"Bara tanken att vi får ha honom hela livet – det är fantastiskt"

barn.

Ron, tre månader, har smilgropar och världens gladaste leende.

Hans föräldrar Anette och Samuel Sundelin har väntat på honom i sjutton år. – Det skulle har varit lättare att vänta om vi hade vetat vad Gud har för plan.

3.3.2021 kl. 10:11

För drygt 18 år sedan, i december, gifte sig Anette och Samuel Sundelin. Och så räknade de med att få barn.

– Vi tog det för givet. Man gifter sig, och så får man barn. Man får familj, och så blir man likadan som alla andra.

Båda är uppvuxna inom den laestadianska väckelsen och stora familjer är vardag för dem. I Anettes barndomsfamilj var de femton barn. Samuel har fyra syskon.

Några år gick. Och de började undra: var dröjer de där barnen riktigt?

– Jag gick och kollade upp mig, men allt var okej, det fanns ingen orsak till att vi inte fick barn. Men vi gick aldrig på stora utredningar eller behandlingar. Jag hade aldrig riktigt kraft att ta tag i det ordentligt. Det kändes svårt. Jag orkade inte, säger hon.

De hade en del vänner och bekanta som var i samma situation.

– Men förr eller senare fick de alla barn: via adoption eller på något annat sätt.

Anette har hela vägen varit öppen med att hon och hennes man är ofrivilligt barnlösa.

– Jag har pratat mycket om det, särskilt med mina syskon. Jag tycker att det varit viktigt att inte stänga in det.

Sorgen över barnlösheten gått i perioder.

– Men på något sätt har den ändå genomsyrat hela livet.

När åren gick och syskonen fick fler och fler barn började de dra sig för att berätta babynyheterna för Anette och hennes man.

– Också syskonen kände ju att något av det där barnen som de fick hade kunnat födas åt oss. Men man vill inte ha en sådan medömkan!

För Samuel kändes det inte lika tungt.

– Jag har inte haft lika svårt med barnlösheten som Anette. Frågan har sällan kommit upp när jag har suttit och pratat med vänner och bekanta, karlar emellan. Själv har jag inte känt att jag måste bli pappa för att vara lycklig.


De byggde sitt drömhus

Med åren gav de upp hoppet om att få barn.

– Men det gick inte på en gång. Hoppet dalade liksom långsamt, säger Anette och visar en sluttande linje med armen.

– Vi var tjugofem när vi gifte oss. Så nog tänkte vi ju att om det inte skett något när vi hunnit bli lite på trettio, så kanske det inte sker, säger Samuel.

De gick kurser och har varit stödfamilj för ett barn. De har också haft ett fosterbarn.

– På det sättet har vi försökt fylla det tomma utrymmet.

Syskonbarnen – särskilt fadderbarnen – har varit viktiga för dem.

– Vilket rikt liv vi ändå haft som fått ha dem! Fadderbarnen har stått oss extra nära för att vi inte haft egna barn, säger hon.

Anette började med åren fylla sitt liv också med annat som hon njöt av. Hon började sjunga i kör. Hon började spela volleyboll.

– Jag har gjort sådant som jag tycker om. Det är viktigt att inte bara ge upp.

Drömhemmet vid havet i Öja byggde de för åtta år sedan – för två vuxna.

– Det är inte speciellt barnanpassat, konstaterar de. Det är ett ställe man flyttar till när man är två.





Det största som hänt

För ett år sedan uteblev Anettes mens. Hon tänkte att hon kanske kommit in i menopausen. En gång mådde hon illa och kräktes. Hon och hennes syster skojade om det: kanske hon var gravid?

– Det var först i vecka åtta–nio jag började kolla upp det, och då hade jag andra symtom.

Men när det visade sig att hon var faktiskt väntade barn var det en så stor nyhet att de knappt kunde tro att det var sant.

– Det är det största som hänt i vårt äktenskap.

– Det var vid påsk jag gjorde graviditetstestet. Jag var nog riktigt i oskick innan jag fick komma på ultraljud och se att det verkligen var sant att jag var gravid, säger hon.

Läget kändes perfekt. Hon hade jobbat länge på dagis och precis tänkt att till hösten ska hon testa på något annat. Omställningen var stor.

– Man blir ju bekväm. När jag sett hur syskonen jobbat har det egna livets känts skönt.

Samuel instämmer.

– När vi besökt släkt och vänner och sett hur det är när man har många barn och mycket ljud – nog har det varit skönt att komma hem och veta att där är det alldeles tyst.

De poängterar båda att man kan ha ett rikt liv utan barn, och att de haft ett rikt liv. Men ändå har framför allt Anette levt med en sorg.

