Wolfgang Hermann var 13 år när porren kom in i hans liv. Då fann han en porrtidning under sin pappas säng. Drogberoendet kom några år senare.
– När jag kom till tro slutade jag med drogerna och jag ville också bli fri från porren. Jag fick ju den inte att gå ihop med min tro, säger han.
Han förde en ensam kamp mot beroendet och det var mycket skuld och skam inblandat.
– Jag lyckades lägga bort det en tid och jag lovade mig själv att aldrig mera. Jag bad Gud att hjälpa mig att blir fri. Men så hände alltid något, en livskris eller något annat som gjorde att det återkom igen och igen.
Wolfgang beskriver missbruket som ett behov av att få mer och mer hela tiden. För att uppnå samma effekt krävs en upplevelse som sker allt oftare och mera extremt.
– Man kan hålla sig borta från människor som sysslar med droger. Men genom internet har man gratis porr tillgänglig 24/7. Jag läste någonstans att en tredjedel av all dataöverföring på nätet är porrelaterad.
Det här pågick i många år.
– Jag hade så mycket ilska i början. Jag var frustrerad och arg över situationen och över att jag inte kom loss ur den. När man har ett missbruk i bagaget måste man jobba med det resten av livet. Det försvinner inte. När det gäller porr så förändras ju hjärnan rent neurologiskt, den väg man går växer från en stig till en motorväg och det blir bara lättare att hitta nya sätt att ta till drogen.
Wolfgang är född och uppvuxen i alpernas hjärta, i Zell am See i Österrike. Kärleken förde honom till Finland och idag är han bosatt i Larsmo.
– Jag växte upp i en dysfunktionell familj. Min pappa drack periodvis mycket alkohol, han var väldigt våldsam och van att få sin vilja igenom. Min mamma och vi barn fick stryk ibland. Pappa vägde 120 kilo så han slog ganska ordentligt.
I den fjärde klassen i skolan blev han rebellisk.
– Jag började snatta och slåss. Alkohol kom tidigt in i bilden och jag rökte min första joint den sista skoldagen när jag var 14–15 år gammal. Sedan jag börjat med droger gick det fort utför. När jag var 18 var jag ganska långt nere i drogträsket.
Han fick jobb på ett diskotek i Ibiza i Spanien. Där hade han så gott som slutat med droger.
– Men så tog jag LSD en gång. Då fick jag så hemska andliga upplevelser som jag varken trott på eller räknat med. De upplevelserna kom inte från Gud. Jag såg inget visuellt men hade väldigt kraftiga fysiska upplevelser som varade länge. Det förändrade mitt liv.
Kort därefter tog han båten från Ibiza till Barcelona. Han mådde inte bra för han var fortfarande omskakad av sina upplevelser.
– Jag såg ut över solnedgången på havet, jag såg några delfiner och en sköldpadda. Jag upplevde något av att hela skapelsen förkunnar hans härlighet, hans väsen och storhet som det står i skriften. Mitt i allt kom tanken till mig att om det onda jag upplevde finns så finns också Gud. Då tände det till och jag vände mig till Gud. Jag sökte ju något som kunde hjälpa mig här och nu.
Den enda bönen han kunde var Fader vår. Den bad han om och om igen.
Han kom hem till Österrike och inledde sin civiltjänst.
– Där hade jag några kristna arbetskamrater och en av dem bjöd in mig till ett bibelstudium en kväll. Vi läste Johannesevangeliet och jag fick en så stark upplevelse av att jag har kommit hem. Efteråt kände jag en obeskrivlig frid och glädje.
På ett kristet internationellt konferenscenter där han jobbade träffade Wolfgang sin blivande finländska fru, som numera är ex-fru.
Redan före skilsmässan googlade Wolfgang och fann DBK, Diagnos- och behandlingskliniken i Stockholm som specialiserat sig på sex- och porrmissbruk.
– Men jag vågade inte stiga fram och bekänna för min fru vad jag kämpade med. Jag förstod inte själv hur fast jag var.
I samband med den livskris som skilsmässan gav upphov till berättade han om sin kamp för en kristen broder som förmedlade kontaktuppgifterna till en person han kände som fått hjälp på DBK.
– Dagen efter knackade han på dörren. Han berättade sin historia för mig och gav mig telefonnumret till DBK i Stockholm. Han sade att i morgon ringer du, och när du har ringt sänder du ett meddelande till mig. Jag ringde och bokade tid för behandling.
Han fick behandling fyra gånger i Stockholm.
– Jag bekostade den själv. Själva behandlingen var inte så dyr, men resorna och uppehället kostade ganska mycket och jag måste ta ut semester. Men det var värt varenda cent.
Läs mera i Kyrkpressen nr 13/2020 som utkommer den 18 juni
