Eva Roos tycker att det är viktigt att vara ärlig och sann med det mörker man gått igenom. – Men jag tror också människor behöver mera ljus och hopp vid sidan om mörkret.

"Anorexin var min växtvärk, mitt sätt att få utlopp för en ångest som jag inte hade redskap att behandla"

livet.

Evas Roos mammas plötsliga död, när Eva var bara tio år gammal, satte djupa spår i henne.

1.4.2021 kl. 04:53

Eva Roos hade en riktig Bullerby-uppväxt i Ekenäs på 80-talet.

– Jag har fått växa upp med min farmor och farfar på samma gård. Mamma och pappa var närvarande och så många andra, trygga vuxna. Jag tror min ljusa, härliga, bästa möjliga barndom har burit mig genom allt jobbigt.

Visst har Eva Roos haft sin beskärda del av svårigheter. Allt förändrades på en kväll när hon var tio år.

– Det var nyårsafton och vi skulle få gäster den kvällen. Min mamma var tävlingsorienterare, hon sprang varje dag, så också den här dagen. Hon sa hej då och ”jag kommer snart”.

På den resan blev hon. Hon fick en massiv hjärnblödning och avled två dagar senare på sjukhus.

– Allting bara föll undan, allt blev rörigt. Pappa och farmor höll uppe allting för mig och min bror.

Tränade alltid dubbelt mer

Mammans plötsliga död satte djupa spår i henne.

– I efterhand kan jag säga att mammas plötsliga död var en av rötterna till ätstörningen.

Eva växte jättemycket på en kort tid och var längst i klassen.

– Jag hade en känsla av att vara större än alla andra. Jag kom i puberteten och jag hade ingen mamma som kunde vägleda mig. Det var ganska ensamt och obehagligt.

Hon blev bättre på både friidrott och handboll. Sedan gick det snabbt.

– Träningen tog över. Jag tränade alltid i smyg dubbelt mer än alla andra och åt dubbelt mindre. Då började det rasa.

Den julen, när hon gick på nian, var hennes situation alarmerande.


Eva Roos på konfirmationslägret på Ramsdal år 1995. – Det var där jag började sväva mellan allvar och glädje.



– Jag gick med mina tankar alltför länge utan att berätta för en enda människa om vad som fanns i mitt inre. Min pappa, mina tränare och vänner slog larm. Jag kommer ihåg dagen då jag ställde mig på vågen hos skolhälsovårdaren. Hon ringde genast till pappa. Han kom efter mig och han förde mig till sjukhus och jag blev intagen på direkten.

Eva Roos åkte in och ut på sjukhusets barnavdelning den våren.

– Men jag fick ändå slutbetyg från högstadiet. Under gymnasietiden fick hjärnan jobba på högvarv – den fick inte tillräckligt med fett. Jag använde oehört mycket tid till att läsa – det är det enda jag minns från de tre åren. Allt cirklade kring kalorier, mat och att orka läsa till nästa prov.

Efter studenten åkte hon till Åbo för att studera.

Hon hade många kompisar, levde ett vanligt, aktivt studieliv, åkte till Frankrike som au-pair och sommarjobbade. Men innerst inne mådde hon dåligt under hela studietiden.

Vändpunkterna

En stor vändpunkt var när hon flyttade till Bryssel. År 2004 blev hon värvad via ett projekt och på den vägen hamnade hon på Europaparlamentet som praktikant för Henrik Lax.

När hon var hemma i Ekenäs under sommaren 2005 hände något förfärligt.

– Min pappa cyklade omkull och blev förlama från midjan och neråt år. Det var igen ett stort slag för mig och min bror.

Eva Roos skulle flytta tillbaka till Belgien och börja studera.

– Jag sa åt min pappa att ”jag hjälper dig här i Finland” men han visste att det var en så stor dröm att få åka så han övertalade mig.

En annan vändpunkt på hennes resa mot tillfrisknande var en läkare som sa rakt ut att med hennes undervikt blir det svårt att få barn.

– Det fick mig att stanna upp.

Mötte kärleken

År 2009 mötte Eva sin blivande man, Mika, när hon hade flyttat tillbaka till Finland. De träffades på ett bröllop i Italien.

Eva Roos är erfarenhetsexpert på föreningen Etelän-SYLI (Ätstörningsfamiljer i Södra Finland). – Jag skriver texter, håller anföranden, leder grupper, svarar på mejl och är tillgänglig för unga som har en ätstörning eller närstående till unga med en ätstörning.



– Han var så lugn. Han bodde i Nummela med sina hundar. Han klarade av att ruska om mig när jag inte tog hand om mig själv ordentligt.

Eva och Mika flyttade ihop 2010 och redan följande år blev hon blev gravid och de gifte sig.

– Jag har aldrig känt mig så frisk och stark som då. Jag älskade magen! Och att kroppen bara fick bli som den blev, utan att jag kunde kontrollera det.

Nu är hon frisk från sin ätstörning.

– Men en viss slags osäkerhet och växtvärk är en del av mig. Men jag kopplar dem inte längre till min anorexi.




