppståndelsen. För mig har orden fått betyda öppenhet och rymd, att inte förminska Gud. Men också att våga stå på egna ben, ifrågasätta förtryckande sidor av kristen tro. Feministisk teologi inspirerar i det arbetet. 11.7.2008 kl. 00:00

Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje,  ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken.  Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. I kolumnen "Staten som änglamakerska" KP 10.7.2008 finns en formulering om sjukvårdens kamrerssjälar.   10.7.2008 kl. 00:00

Människa. I ett mångkulturellt förhållande är kompromisser en del av vardagen. 10.7.2008 kl. 00:00

Världen. Antalet skilsmässor i Danmark har på fyra år sjunkit med cirka tio procent, från närmare 15 800 skilda par år 2004 till drygt 14 000 skilda par 2007. Det intressanta i statistiken är att motsvarande siffra bland par som varit gifta i mindre än sex år sjunkit med hela 30 procent. 10.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Jag var inte särskilt ungdomlig ens när jag var ung, hälsar Marco Bonacci,  kommen per cykel till Esbo domkyrka från en sommarsamling i Köklax kapell. Just nu är han alterneringsinhoppare i Esbo svenska. 10.7.2008 kl. 00:00

Marina Wiik. Fredagen för några veckor sedan var en sorgedag. ”Du måste göra dig av med dom där. De har blivit alldeles platta och luktar illa”, sa han med en blick på mina svarta sommarskor som hängt med ett bra tag. 10.7.2008 kl. 00:00

musik. Misslyckande och människors brustenhet. Det skulle man kunna säga är den röda tråden i The Rimes texter. Sångaren Mikael Ahlskog förklarar. 4.5.2017 kl. 16:57

Karleby. Det var en bilolycka och en utomäktenskaplig relation med en man som låg bakom Patrick Tiainens beslut för några veckor sedan att ta timeout från rörelsen Word of faith eller Uskon sana i Karleby. 4.5.2017 kl. 09:50

Kyrkomötet. Ett ombudsinitiativ om att Kyrkostyrelsen ska trygga förutsättningarna för att Utsjoki också i framtiden ska kunna verka självständigt har remitterats till kyrkomötets ekonomiutskott. 3.5.2017 kl. 19:21

arbete. Får man sluta jobba när man är 60? Även om man är fullt frisk och inte blir utsparkad ur arbetslivet. Ulla-Maj Hagvik svarar ”ja” på den frågan. 2.5.2017 kl. 19:00

upprop. 1760 personer i Svenskfinland har skrivit på ett upprop för att bevara äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. 3.5.2017 kl. 13:34