"Bara tanken att vi får ha honom hela livet – det är fantastiskt"

barn.

Ron, tre månader, har smilgropar och världens gladaste leende.

Hans föräldrar Anette och Samuel Sundelin har väntat på honom i sjutton år. – Det skulle har varit lättare att vänta om vi hade vetat vad Gud har för plan.

3.3.2021 kl. 10:11

För drygt 18 år sedan, i december, gifte sig Anette och Samuel Sundelin. Och så räknade de med att få barn.

– Vi tog det för givet. Man gifter sig, och så får man barn. Man får familj, och så blir man likadan som alla andra.

Båda är uppvuxna inom den laestadianska väckelsen och stora familjer är vardag för dem. I Anettes barndomsfamilj var de femton barn. Samuel har fyra syskon.

Några år gick. Och de började undra: var dröjer de där barnen riktigt?

– Jag gick och kollade upp mig, men allt var okej, det fanns ingen orsak till att vi inte fick barn. Men vi gick aldrig på stora utredningar eller behandlingar. Jag hade aldrig riktigt kraft att ta tag i det ordentligt. Det kändes svårt. Jag orkade inte, säger hon.

De hade en del vänner och bekanta som var i samma situation.

– Men förr eller senare fick de alla barn: via adoption eller på något annat sätt.

Anette har hela vägen varit öppen med att hon och hennes man är ofrivilligt barnlösa.

– Jag har pratat mycket om det, särskilt med mina syskon. Jag tycker att det varit viktigt att inte stänga in det.

Sorgen över barnlösheten gått i perioder.

– Men på något sätt har den ändå genomsyrat hela livet.

När åren gick och syskonen fick fler och fler barn började de dra sig för att berätta babynyheterna för Anette och hennes man.

– Också syskonen kände ju att något av det där barnen som de fick hade kunnat födas åt oss. Men man vill inte ha en sådan medömkan!

För Samuel kändes det inte lika tungt.

– Jag har inte haft lika svårt med barnlösheten som Anette. Frågan har sällan kommit upp när jag har suttit och pratat med vänner och bekanta, karlar emellan. Själv har jag inte känt att jag måste bli pappa för att vara lycklig.


De byggde sitt drömhus

Med åren gav de upp hoppet om att få barn.

– Men det gick inte på en gång. Hoppet dalade liksom långsamt, säger Anette och visar en sluttande linje med armen.

– Vi var tjugofem när vi gifte oss. Så nog tänkte vi ju att om det inte skett något när vi hunnit bli lite på trettio, så kanske det inte sker, säger Samuel.

De gick kurser och har varit stödfamilj för ett barn. De har också haft ett fosterbarn.

– På det sättet har vi försökt fylla det tomma utrymmet.

Syskonbarnen – särskilt fadderbarnen – har varit viktiga för dem.

– Vilket rikt liv vi ändå haft som fått ha dem! Fadderbarnen har stått oss extra nära för att vi inte haft egna barn, säger hon.

Anette började med åren fylla sitt liv också med annat som hon njöt av. Hon började sjunga i kör. Hon började spela volleyboll.

– Jag har gjort sådant som jag tycker om. Det är viktigt att inte bara ge upp.

Drömhemmet vid havet i Öja byggde de för åtta år sedan – för två vuxna.

– Det är inte speciellt barnanpassat, konstaterar de. Det är ett ställe man flyttar till när man är två.





Det största som hänt

För ett år sedan uteblev Anettes mens. Hon tänkte att hon kanske kommit in i menopausen. En gång mådde hon illa och kräktes. Hon och hennes syster skojade om det: kanske hon var gravid?

– Det var först i vecka åtta–nio jag började kolla upp det, och då hade jag andra symtom.

Men när det visade sig att hon var faktiskt väntade barn var det en så stor nyhet att de knappt kunde tro att det var sant.

– Det är det största som hänt i vårt äktenskap.