Hopp vid sidan om mörkret

Eva Roos har vuxit upp med en trygg vardagstro.

– Min pappa bad alltid aftonbön med mig och min bror. Det har jag fortsatt med med mina barn. Min tro grundar sig på att alla är lika värda. Vi ska bemöta andra med värme och vara vänliga mot varandra.

Men har hon utmanats i sin tro.

– Mina frikyrkliga vänner och bekanta har ofta fått mig att känna mig osäker på min tro.

I något skede bestämde hon sig för att vara snäll mot mig själv.

– På grund av min sjukdomsbakgrund behöver jag det. Min inre röst säger att min tro räcker till.

Hon säger att det är befriande att inte veta allt.

– När barnen frågar mig något om tron kan jag säga som det är: jag vet inte. Många vuxna vill ge ett sken av att de vet allt.

Eva Roos tycker att det är viktigt att vara ärlig och sann med det mörker man gått igenom.

– Men jag tror också människor behöver mera ljus och hopp vid sidan om mörkret. Jag har levt, känt och berörts av så otroliga människor genom hela mitt liv – det är jag så tacksam för.

Christa Mickelsson


Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje,  ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken.  Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. I kolumnen "Staten som änglamakerska" KP 10.7.2008 finns en formulering om sjukvårdens kamrerssjälar.   10.7.2008 kl. 00:00

Människa. I ett mångkulturellt förhållande är kompromisser en del av vardagen. 10.7.2008 kl. 00:00

Världen. Antalet skilsmässor i Danmark har på fyra år sjunkit med cirka tio procent, från närmare 15 800 skilda par år 2004 till drygt 14 000 skilda par 2007. Det intressanta i statistiken är att motsvarande siffra bland par som varit gifta i mindre än sex år sjunkit med hela 30 procent. 10.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Jag var inte särskilt ungdomlig ens när jag var ung, hälsar Marco Bonacci,  kommen per cykel till Esbo domkyrka från en sommarsamling i Köklax kapell. Just nu är han alterneringsinhoppare i Esbo svenska. 10.7.2008 kl. 00:00

Marina Wiik. Fredagen för några veckor sedan var en sorgedag. ”Du måste göra dig av med dom där. De har blivit alldeles platta och luktar illa”, sa han med en blick på mina svarta sommarskor som hängt med ett bra tag. 10.7.2008 kl. 00:00

Ledare. Nyligen presenterades kyrkans klimatprogram. Det är ett rätt omfattande dokument i jämförelse med till exempel kyrkans strategi. Miljöprogrammet är på närmare 70 sidor medan strategin ryms på en normal A 4 vikt i tre delar. 10.7.2008 kl. 00:00

Samhälle. När människorna behöver soup, soap och salvation går det inte att ta sommarledigt. Frälsningsarméns inackorderingshemmet på Alpgatan 25 är öppet hela sommaren. 9.7.2008 kl. 00:00

Människa. ”Om ingen frågar mig vad vila är så vet jag. Men om någon frågar mig vet jag det inte.” Liksom Augustinus reflekterade över tiden har Margareta Asp funderat på fenomenet vila. 9.7.2008 kl. 00:00

Världen. Det råder delade åsikter om projektet att översätta Bibeln till patois, det inofficiella språket på Jamaica. 9.7.2008 kl. 00:00

Kultur. Tusentals gudstjänstbesökare har de senaste åren samlats till metallmässor, gudstjänster med metallmusik landet runt. Nu ges tolv psalmer som arrangerats för metallmässorna ut på cd. 8.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Borgå domkyrkas återuppbyggnad är lyckligen slutförd, men större och mindre kyrkrenoveringar pågår även på annat håll. 8.7.2008 kl. 00:00

Kultur. Lärjungen och aposteln Tomas liv kommer att bli film i Indien. 8.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. En psalm. Ett tal. En psalm. Ett tal. Det är strukturen i ”seurat”. Herättäjäjuhlat följer samma beprövade tradition också i stor skala i huvudstadsregionen. 7.7.2008 kl. 00:00

laestadianer. Söker kontakt med andra i samma förhållande till moderkyrkan. 27.4.2017 kl. 13:55

koptiska kyrkan. Fanatiskt våld är en farsot som ingen tro eller stat längre klarar av ensam, menar den koptiska biskopen Angaelos 27.4.2017 kl. 10:34

Datorsystem. Kyrkans servicecentral har avslutat sina samarbetsförhandlingar: femton ska sägas upp. Men vad tycker församlingarna egentligen om mastodontprojektet som skulle spara dem pengar? 26.4.2017 kl. 17:30

Bok. Bulevarden är en vacker utgåva av Tove Janssons texter mer lämpad för kännaren än för nybörjaren. 25.4.2017 kl. 11:05

teater. Vad betyder det att vara människa? Det frågar sig Fabian Silén i pjäsen Paradisdoktrinen, en komedi som börjar med att Gud sitter bortglömd i ett svart hål, tjurig över att inga människor lyssnar på honom eller ber till honom längre. 27.4.2017 kl. 08:00