Döden, döden, döden ...

Kolumn.

"När jag var barn var dödgrävarna stämplade som särlingar."

17.3.2021 kl. 19:02

”Vad jobbar du med?” ”Jag är dödgrävare!”

Det kan vara inledningen på ett samtal då jag träffar nya människor som privatperson. Oftast kommer genast följdfrågor på det eller kommentarer som ”usch så hemskt” eller ”säkert jobbigt”. Mitt yrke väcker också nyfikenhet rent praktiskt. Hur går det till? Vad är skillnaden på att gravlägga kista, urna eller aska? Hur bemöter du sorgen från de anhöriga?

Frågorna kan vara enkla men ibland så knepiga så jag måste erkänna att jag inte vet och behöver ta reda på. En del har varit med och ordnat begravningar, andra inte. Några berättar i detalj om hur de vill ha sin begravning, medan andra inte vill höra eller tala om döden. Jag tror det är viktigt att vi lyssnar till varandra; har man en önskan så berätta, vill man inte tala om det ska det respekteras.

Av erfarenheter från samtal med dem som mist någon kan det lindra smärtan lite om de vet hur den avlidna vill begravas eller om personen hade någon specifik önskan om gravplats. Alla har ju en relation till döden, förr eller senare.

När jag var barn var dödgrävarna stämplade som särlingar, sådana man aktade sig för. Inte så konstigt då dessa stod vid sista hållplatsen. Och den ena mer fantasifulla historien än den andra spädde på myten om yrket som något fasansfullt.

Eftersom jag sedan födseln är nyfiken på hur saker och ting fungerar var det inte särskilt mycket velande och funderande innan jag beslöt att sälla mig till särlingarnas skara. Ett förtydligande – i min värld är ordet särling positivt. Att vara udda är det nya normala. Att vara enligt egen utsago normal kan betyda avsaknad av självinsikt.

Som i de flesta yrken där man möter sorg nästan dagligen utvecklas en morbid humor. Det är liksom en säkerhetsventil. Genom att skämta om det hemska blir det mindre hemskt. Vissa händelser har lämnat spår som blivit kvar i medvetandet och dyker upp då och då. För hur mycket man än värjer sig så påverkas man. Naturligtvis måste man försöka vara professionell, men ibland går det inte. Ibland kommer tårarna trots att käkarna är sammanpressade, likt en saltvattenskrokodil med ett fångat byte i käften. Ibland kan jag inte värja mig för sorgen som slår emot mig som en våg. Ibland ids jag inte kämpa emot. Jag kan inte sörja en annans sorg men jag kan tillåta mig att känna med. Empati är något jag vill bli bemött med då jag själv har det svårt. Inte ömkan utan medkänsla.

Sedan drabbas man också av vissa yrkesrelaterade defekter likt andra yrkesgrupper. En natt vaknade jag och var klarvaken. En titt på klockan visade att den var tjugo över tre. Tanken som slog mig i det ögonblicket var att det påstås vara mellan tre och fyra på natten som de flesta avlider i sömnen rent procentuellt. Efteråt insåg jag att visst följer de med även i sömnen – tankarna på alltings förgänglighet.

Många gånger har jag tänkt på hur vi skjuter på livet; vi ska göra det sedan, när vi blir pensio­närer ... Men tänk om det inte blir så. Tänk om man i stället står ensam kvar med planerna om allt man skulle göra tillsammans. Alla stora penseldrag som skulle tecknas på livstavlan. Alla resor, upplevelser och all samvaro man skjutit upp. Det är då bitterheten slår till. Varför? Var det här allt? Hur blir mitt liv nu? Det finns inget svar och orden faller platt till marken.

I de situationerna har jag varit tvungen att rannsaka mig själv. Lyfta blicken och sakta ned. Se mig omkring. Leva i nuet. Jag vet – det är lättare sagt än gjort. Men ändå, försöka ta vara på ögonblicket. Ge den där komplimangen, visa din uppskattning medan hjärtat slår och handen är varm. Sluta irriteras på småsaker som sist och slutligen är petitesser. Ignorera bristerna och fokusera på de goda sidorna som alla har (några lite mer dolda dock). Överräcka en självplockad blomma i stället för gravbuketten senare. För en dag finns bara minnena kvar, inget svar på tilltal och ingen som möter din blick.

Kloka Astrid Lindgren som berörde döden både i sina böcker och i intervjuer sa: ”Jag har ingenting emot att dö. Men inte i morgon. Det är en del jag vill hinna med först”.