– Jag har ofta tänkt att jag kan anpassa mig, hur det än går. Bara jag skulle veta vad Gud har för plan!






Det sena bönesvaret

Nu sitter de med tre månader gamla lilla Ron i famnen, och det känns overkligt.

– Bara tanken att vi får ha honom hela livet. Han är vårt barn. Det är fantastiskt.

Att kalla honom ”ett bönesvar” känns ändå inte helt lätt. Det var ju inte så det kändes när han kom.

– Jag hade gett upp, säger hon.

– Det hade jag också, instämmer han.

Först efteråt har de fått höra hur många som bett för att de ska få barn. Att hennes systrar fortsatte be – i smyg – när hon själv hade gett upp hoppet.

– Nog tänker jag ändå att man kan se Ron som ett bönesvar, även om det tog sjutton år.

Hon tror ju att Gud har en plan för deras liv, och att Ron ingår i den planen.

– Jag tänker att vi kan leva i visshet om att Gud älskar oss och vet vad som är bäst för oss. Och att Ron föddes är bäst för oss nu. Det tror jag. Men det hade varit skönt att veta att det skulle gå så här. Jag skulle ha kunnat leva i lugn och ro, och inte vara så ledsen.

– Eller så, säger Samuel, hade man försökt pressa in ännu mer i livet, för att hinna med det innan man fick barn.


Alla var så glada

Under graviditeten stornjöt Anette av att magen växte.

– Det var härligt att vara gravid. Jag tänkte: nu är det min tur att ha en babymage! Det var också härligt att se att nästan alla vi träffade var så otroligt glada för mig och för oss.

– Det är klart att alla barn är lika önskade, men det känns att just det här barnet gett så mycket glädje redan. Det är nästan svårt att förstå att han är frisk. Att allt gick bra.

Klockan 19.24 den 17 november föddes Ron.


Vilken har varit den största förändringen i er vardag?

– För mig är det att man inte hinner med någonting. Förr hann man med lite av varje – men nu hinner man inte med någonting alls. Så känns det! säger Samuel.

– För mig blev det helt annorlunda, säger Anette.

– Jag har ju jobbat hela mitt vuxna liv: farit till jobbet på morgonen. Och nu är jag hemma. Det är en omställning.

Just nu oroar de sig inte för så mycket, utan försöker njuta av den stund de har. Anettes oro över att något hemskt ska hända pojken börjar ge med sig lite. Och Samuel oroar sig inte alls.

– När jag drar honom i pulkan på isen så tittar jag inte hela tiden efter hur han har det. Jag räknar med att han lever.

Han trivs i papparollen även om han inte längtade efter den på samma sätt som Anette längtade efter att få bli mamma.

– Jag kände direkt att jag var inne i det här. Jag hade aldrig hållit i ett så litet barn förr. Men det gick automatiskt.


”Ske din vilja”

De tänker båda två att livet är så märkligt och oberäkneligt. Samuel berättar att han för några år sedan hade en hudförändring som visade sig vara elakartad. Födelsemärket opererades bort, och allt är bra nu. Men det fick honom att stanna upp.

– Vi har ju mycket oro framför oss också. Ron har inte varit sjuk en enda gång än, säger Anette.

Ändå konstaterar de att de känner sig mycket tryggare nu än om de fått barn när de var 25. De har sitt drömhus – även om det nu känns lite litet. De har fått vara friska.

– Jag får vara hemma med bara ett barn. Det känns lyxigt, säger hon.

I Nettis familj är Ron kusin nummer 61. Efter honom har det kommit två kusiner till.

– En bön som är svår att be men som jag ofta bett är: Låt din goda vilja ske. Den har jag bett mitt i all oro. Men det är tufft att be så, för man vill ju så gärna att allt ska gå som man själv vill, säger hon.

De tittar ut över isen. Nu när det är vår är ljuset över snövidderna magiskt. I vardagsrummet står alltid en fågelkikare. Snart kommer fåglarna igen, och i vagnen sover ett litet barn.

– Livet är spännande. Man vet aldrig vad Gud planerar.

