Att Daniel Norrback skulle bli rikskändis och få samtal av biskopen för sina uttalanden i egenskap av kyrkoherde var inget han hade räknat med. Han har alltid tyckt om att diskutera och har tidigare gärna ägnat sig åt teologiska debatter i sociala medier, där han har representerat det som kanske kunde kallas kyrkans konservativa falang.
För ungefär ett och ett halvt år sedan gav han sig – egentligen mot bättre vetande – in en debatt på en bekants Facebooksida.
– En kommentar från en meningsmotståndare provocerade mig och i stridens hetta drog jag till med det uttryck som sedan skulle citeras i medierna: Sodom och Gomorra-parader.
Granskad i medierna
Ett par dagar senare försökte den första journalisten får tag på honom för en kommentar. Daniel Norrback valde att försöka hålla låg profil, men trots det sattes bollen i rullning och resulterade i flera artiklar i olika tidningar.
– Min kollega Markus Engström skrev då en insändare till Syd-Österbotten där han tog mig i försvar. Den insändaren resulterade i sin tur i en polisanmälan. Det var fräckt och onödigt av mig att formulera mig som jag gjorde, men jag förvånas ändå över hur stor hela grejen blev. Det kändes helt surrealistiskt och tog nästan aldrig slut.
De första dagarna och veckorna var värst. Några nätter hade han svårt att sova och låg och grubblade på vad tidningarna skulle kunna skriva nästa dag.
– Samtidigt var det många, också finskspråkiga från olika delar av landet, som kontaktade mig och berättade att de ber för mig och församlingen. Den omtanken gjorde att jag orkade bättre.
Daniel Norrback drog lärdom av det som hände.
– Jag insåg verkligen att jag som kyrkoherde är en offentlig person. Även om jag vid just det där tillfället diskuterade i ett slutet forum blev jag ändå iakttagen och granskad. Det är förstås på gott och ont, men mest är insikten till hjälp för mig och gör mig motiverad att bemöta människor med en mer respektfull attityd.
Du har offentligt bett om ursäkt för ditt uttalande. Upplever du att du har blivit förlåten?
– Ja och nej. Jag vet att vissa har förlåtit mig, medan andra inte har gjort det. Det beror förstås på var folk själva står och hur viktig frågan om kyrkans syn på homosexualitet är för dem.
Balans mellan nåd och sanning
Numera är Norrback väldigt försiktig med att ge sin in i teologiska diskussioner. Han blev bränd av upplevelsen och inser dessutom att det inte alltid är läge att ta en debatt.
– Jag är faktasökande och analytisk och vill försöka hitta sanningen och stå upp för den. Samtidigt har jag lärt mig att en diskussion med fokus på rätt och fel där det själavårdande elementet saknas kan ställa till mycket skada.
Sanning är ett så absolut ord. Kan man vara säker på att man själv faktiskt har hittat sanningen?
– Självfallet är det så att olika människor kan vara hundra procent övertygade om sinsemellan motstridiga saker. Man vara helt säker i sitt hjärta, både gällande trosåskådning och annat. Men det betyder inte att alla alltid har rätt om allt de tror är sant. I kristen tro är sanningen inte någonting abstrakt eller teoretiskt, utan Jesus säger att han är sanningen, och var och en kan lära känna honom.
Daniel Norrbacks konservativa bibelsyn finns kvar, men han blivit mer eftertänksam och nådig i hur han uttrycker den.
– Det står ju om Jesus att han var full av nåd och av sanning. Jag tror det är just den balansen mellan nåd och sanning som vi behöver. Jag har lärt mig att det inte alltid är läge att basunera ut sanningen. Man kan vinna en debatt men samtidigt förlora en medmänniska.
Norrback konstaterar att ett förtroende kan raseras på mycket kort tid, medan det tar länge att bygga upp det tillbaka.
– För sådana som bara har läst om mig i tidningen kan det vara svårt att se bortom bilden av det konservativa monstret. Medierna har en väldig makt att utmåla människor som skurkar eller hjältar och det är väldigt svårt att tvätta bort en sådan stämpel.
Det svåraste i det hela var ändå inte att själv bli stämplad som skurk, utan att se hur det drabbade familjen.
– Naturligtvis gick det ut över min fru, mina barn och mina föräldrar. De led på grund av mina formuleringar. De har ändå stöttat mig genom allt det här. Dessutom drabbades hela församlingen, bland annat i form av en rekordstor utskrivningsvåg.
Vardagsnära församlingsgemenskap
Daniel Norrback trivs med att vara präst. Han uppskattar mångsidigheten, mötena med så många olika människor och de flexibla arbetstiderna. Att vara kyrkoherde och därmed chef har ändå sina sidor.
– Ibland måste man ta tuffa beslut. På sistone har vi sparat in på flera tjänster och det är aldrig roligt.
Då han började som tillförordnad kyrkoherde var han trettio år. Han kände sig ung och grön, men med tiden har han vuxit in i rollen.
– Min fru Erica, som jobbar som diakon i församlingen, gav mig feedback om att jag som ledare gick i försvarsställning allt för snabbt. Det är något jag numera försöker tänka på. Jag tror att man lättare får de anställdas förtroende om de märker att man inte tar saker personligt, utan istället kan diskutera lugnt och sakligt.
Hur är det att vara chef för sin fru?
– Det går relativt bra, men ibland kan det nog vara lite utmanande! Vi har olika arbetsuppgifter och jag ser inte så mycket av henne då hon är ute på hembesök, men i diskussioner oss anställda emellan kan det kännas jobbigt om hon tar någon annans parti mot mig i någon fråga. Hallå, du är ju min fru, ska du inte vara på min sida!? tänker jag då, berättar Norrback och skrattar.
Samtidigt konstaterar han att det är viktigt att kunna skilja på rollerna i privatlivet och på arbetsplatsen. Just nu är Erica Norrback vårdledig med parets yngsta son.
Daniel Norrbacks vision för sin församling är att det skulle ha formen av en levande och vardagsnära gemenskap.
– Ibland får jag känslan av att vi anställda bara ska producera evenemang och verksamhet med församlingsmedlemmarna som konsumenter. Det skulle jag vilja komma bort ifrån och istället arbeta mer för att bygga upp medmänskliga relationer.
Daniel Norrback
- Kyrkoherde i Kristinestad svenska församling.
- Gift med Erica, har tre barn.
- Bygger just nu egnahemshus några hundra meter från föräldrahemmet i Skrattnäs.
- Gillar musik och har nyligen återupptagit hobbyn körsång. Är ordförande för OAS-rörelsen i Svenskfinland.
