Karstein Volle är författare, konstnär och timlärare i bildkonst. Han växte upp i Norge men bor idag i Helsingfors och stortrivs där.

När det rycker i den lilla kroken i hjärtat

faderskap.

När pandemin slog till började Karstein Volle teckna en serie om sitt liv. Den handlade om en pojke som miste sin mamma i cancer, och växte upp till en vuxen man som saknar sin pappa oerhört. Den handlade om avund, men också om att klara av svåra saker utan att bli rädd eller bitter.

8.5.2020 kl. 14:34

Under coronaepidemin började Karstein Volle rita en serie, 
”Pandemic Mindmap”, som han publicerade på Instagram och Facebook. På sin pappas dödsdag skrev han att det händer honom att han möter människor som är äldre än han själv och inser att deras föräldrar lever, och då fattar han att han måste leda ut sig själv på en mental promenad.

– I den serien snackade jag om avund, och den avund jag känner är inget jag är stolt över. Tvärtom, jag skäms över den.

Det är inte så att han blir sur så fort han möter någon vars föräldrar är vid liv.
– Men jag kan känna av den där lilla kroken i hjärtat.

När Karstein Volle var sju år dog hans mamma i cancer. Han minns inget av henne. Han har andra minnen från den tiden, men när han försöker tänka på mamma är det alldeles blankt.

– Kanske för att det var så svårt. Jag är ändå tacksam över att jag inte har traumatiska minnen. Mitt huvud fungerar.

– Jag känner till min morsa bara som ett begrepp, inte som en verklig människa, och det är irriterande. Samtidigt kan jag bli lite trött när jag träffar folk som klagar över sina morsor.

Han kämpar mot sin avund. Avund är som att äta gift och förvänta sig att den andra ska dö.

– Det är inget jag har lust att bära inom mig. Inte hjälper det mig. Avund kan leda till att jag stänger mig för en annan människa: Aha, den där är född med guldsked i munnen. Då stänger jag av mig för det den människan kan ge mig, och det är idiotiskt, för då förlorar jag.

När hans mamma dog blev pappa den sol hans liv kretsade kring. Pappa stod för att den kontinuitet och ömhet och kärlek som han och hans äldre bror behövde.

– Det finns en klyscha om att farsor ska vara emotionellt distanserade. Men farsan var en öm, vårdande, snäll och varm man, intelligent och intresserad av allt utom sport och bilar. Det är jag mycket tacksam för. När jag bestämde mig för att börja rita stödde han mig hela vägen.

Karstein Volle växte upp i Tranby utanför Oslo. Hans pappa var logoped, och efter mammans död började han jobba som lärare i den lokala skolan. Han tappade i status och lön, men han var där för barnen.

– Han satsade verkligen allt på att det skulle gå bra för oss, för mig och min äldre bror. Vi växte upp på en liten plats, och självklart kände vi oss udda.

Att vara ensampappa på 80-talet på en liten ort var inte lätt.

– Jag tror inte att han kände sig särskilt accepterad, och inte kände vi oss särskilt accepterade heller. Så jag har inget romantiskt förhållande till småstadslivet. Det var skönt att komma bort. Men samtidigt: utan den uppväxten hade jag inte hamnat här, i Finland. Jag hade ett behov av att söka mig ut. Pappa stannade kvar.

När hans pappa talade om hans mamma var berättelsen alltid heroisk. Hon var underbar, hon blev sjuk, hon dog.

Han gifte aldrig om sig. Efter hans död insåg Karstein Volle att pappa dött på hans mammas födelsedag.

– Han var djupt religiös och hittade mycket tröst i sin tro. Jag vet att han var mycket sårad när jag tappade min barnatro i tonåren.

Vid begravningen insåg Karstein Volle hur mycket kärlek och stöd det fanns i rummet.

– Och ritualer är viktiga. I vardagen är det ritualerna som får oss att känna oss trygga. Det kan vara jord på kistan eller gröten på morgonen, så är vi funtade.

När hans pappa blev sjuk var han själv mitt uppe i en livskris. Han låg i skilsmässa, barnen var små.

– Min pappa blev 88 år och han var sjuk i flera år, så på det viset var det ingen chock att han dog. Hur länge får man behålla en människa? Men mitt i sorgen hjälper det inte att tänka så.

När hans pappa hamnade på sjukhus försökte han som bäst bygga upp sitt liv efter skilsmässan, hitta någonstans att bo, ta hand om sina barn. Allt kändes fullkomligt kaotiskt. Sedan visade det sig att pappans sjukdomstid skulle vara i sex år.

– Mitt sista långa samtal med honom förde jag två veckor innan han dog. Och det var så ljust och optimistiskt! Jag minns att jag tänkte: Vad oroar jag mig för? Han kommer att leva tills han är nittio.

När hans pappa blev sämre åkte han till Norge och satt vid dödsbädden. De talade om resor de gjort. När pappan blev sämre sa han: Jag är glad att du är här! Och sedan: Jag har det bra. Följande dag dog han.

– Vilket bättre sätt finns det att gå på? Det är också någonting att vara tacksam för.

Nu, två år efter pappans död, tecknar han ner det han kände då.

– I den här bistra situationen har jag startat den här serien och försöker bearbeta det jag varit med om. Det fina med Instagram är att det du gör kommer ut genast, du får feedback genast, och andra får se vad du håller på med. Allt är improviserat. Att det handlade om farsan var inget jag planerat.