– Det var vid påsk jag gjorde graviditetstestet. Jag var nog riktigt i oskick innan jag fick komma på ultraljud och se att det verkligen var sant att jag var gravid, säger hon.

Läget kändes perfekt. Hon hade jobbat länge på dagis och precis tänkt att till hösten ska hon testa på något annat. Omställningen var stor.

– Man blir ju bekväm. När jag sett hur syskonen jobbat har det egna livets känts skönt.

Samuel instämmer.

– När vi besökt släkt och vänner och sett hur det är när man har många barn och mycket ljud – nog har det varit skönt att komma hem och veta att där är det alldeles tyst.

De poängterar båda att man kan ha ett rikt liv utan barn, och att de haft ett rikt liv. Men ändå har framför allt Anette levt med en sorg.

– Jag har ofta tänkt att jag kan anpassa mig, hur det än går. Bara jag skulle veta vad Gud har för plan!






Det sena bönesvaret

Nu sitter de med tre månader gamla lilla Ron i famnen, och det känns overkligt.

– Bara tanken att vi får ha honom hela livet. Han är vårt barn. Det är fantastiskt.

Att kalla honom ”ett bönesvar” känns ändå inte helt lätt. Det var ju inte så det kändes när han kom.

– Jag hade gett upp, säger hon.

– Det hade jag också, instämmer han.

Först efteråt har de fått höra hur många som bett för att de ska få barn. Att hennes systrar fortsatte be – i smyg – när hon själv hade gett upp hoppet.

– Nog tänker jag ändå att man kan se Ron som ett bönesvar, även om det tog sjutton år.

Hon tror ju att Gud har en plan för deras liv, och att Ron ingår i den planen.

– Jag tänker att vi kan leva i visshet om att Gud älskar oss och vet vad som är bäst för oss. Och att Ron föddes är bäst för oss nu. Det tror jag. Men det hade varit skönt att veta att det skulle gå så här. Jag skulle ha kunnat leva i lugn och ro, och inte vara så ledsen.

– Eller så, säger Samuel, hade man försökt pressa in ännu mer i livet, för att hinna med det innan man fick barn.


Alla var så glada

Under graviditeten stornjöt Anette av att magen växte.

– Det var härligt att vara gravid. Jag tänkte: nu är det min tur att ha en babymage! Det var också härligt att se att nästan alla vi träffade var så otroligt glada för mig och för oss.

– Det är klart att alla barn är lika önskade, men det känns att just det här barnet gett så mycket glädje redan. Det är nästan svårt att förstå att han är frisk. Att allt gick bra.

Klockan 19.24 den 17 november föddes Ron.


Vilken har varit den största förändringen i er vardag?

– För mig är det att man inte hinner med någonting. Förr hann man med lite av varje – men nu hinner man inte med någonting alls. Så känns det! säger Samuel.

– För mig blev det helt annorlunda, säger Anette.

– Jag har ju jobbat hela mitt vuxna liv: farit till jobbet på morgonen. Och nu är jag hemma. Det är en omställning.

Just nu oroar de sig inte för så mycket, utan försöker njuta av den stund de har. Anettes oro över att något hemskt ska hända pojken börjar ge med sig lite. Och Samuel oroar sig inte alls.

– När jag drar honom i pulkan på isen så tittar jag inte hela tiden efter hur han har det. Jag räknar med att han lever.

Han trivs i papparollen även om han inte längtade efter den på samma sätt som Anette längtade efter att få bli mamma.

– Jag kände direkt att jag var inne i det här. Jag hade aldrig hållit i ett så litet barn förr. Men det gick automatiskt.


”Ske din vilja”

De tänker båda två att livet är så märkligt och oberäkneligt. Samuel berättar att han för några år sedan hade en hudförändring som visade sig vara elakartad. Födelsemärket opererades bort, och allt är bra nu. Men det fick honom att stanna upp.

– Vi har ju mycket oro framför oss också. Ron har inte varit sjuk en enda gång än, säger Anette.

