Eva Frantz växte upp som enda barnet, med mor- och farföräldrar som omhuldade henne.
– Jag märker att jag fortfarande trivs bättre med äldre personer. Jag är inte lika van vid att stå på mig i jämnårigt sällskap.
När man träffar henne är det svårt att förlika sig med tanken att det under ytan finns en kvinna som kan känna sig socialt hämmad och osäker. Hon är ju den pratsamma radiovärden, den glittrande Eurovisionsexperten, Svenskfinlands stiliga deckardrottning i mörkrött läppstift!
– Men i grunden är jag blyg. Jag är inte rädd för att uppträda eller för att intervjua folk, för då går jag in i en yrkesroll. Men jag är jättedålig på att gå på fest om jag inte känner många. Nästan varje gång jag ska på förlagsfest står jag i tamburen och tänker att jag kanske ändå skulle stanna hemma.
Efteråt konstaterar hon alltid att det var hur roligt som helst. Hon fick nya vänner. Vad oroade hon sig för? Hennes fasa har oftast att göra med oron för att hon oavsiktligt ska vara otrevlig.
– Det hör till mina största skräckscenarier. Om jag varit ute och druckit vin kan jag följande morgon minnas ett skämt som jag drog. Och så börjar jag tänka: Nog förstod väl alla att det var ett skämt? Att de inte uppfattade mig som otrevlig?
Då är det lättare att iklä sig journalistrollen. Då hör det till att stå på sig, man får till och med ställa otrevliga frågor.
– Men de första åren jag jobbade på Yle hade jag fruktansvärd telefonskräck. Jag kunde nog ringa, men ville inte att någon kollega skulle höra på när jag ringde. Då gick jag och gömde mig någonstans och försökte prata ostört. Om någon inte ville ställa upp på intervju blev jag så ledsen att jag stängde in mig på toaletten i en kvart. Men jag vande mig!
Hon kan fortfarande känna sig osäker i nya och skrämmande mingelsammanhang. I höstas skulle hon uppträda på en deckarfestival i Sundvall, Sverige, och det var ju hur roligt som helst.
Förutom att det hela började med mingelparty en fredagskväll.
– De stod där och pratade, och alla kände varandra. Sofie Sarenbrant, Pascal Engman … De stod och pratade och jag tänkte: Varför ska jag stå här och trampa, jag måste ju gå fram och presentera mig.
Så hon samlade allt sitt mod, trängde sig fram och sa: Hejhej! Jag heter Eva och jag är deckarförfattare från Finland!
– Och de var vänliga och hälsade på mig och jag fick skaka hand med dem – det här var på den tiden då man ännu skakade hand. Och det visade ju sig att där fanns många debutanter som inte heller hörde till kärngänget, och vi fick en jättetrevlig kväll tillsammans.
Det var hennes eldprov.
– Jag fick en känsla att nu, nu börjar det lossna. Jag var ju ensam där och kände ingen, men jag var ändå inbjuden på samma villkor som alla andra. Jag fick ta plats.
Eva Frantz blev deckarförfattare nästan som av en slump. För några år sedan var hon inne i en karriärsvacka. Hon sökte flera jobb som kändes som skapta för henne: hon fick dem inte. Hon sökte in till en skrivarutbildning med en text som hon var supernöjd med, och fick ett hövligt nej tack.
– Det kändes som att varje dag jag kollade inboxen var det en ny käftsmäll som väntade. Då var det svårt att hålla Pollyanna-humöret uppe, jag kände mig riktigt eländig.
Med plötsligt vände det.
– Med facit på hand visade det sig att gällande allt jag fick nej på fanns det att alternativ som var bättre. Det var som om ödet eller en högre makt vetat det och styrt mig åt rätt håll. Jag blev programledare för Radiohuset och det var jätteroligt. Och sedan dök Monika Fagerholms skrivkurs upp – och bevisligen fungerade den bra för jag skrev tre böcker under den!
Lärdomen då? Kanske att det är svårt när man ligger på botten, men när det goda kommer kan det komma i en klunga.
– Jag har lärt mig att blir man refuserad så är det bara att borsta det värsta av sig och sedan gå vidare.
Att Eva Frantz började skriva deckare var inget hon planerat.
– På Monikas kurs skulle alla skriva någonting, och när jag satt där med kniven på strupen var det det som kom ut.
Nu har hon skrivit tre deckare om Anna Glad, kriminalkommissarie i en mysig stad någonstans vid havet.
– Min kungstanke med henne var att hon inte skulle vara präktig och perfekt, men inte heller för svår.
Nästan i varje bok har Eva Frantz fått in en kyrklig förrättning – så också i den senaste.
– Det känns naturligt. Just präster har jag inte lyft fram så mycket, det gjorde Karin Erlandsson så bra i sin deckare Missdåd. Men i deckaren har prästen en naturlig roll, eftersom hen sköter begravningen och kommunicerar med de anhöriga.
Hon har märkt att hennes mest hängivna läsare allra mest intresserar sig för Anna Glads privatliv. Det gör henne glad.
– Jag vill gärna skriva fler deckare. Men å andra sidan skulle jag också vilja skriva nånting där ingen dör och inte alla trådar behöver vävas samman precis rätt på slutet.
Eva Frantz är flera saker: journalist, deckarförfattare, mamma, Eurovisionsexpert. För sig själv håller hon i sär de olika rollerna genom att klä sig olika.
– När jag är deckardrottning tar jag det röda läppstiftet och de höga klackarna.
Ska en deckarförfattare vara piffig?
– När jag började röra mig i de finska deckarkretsarna märkte jag att en typisk finsk deckarförfattare än en svartklädd man med en riktigt sliten, gammal skinnjacka som han köpte i Turkiet år 1986. Men jag tycker om att klä upp mig.
De svenska deckardrottningarna har också en typisk klädsel: en byxdräkt i lite avvikande färg, typ vinröd eller ceriserosa, och jättehöga klackar.
– Jag är nånstans där mittemellan. Grundpelarna i min deckargarderob är: mycket svart, fräsiga skor och gärna riktigt rött läppstift. Ett färgglatt läppstift har jag också på skolbesök, det tycker barnen är roligt.
Kunde coronaepidemin vara bakgrundstemat i en mordgåta?
– Jag får definitivt idéer i dessa tider, jag har deckartentaklerna ute hela tiden. Men orkar någon läsa om det här när det är över?