Hur har ditt faderskap påverkats av att du haft en sådan pappa som du haft?
– Rätt mycket, hoppas jag. För mig är den här rollen oerhört viktig, också för att jag vet att det är en så kort period i mitt liv. Jag börjar redan sakna tiden då jag gjorde allt för barnen. När jag stod och bytte blöjor kunde jag inte tänka mig att jag sex–sju år senare skulle se tillbaka på det med nostalgi.

Att han haft en varm och närvarande pappa har motiverat honom att ha en aktiv roll, att bli någon som tar lika stort ansvar och är lika viktig i barnens liv som mamman är.

– Jag har fått insistera på att jag kan lika mycket, jag är värd lika mycket som förälder. Jag har lika stor förmåga att sörja för att barnen kommer att vara glada och trygga.

– Jag är tacksam för pappa. Han klarade av att leva igenom traumat med mammas död, hamna på en liten ort med lågstatusjobb och mycket lite pengar. Och ändå skapade han en kärna, en tillhörighet. Det kändes bra.

Själv sitter han hemma och tecknar och känner sig ganska nöjd. Han har klarat av sina föräldrars död och en skilsmässa, han har två underbara barn.

– När jag skilde mig var mina kompisar förvånade över att jag gick till simhallen i stället för till butiken för att köpa en tolvpack med öl. De hade förväntat sig att jag skulle välja en annan utväg.

– Jag har lärt mig att det går att gå igenom tunga och svåra saker utan att bli bitter eller rädd. Jag fattar att folk blir rädda när det går riktigt dåligt. Men det är möjligt att komma igenom och överleva. Den historien finns också, och den är värd att berättas.

Sofia Torvalds



Mest läst

    FÖRSAMLINGSVAL. En välrepresenterad grupp bland dem som fått mycket röster i församlingsvalet på svenska är lärare. En av dem är Cecilia Åminne i Jakobstad. En pedagogisk blick på kyrkans röstningssystem lämnar en del övrigt att önska; framöver skulle hon gärna se direktval av kyrkomötesombud och biskopar. – Det är jätteskumt att säga att alla är lika värda, men sedan får alla inte rösta. 20.11.2022 kl. 22:39

    FÖRSAMLINGSVALET. Församlingen var en av de få i Finland som höjde röstningsprocenten sedan församlingsvalet 2018. 20.11.2022 kl. 22:20

    FÖRSAMLINGSVALET. Församlingsvalet är på gång under dagen. Röstningslokalerna stänger klockan 20. I Borgå röstade Anna Simonsen, 56, som medlem i kyrkan för första gången i livet. Med sin röst ville hon motverka den skeva representationen i kyrkan. 20.11.2022 kl. 13:48

    KYRKOHERDETJÄNST. Kyrkoherdetjänsten i Korsnäs församling har nu fått en sökande: pastor Rose-Maj Friman, som är chef för sjukhussjälavården i Vasa. 18.11.2022 kl. 13:40

    mariehamn. När Giséla Linde gick kursen Livsstegen fylldes hon av vördnad över hur mycket vi orkar med – och hur mycket kraft vi har. Hon fick också syn på att kyrkan ofta står för en mer generös blick än världen utanför. 16.11.2022 kl. 10:42

    GUDSBILD. När Helena Rönnberg växte upp var Gud en sträng far som krävde ständiga prestationer – och matade hennes egen perfektionism. Idag är Gud bara en sak för henne: kärlek. 14.11.2022 kl. 15:13

    ekonomi. Församlingarna får inte de utlovade sänkta pensionsavgifterna. Kyrkomötet ansåg att vi lever i osäkra tider och ändrade sitt beslut från i fjol höstas. Pengarna ska betalas till Helsingfors som förut. 11.11.2022 kl. 16:38

    mission. Den lilla utbrytargruppen ur SLEY fick inte officiell status helt utan gnissel i kyrkomötet och biskopsmötet. 11.11.2022 kl. 13:50

    KOMIKER. Komikern och författaren Alfred Backa räds inte utmaningar. När han fick frågan om han vill underhålla Borgå stifts alla präster med en show blev svaret naturligtvis ja. 10.11.2022 kl. 16:08

    psalmbok. Nej, kyrkan ska inte slå fast vilka psalmer som hör till finländsk allmänbildning. Kyrkomötet i Åbo röstade ner initiativet direkt. 9.11.2022 kl. 16:33

    FÖRSAMLINGSVAL. Igår började förhandsröstningen i församlingsvalet. Valdagen är den 20 november. 9.11.2022 kl. 12:21

    radio. – Radions styrka är att berätta sådant människor inte visste de vill veta, säger Hedvig Långbacka. 22.11.2022 kl. 09:00

    film. Kyrkpressen har mött regissören Klaus Härö i en pratstund om åldrande, kärlek och hur man ska lyckas balansera mellan bitterhet och tacksamhet. I höst är han aktuell med filmen My Sailor, My Love. 9.11.2022 kl. 09:00

    HÖSTDAGARNA. Se mera bilder i artikeln! 7.11.2022 kl. 20:12

    FÖRSAMLINGSVAL. Två tredjedelar av kandidaterna i församlingsvalets valkompass vill att kyrkan ska viga också par av samma kön. Frågan polariserar fortfarande Borgå stift tydligt. Ulla-Maj Wideroos hör kyrkfolk vara otåliga över att frågan fortfarande hänger i luften. 7.11.2022 kl. 10:27

    kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

    festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

    SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

    konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

    SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

    Mest läst