Ändå konstaterar de att de känner sig mycket tryggare nu än om de fått barn när de var 25. De har sitt drömhus – även om det nu känns lite litet. De har fått vara friska.

– Jag får vara hemma med bara ett barn. Det känns lyxigt, säger hon.

I Nettis familj är Ron kusin nummer 61. Efter honom har det kommit två kusiner till.

– En bön som är svår att be men som jag ofta bett är: Låt din goda vilja ske. Den har jag bett mitt i all oro. Men det är tufft att be så, för man vill ju så gärna att allt ska gå som man själv vill, säger hon.

De tittar ut över isen. Nu när det är vår är ljuset över snövidderna magiskt. I vardagsrummet står alltid en fågelkikare. Snart kommer fåglarna igen, och i vagnen sover ett litet barn.

– Livet är spännande. Man vet aldrig vad Gud planerar.

Text och foto: Sofia Torvalds


Världen. Egypten har skakats av mordet på sex kristna då en kyrka i södra Egypten attackerades under det koptiska julfirandet. Nu har tre misstänkta anhållits. 8.1.2010 kl. 00:00

Kyrka. De flesta läsarna är fortsättningsvis nöjda med Kyrkpressen, visar en färsk läsarundersökning. 7.1.2010 kl. 00:00

Anita Höglund. 7.1.2010 kl. 00:00

Ledare. Fredagen 9.1.1970 utkom det första numret av Kyrkpressen. Alltså för 40 år sedan. 7.1.2010 kl. 00:00

Kyrka. Vid prästvigningen på trettondagen i Borgå domkyrka har stiftet fått fem nya präster. 7.1.2010 kl. 00:00

Kyrka. I samband med Kyrkpressens fyrtioårsjubileum förnyades också webbportalen kyrkpressen.fi. 7.1.2010 kl. 00:00

Världen. År 2010 väntas en verklig pilgrimsrusning till staden Santiago de Compostela i Spanien. Aposteln Jakob firas i år med ett heligt år inom den katolska kyrkan. 6.1.2010 kl. 00:00

Världen. En kraftig majoritet av kyrkoherdarna i Sverige är missnöjda med Svenska kyrkans valsystem och anser att det ska bytas ut. Det visar en färsk undersökning av tidningen Dagen. 5.1.2010 kl. 00:00

Världen. Anders Ahlberg blir ny chefredaktör för Kyrkans Tidning i Sverige. Han tar över som publisher i Berling press AB i mars. 5.1.2010 kl. 00:00

Samhälle. De finska församlingen i Alberga i Esbo har arrangerat ett minnesbord för offren för nyårsaftonens våldsdåd i köpcentret Sello. 4.1.2010 kl. 00:00

Kyrka. År 2009 anslöt sig fler medlemmar till kyrkan än någonsin tidigare. Antalet inskrivna var 12 588. 4.1.2010 kl. 00:00

Samhälle.  En anonym finländare har lovat betala femton euro för varje kilogram finländarna bantar upp till tio miljoner euro till u-länderna.  31.12.2009 kl. 00:00

Insändare. Skutnäs bönehus  i Jakobstad har under min uppväxt  räknats som den konservativaste och  "rättrognasste"  av de svenskspråkiga bönehus/fridsföreningerna i vår nejd.Att saken lyfts upp nu är lite problematisk eftersom predikanten inte finns mera ibland de levandes skara.Men givetvis är det helt rätt  att  de drabbade har möjlighet att tala ut om det "helvete" som övergreppen har orsakat i deras liv. Det är absolut nödvändigt att få tala ut om det i en trygg miljö och inför sakkunniga hjälpare.Vad är LFF och viken roll har den ?    Den är ingen takorganisation   som har rätt att  bestämma över de lokala bönehusföreningarna.  Inte vad gäller verksamhetsformer, ordets förkunnare, söndagskollärare mm.  Det här är helt bra  i de föreningar där man i  demokratisk anda  följer föreningslagen till punkt och prick, och där medlemmarna har möjlighet att forma verksamheten enligt de ansedda behoven.  Men det blir till ett gissel i de föreningar som styrs av predikanten och hans närmaste gelikar.  "Bibeln och sanningen" går före medlemmarnas  initiativ och förslag. Verkligen illa för de som fastnat i klorna och blivi utsatta.   Det är inte lätt att hela dem i Jesus kraft efersom  Jesus också uttaldes av samma man i predikstolen. Men ändå tror jag fullt och fast på ett helande av fula sår. Men kanske på neutral mark och med kunniga präster och lekmän.´´ Promlemen var svårare att lösa  för 30-40 år sedan eftersom samhället inte då var lika öppet som i dag. Mycket skulle tystas ner.Jan-Anders Enlund   30.12.2009 kl. 00:00