”Döden, döden, döden” – så sägs det att hon inledde sina telefonsamtal med sina systrar. Kanske för att vänja sig vid det oundvikliga ...

Fredrik Bengts är enhetsansvarig på Korsholms kyrkliga samfällighet.

Fredrik Bengts


Ansvarsveckan inleds i dag, söndag. Den är Finlands kyrkors gemensamma kampanj och den kulminerar under veckan. Rubriken Tänk själv - tro fritt betonar religionsfrihet och utveckling. 23.10.2011 kl. 00:00

I Åbo får lågstadielever skriva sin egen utlysning av julfreden. 31.10.2011 kl. 13:38

Människa. Inrikesminister Päivi Räsänen har fått vänja sig vid att bli kallad både kallblodig och naiv. Själv säger hon att den stora mängd positiva gensvar hon får väger upp för den ofta skoningslösa kritiken. 27.10.2011 kl. 13:00

Kyrka. Låt staten härja och skapa sina stora primärkommuner. Dem kan kyrkan sedan efter behov dela upp i två eller flere hanterbara samfälligheter, föreslår biskop Björn Vikström. 20.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. En verksamhet som slukar mera pengar än vad som kommer in. Det är verkligheten för allt fler församlingar. 19.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. Henrik Perret ställer inte upp för omval till kyrkomötet. Perret har varit prästombud i kyrkomötet sedan 1983. 18.10.2011 kl. 00:00

Kultur. Tomas Tranströmer har aldrig profilerat sig som en kristen poet. Ändå är de religiösa metaforerna ständigt närvarande i hans diktning. 18.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. Domkapitlet i Borgå stift handlade fel då det i april 2009 avstängde Peter Lassus från kyrkoherdetjänsten i Övermark i sex månader. 17.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. Kaplanen i Karleby svenska församling, Jan Nygård, är ny ordförande för Oasrörelsen. Nygård valdes vid ett möte i Larsmo i början av månaden. 17.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkan har fått sina första barnombudsmän. Men ingen av dem är från en svenskspråkig församling. 17.10.2011 kl. 00:00

Samhälle. Kustannus-Oy Kotimaa överklagar anbudsförfarandet kring tidningen Kirkko ja kaupunki till marknadsdomstolen. Enligt klagan uppfyller anbudsförfarandet inte EU-direktiv. Anbudsgivarna ska inte heller ha känt till bedömningskriterierna, rapporterar Kotimaa24. 17.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. Oravais önskan om att få bli kapellförsamling har gått i uppfyllelse. Kapellförsamlingen inleder sin verksamhet den 1 januari 2012, det har domkapitlet redan stadfäst. 17.10.2011 kl. 00:00

Människa. Anita Krogell-Lehtinen sköter om sin kusin Gun flera gånger i veckan. Hon gör det trots att hon vet att det kanske hindrar Gun från att få mer vård.– Jag kan inte lämna henne. Det skulle vara som att lämna en bebis på gatan. 14.10.2011 kl. 00:00

Människa. – Min identitet finns i Kristus och därför kallar jag mig kristen, säger hon. Jag brukar undvika att kalla mig laestadian även om mitt andliga hem finns där. 13.10.2011 kl. 00:00

Marina Wiik. Det hettar till kring kaffebordet. Vi diskuterar Facebook och åsikterna går isär. 13.10.2011 kl. 00:00

tro. Journalisten Jan-Erik Andelin tror på Gud och vill gärna diskutera det. Kaffepannan är varm, och han har mycket att säga: han har funderat ett helt liv. Men varför kommer ingen? 4.2.2021 kl. 09:25

Personligt. Ångesten, rädslan och MS-diagnosen är en del Eva Kelas liv. Men sedan ungefär tio år har hon blivit tillfreds med livet – på riktigt. – Jag har haft och har ett så rikt liv! 3.2.2021 kl. 09:50

statistik. Under coronaåret nådde kyrkan närmare 1,4 miljoner personer i individuella möten. I telefonsamtal och samtal över nätet tredubblades antalet (443 000) och vid utdelning av matkassar mer än fördubblades antalet (309 000) jämfört med året innan. 1.2.2021 kl. 11:42

Svinnmat. Ätbar mat av god kvalitet hör inte hemma i soptunnan. Stadin Safka ser till att den i stället hamnar hos mathjälpen eller i lunchrestaurangens kök. 3.2.2021 kl. 00:00

Mod. "Mod är att våga leva med ett sårbart hjärta i en värld där vårt hjärta ibland kommer att brista." 1.2.2021 kl. 00:00