När Tuulikki Koivunen Bylund var liten visste hon inte vad en biskop var för något.
– Och jag hade aldrig kunnat gissa att jag själv skulle bli biskop, även om jag tidigt jobbade målmedvetet för att bli präst.
1971 emigrerade hon till Sverige för att kunna prästvigas och har nu hunnit vara präst i 44 år.
– Det är obegripligt. Det var min kallelse och det jag verkligen ville. Jag fick det liv jag ville, det är stort. Det har varit en nåd att få leva just i den här tiden, då det hänt så mycket både i kyrkan och samhället.
I lördags var Koivunen Bylund huvudtalare vid ett seminarium med temat ”Låt kyrkan välsigna” i Lojo. Inbjuden av Kom Alla- och Gemenskapsrörelsen berättade hon om den process som ledde till att Svenska kyrkan år 2009 beslöt viga samkönade par.
– Det är tre saker som gjort att det gått så smidigt i Sverige. För det första har processen varit lång och genomgripande. Många har jobbat hårt för att utförligt utreda det teologiska och praktiska under många år.
För det andra tror hon att det haft en stor betydelse att många aktivister jobbat för en förändring, både i både kyrkan och samhället.
– Det har skett en växelverkan mellan samhälle och kyrka, så som det alltid gör.
Den tredje punkten handlar om synen på sexualiteten.
– Synen på sexualiteten har förändrats, även i kyrkan. Om vi ser tillbaka på 1800-talet är det väldigt tydligt att det som uppfattades som god sexualitet då var att man alstrade barn. Det talades inte om sexualiteten i andra former. I kyrkan var det som hade att göra med sex omgärdat av synd.
– Jämför det med dagens läge då sexualiteten ses som en gåva av Gud. Då blir automatiskt den stora frågan om Guds gåva inte gäller alla människor.
Frimodig profetissa
När Kyrkpressen intervjuade Koivunen Bylund för tio år sedan förutspådde hon att Finland skulle få sin första kvinnliga biskop inom tio år. Efter fem år valdes Irja Askola till biskop i Helsingfors. Vågar Koivunen Bylund sig på att förutse när evangelisk-lutherska kyrkan i Finland viger det första samkönade paret?
– Det finns många exempel i Bibeln på profeter som haft fel. Det gör mig lite mer frimodig i rollen som profetissa.
– Jag tror att samkönade par vigs i Finland på 2020-talet, med glädje. De aktiva i kyrkan vill nog följa sin Herres och Mästares exempel i den här frågan också.
Hon säger att den här frågan är teologiskt och principiellt viktig, den handlar om människors lika värde.
– Men å andra sidan är den rent praktisk en liten fråga. I Sverige gifter sig varje år ungefär 700 samkönade par, och 75 procent av dem gör det borgerligt.
Känner du till föreningen Aito Avioliitto, som kämpar för att riksdagen ska ta tillbaka den könsneutrala äktenskapslagen?
– Jag vet inget om Aito Avioliitto, men jag vet mycket om homofobin. Den finns djupt förankrad i den finska folksjälen, liksom också rädslan för allt som är annorlunda. Jag har faktiskt valt ett bibelställe för att profetera om homofobin. Det är Uppenbarelseboken 12:12 och handlar om djävulen som stigit ner. ”Hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”
– En vacker dag finns både homofobin och förföljelsen av flyktingar i samma papperskorg.
Skriver sina memoarer
Efter sex intensiva år som biskop i Härnösand gick Tuulikki Koivunen Bylund i pension i början av året.
– Det har varit kul att vara biskop. Mycket jobb, men otroligt roligt. Jag kan rekommendera det för alla finska och finlandssvenska kvinnor.
Hon säger att det egentligen borde ordnas en biskopsskola för kvinnor.
– Det skulle jag kunna komma och föreläsa om. Om det finns mycket rädsla när det gäller homosexualitet så finns det också mycket rädsla när det gäller starka kvinnor. Och ibland sitter oviljan hos kvinnorna.
Hon tror att det är viktigt att kvinnor går in i maktstrukturerna för att kunna förändra dem.
– Det handlar inte bara om jämställdhet. Det handlar om att kyrkan inte har råd att avvara den kvinnliga kompetens som är viktig på så många områden. Men det går inte bara att säga: ”Nu ska du bli kyrkoherde.” Man måste också ge kvinnorna det stöd och de resurser de behöver.
Koivunen Bylund håller som bäst på och skriver sina memoarer. Hon är numera den äldsta levande kvinnan som emigrerat till Sverige för att bli präst och den första biskopsvigda finska kvinnan.
– Det är inte samma sak att vara kvinna och biskop som att vara man och biskop. Det är bland annat därför jag skriver. Det är viktigt att kvinnohistoriska skeden dokumenteras.
När hon inte skriver på memoarerna, umgås med barnbarnen eller föreläser i Finland förbereder hon sig för döden.
– Det har jag ju inte hunnit göra under tiden jag jobbat. Döden är förmodligen närmare mig nu än någonsin. Fast jag tänker inte dö på ett tag, jag måste ju skriva färdigt mina memoarer.
Hur förbereder man sig för döden?
– Jag ser till att jag från min sida förbättrar den relation jag har till Gud. Jag försöker komma närmare Gud. För sedan när man väl dör, då är man väldigt nära, tror jag.
