För femtio år sedan krävdes två BB:n för att föda fram Kyrkpressen, Bror Borgar och Bjarne Boije. Borgar var då verksamhetsledare på Församlingsförbundet och Boije dess vd.
– Det var många som trodde att det inte skulle gå att ge ut Kyrkpressen. Men vi fick igenom det, säger Bjarne Boije, idag 98 år.
Det slutliga beslutet gjordes av Församlingsförbundets styrelse som bestod av femton personer med biskop Karl-Erik Forsell som ordförande.
– Biskopen var lite rädd och många styrelsemedlemmar tveksamma. Men när Bror Borgar och jag lovade ta ansvar för tidningen ville ingen stjälpa den. Någon omröstning behövdes inte i styrelsen.
Varifrån tanken på en tidning som skulle nå ut till alla församlingsmedlemmar i Borgå stift kom vet Boije inte. Något sådant tidningskoncept fanns nämligen inte, varken i Finland eller i Sverige.
– Vi var fem, sex personer som började prata om tidningen. Det fanns ett behov av en förenande länk inom stiftet.
Kyrkpressens föregångare Församlingsbladet gick bara till de anställda och hade en upplaga på 6 500.
– Innan Kyrkpressen startade hade vi funderat och pratat mycket, också med biskopen. Hur skulle vi gå till Församlingsförbundets femton styrelsemedlemmar och säga att vi vill ta bort tidningen och börja med en ny? Men vi var starkt på gång och ville ha en bättre och större tidning än Församlingsbladet.
Ett avgörande stöd för Kyrkpressen gav Marga Ahlqvist, Helsingforsförsamlingarnas informationschef. Hon lovade att alla stadens dåvarande sju svenska församlingarna kommer med.
– Det löftet tog vi vara på. Vi var övertygade om att det kommer att gå.
"Det löftet tog vi vara på. Vi var övertygade om att det kommer att gå."
Var ni oroliga?
– När vi fick löfte om att Helsingfors kommer med vågade vi tro på att det ska lyckas. Helsingfors gav oss kanske 30 000 prenumeranter. De som visste sade att vi måste få en upplaga på 80 000. Vi fick slutligen 82 000 det första året.
Alla församlingar var ändå inte med från början. För att öka upplagan besökte Boije församlingarna och försökte få dem att prenumerera på Kyrkpressen.
– Jag talade positivt för tidningen, hur billig den var och hur gemenskapen i stiftet blir bättre när vi blir flera tillsammans. Jag ville att alla skulle komma med. För att få igenom det hade vi bara fyra mark (cirka 65 cent) per år som prenumerationsavgift. Redan det andra eller tredje året fick jag alla församlingar med, utom en på Åland.
Bojie tyckte det var trevligt att åka runt till församlingarna.
– Förutom en gång då jag var till Vasa. Då blev jag hastigt sjuk på hemvägen. Det var en asiatisk influensa som bröt ut snabbt med hög feber. Jag hade varit och talat med kyrkoherden i Malax och fick feber när jag skulle köra hem på kvällen. Jag var väldigt rädd för jag var ju ensam i bilen. Men jag klarade mig.
En avgörande gräns för Kyrkpressen gick vid 100 000 exemplar. Då blev utgivningen betydligt billigare.
– Som störst var upplagan över 120 000.
"Som störst var upplagan över 120 000."
Han hade räknat ut att Kyrkpressen kommer att gå runt ekonomiskt.
– Hur jag gjorde det må vara min sak. Men så dum var jag inte jag räknade med att prenumerationsavgiften på fyra mark skulle ha räckt. Jag räknade med att det skulle gå på minus till en början. Men Församlingsförbundet som helhet gick på vinst. Tillsammans klarade vi det.
Att lägga ner Församlingsbladet väckte också ett visst motstånd. Tidningen hade funnits nästa lika länge som Borgå stift och skulle ha fyllt 50 år 1970 om inte Kyrkpressen kommit.
Vem läste Församlingsbladet?
– Jag tror det var församlingarna som prenumererade åt de anställda.
Församlingsbladet hade då två anställda som gick över till Kyrkpressen. Borgar blev chefredaktör.
– Sedan Kyrkpressen kom till har den varit en förenande länk i Svenskfinland. Den fanns och blev till för till för församlingarna. Men alla tycker inte så längre. Jag har ingen förståelse för församlingar som inte vill vara med. Men jag har inte har insyn i församlingarnas ekonomi längre. Jag har sagt mitt. Min syn på saker börjar bli gammal.
Såg till att ekonomin var i skick
Bjarne Boije blev anställd av Församlingsförbundet 1951. Då hade förbundet sju anställda.
– Jag hade hand om det mesta på förbundet. När jag började var ekonomin dålig och det var svåra beslut som måste tas.
De första åren måste han gå till kyrkostyrelsen för att gemensamt med dem gå igenom ekonomin. När ekonomin blev bättre behövde han inte längre göra det.
– Kyrkpressen hjälpte inte till för att göra Församlingsförbundets ekonomi bättre. Det var andra åtgärder.
När Församlingsförbundets ekonomi blev bättre hade de muskler att dra igång Kyrkpressen.
– Jag hade inte så mycket att göra med Kyrkpressen, jag såg bara till att ekonomin var i skick.
Bjarne Bojie har läst Kyrkpressen sedan 1970. Men det senaste året har synen blivit så pass mycket sämre han är beroende av att hustrun Disa högläser för honom.
– Kyrkpressen har haft mycket bra saker, men ibland också lite sämre saker. Jag önskar att väckelsetonen inte glöms bort.
Till det stora hela har han varit nöjd med tidningens innehåll. Han är också glad att den kommit ut i 50 år.
– Jag har ju ändå varit med om att starta den och valt de första huvudredaktörerna. Det var roligt att jobba för en sak och se hur den utvecklats.
"Jag har ju ändå varit med om att starta den och valt de första huvudredaktörerna. Det var roligt att jobba för en sak och se hur den utvecklats."
Under Boijes tid hade Församlingsförbundet som mest 96 anställda.
– Fyra-fem av dem kan ha jobbat på Kyrkpressen. Vi hade ett eget tryckeri, Frams tryckeri i Vasa med 50 anställda, förlaget och bokhandeln.
– Nu har jag bara Disa och Herren. Jag talar med Gud fem, sex gånger om dagen. Det tycker jag om att göra. Många människor har det svårt och jag hjälper gärna genom att be för dem.