Text och foto: Sofia Torvalds


Insändare. Detta behöver inte komma i tidningen! Men, vi är några blggare i Sverige som verkligen uppskattat möjligheten att speglas in på Kyrkpressens blogglista. Nu tycks den möjligheteh ha tagit slut - vilket är så tråkigt. Min blogg "stillsam" har haft fler läsare i Finland än i Sverige!   Går det att få fart på speglinge skulle det verjkligen uppskattas. Men det är inte så lätt att veta vem man ska skriva eller maila till. Jag har t o m skrivit ett blgginlä'gg om att min blogg blivit osynlig.   Lars B Stenström 14.1.2011 kl. 00:00

Teologi. Konfirmanderna i Danmark, Norge, Sverige och Finland speglar den kluvna nordiska lutherska kyrkligheten. 14.1.2011 kl. 00:00

Samhälle. I Helsingin Sanomats nekrolog över Eveline Fadayel framgår det att utvisade farmodern under tre månader fick fristad i Lintula kloster i Heinävesi, rapporterar Kotimaa24. 14.1.2011 kl. 00:00

Människa. Ann-Mari Audas-Willman har funderat på att bli präst sedan hon var liten. På söndag går den gamla drömmen i uppfyllelse. 14.1.2011 kl. 00:00

Kyrka. Domkapitlet i Borgå överklagar inte bakläxan från Helsingfors förvaltningsdomstol i fråga om kyrkoherden i Mariehamn. 13.1.2011 kl. 00:00

Insändare. Odödlighet Bibeln NT1 Kor. 15:53 Det oförgängligamåste ikläda sig odödlighet (Sanningens Ande). 12.1.2011 kl. 00:00

Insändare. Odödlighet Bibeln NT1 Kor. 15:53 Det oförgängligamåste ikläda sig odödlighet (Sanningens Ande). 12.1.2011 kl. 00:00

Insändare. Poetiskt "Sanningens väg" Att gå Sanningens väg– rättfärdig –är en uråldrig sed  Rättfärdighetens vägenligt uråldrig sed,är överlevnadens väg,som för framåti evighet. Christer FG 12.1.2011 kl. 00:00

Insändare. Poetiskt "Sanningens väg" Att gå Sanningens väg– rättfärdig –är en uråldrig sed  Rättfärdighetens vägenligt uråldrig sed,är överlevnadens väg,som för framåti evighet. Christer FG 12.1.2011 kl. 00:00

Världen. Uppskattningsvis 33,0 procent av jordens befolkning är kristna år 2011. Av alla kristna utgör de romersk-katolska 49,2 procent. 12.1.2011 kl. 00:00

Kyrka. Åtta kollektändamål som fanns med år 2010 har slopats från kollektlistan för år 2011. Bra eller dåligt? 13.1.2011 kl. 00:00

Människa. – Jag tröttnar aldrig på synen av Domkyrkan som tornar upp sig över Senatstorget. Svarta vintermorgnar, ljusa sommartimmar. Den tysta, ännu mörka kyrkan och den gryende solen på himlen. Vyn är en energikälla i sig. 13.1.2011 kl. 00:00

Ledare. På nyårsnatten gick Rafah Toma i mässa i den syrisk-katolska kyrkan fem minuter hemifrån. På söndagen hittades hon mördad i sitt hem, och sörjs nu av släkt och vänner i både Irak och Sverige, berättar Svenska Kyrkans Tidning. 13.1.2011 kl. 00:00

Övriga. Datorsittandet och bristen på tänjningar efter gymnastiken började ta ut sin rätt och det var dags att besöka massören. Även om det kändes ordentligt i rygg och skuldror var det skönt att veta att knådandet gjorde gott åt alla ihopdragna muskler. Nöjd och glad skulle jag stiga upp från britsen och fortsätta dagen med att leta efter lite reakläder. 13.1.2011 kl. 00:00

Människa. Iris Virkkilä har hittat fyra grundströmningar i hur Kyrkpressens betraktelseskribenter talar om den kristna verkligheten. 12.1.2011 kl. 00:00

ekonomi. Understödet styrs så att de församlingar som på grund av pandemin förlorar mest intäkter också får mest stöd. 9.6.2020 kl. 19:00

Kulturskillnader. Som rikssvensk i Helsingfors har teologen Jonas Gehlin kunnat betrakta finländare från ett utifrånperspektiv. I Finland är arbetsklimatet mer formellt och ledarskapet sakorienterat. Och han har med intresse följt de två ländernas olika linjer under coronapandemin. 9.6.2020 kl. 10:35

prästvigning. Jean d’Amour Banyanga prästvigdes sjunde juni i Borgå domkyrka. 8.6.2020 kl. 12:33

utmaningar. Haje Abrahamsson är skådespelare och mamma till ett barn med specialbehov. – Det jag gör kan tyckas tungt, men det är roligt och djupt meningsfullt. 5.6.2020 kl. 10:39

sibbo. Rune Packalen kallas för församlingens tredje diakon. Som busschaufför har han fört många förtroliga samtal. En stor tragedi har färgat hans eget liv, och gjort honom till en lyssnare. 4.6.2020 kl. 14:11