Insändare. Skutnäs bönehus  i Jakobstad har under min uppväxt  räknats som den konservativaste och  "rättrognasste"  av de svenskspråkiga bönehus/fridsföreningerna i vår nejd.Att saken lyfts upp nu är lite problematisk eftersom predikanten inte finns mera ibland de levandes skara.Men givetvis är det helt rätt  att  de drabbade har möjlighet att tala ut om det "helvete" som övergreppen har orsakat i deras liv. Det är absolut nödvändigt att få tala ut om det i en trygg miljö och inför sakkunniga hjälpare.Vad är LFF och viken roll har den ?    Den är ingen takorganisation   som har rätt att  bestämma över de lokala bönehusföreningarna.  Inte vad gäller verksamhetsformer, ordets förkunnare, söndagskollärare mm.  Det här är helt bra  i de föreningar där man i  demokratisk anda  följer föreningslagen till punkt och prick, och där medlemmarna har möjlighet att forma verksamheten enligt de ansedda behoven.  Men det blir till ett gissel i de föreningar som styrs av predikanten och hans närmaste gelikar.  "Bibeln och sanningen" går före medlemmarnas  initiativ och förslag. Verkligen illa för de som fastnat i klorna och blivi utsatta.   Det är inte lätt att hela dem i Jesus kraft efersom  Jesus också uttaldes av samma man i predikstolen. Men ändå tror jag fullt och fast på ett helande av fula sår. Men kanske på neutral mark och med kunniga präster och lekmän.´´ Promlemen var svårare att lösa  för 30-40 år sedan eftersom samhället inte då var lika öppet som i dag. Mycket skulle tystas ner.Jan-Anders Enlund   30.12.2009 kl. 00:00

Samhälle. Både offren till den laestadianska predikanten och Rolf Lampa som avslöjade händelserna har utsatts för hot sedan pedofilskandalen i Jakobstad offentliggjordes på julannandagen. 30.12.2009 kl. 00:00

MINNESSJUKDOM. Hennes stora kärlek försvinner, bit för bit, in i minnessjukdomens dimma. De lever i ett vidöppet nu. De lever i ett Getsemane. Hon lever allt närmare Gud. 19.10.2019 kl. 17:07

församlingsliv. Gud har humor, säger Lisa Enckell. I höst ställde hon upp i biskopsvalet i Borgå stift, nu har hon bland 45 sökande utvalts att sköta en ettårig församlingspastorstjänst i den finska församlingen i Berghäll. 18.10.2019 kl. 11:49

Tjänster. Jessica Bergström-Solborg och Alexandra Äng har sökt den lediganslagna kaplanstjänsten i Mariehamns församling. 17.10.2019 kl. 14:54

bistånd. 200 000 människor har varit tvungna att fly från sina hem i nordöstra Syrien. Kyrkans Utlandshjälp stöder en lokal samarbetsorganisation och hjälper flyktingarna förbereda sig för den kommande vintern. 17.10.2019 kl. 11:14

nedläggning. Petrus församlings Café Torpet har blivit omnämnt som ett av Helsingfors bästa caféer för barnfamiljer. Men verksamheten har kostat församlingen för mycket, och nu läggs caféet ner. 16.10.2019 kl. 11:38