Jazzsångerskan Isabella Lundgren: "Det är vid branten man förändras"

Som 18-åring gjorde hon blixtkarriär som jazzsångerska i New York. – Men inom mig växte mörkret och det var ett gränslöst liv utan hämningar, säger Isabella Lundgren. Nu utbildar hon sig till präst i Stockholm och tycker att syndabekännelsen är det allra bästa i mässan. 3.9.2015 kl. 07:28

Det är en nästan smärtsamt vacker sensommareftermiddag, när jag träffar Isabella Lundgren vid ingången till Storkyrkan i Gamla Stan. I denna anrika katedral, invigd på 1200-talet, har hon hittat sitt andliga hem.

– För andra året i rad jobbar jag här i Sommarkyrkan. Vi är tre prästkandidater som håller gudstjänster och mässor samt guidar och ber varje timme.

Platsen för intervjun är bokad på övre våningen i Själakoret, det rum där prästeståndet fordom hade sina möten. Inget i Isabella Lundgrens bakgrund pekade mot att hon en dag skulle studera teologi och – ett ord hon formligen älskar – ”tjäna” här.

Den musikaliska ådran, däremot, upptäcktes tidigt av föräldrarna.

– Redan som treåring började jag titta på Disney-filmer och plockade väldigt snabbt upp både text och musik. Där satt jag och sjöng med i Lilla sjöjungfrun och Alladin och spolade tillbaka och lyssnade om och om igen.

– När jag blivit litet äldre började jag lyssna på mammas skivor; Billie Holiday och Ella Fitzgerald med flera.

Uppenbarligen tyckte jag det var väldigt roligt, eftersom jag stod i timtal och sjöng till de där skivorna.
Musikklass och sedan en estetisk gymnasielinje med ännu mera musik i Karlstad. Körsångare i Värmlandsoperan. Soloframträdanden.

Bort från Sverige

En allt starkare längtan bort till något vidare än de värmländska skogarna växte sig fram.

– När jag fyllde 18 fick jag en summa pengar av mina föräldrar. Det räckte till en biljett till New York. En 25 år äldre kusin bodde i förorten New Jersey och det var ju till en början skönt för mina föräldrar.

Efter fyra veckor insåg Isabella att detta inte var hennes melodi, slirade en smula på sanningen och förklarade att hon hittat ett boende inne i New York City.

I Greenwich Village sprang hon på ett café som hade ”Open mic night”.

– Där gick jag in med min stora IKEA-kasse och min ryggsäck. Så kom det fram en tjej som jobbade i baren och frågade ”Vart är du på väg?”

– Jag svarade att jag heter Isabella, kommer från Sverige och söker någonstans att bo. Men hittar jag inget kunde jag kanske sitta på ett kafé?

– Hon skakade på huvudet, bjöd hem mig, och där bodde jag de tre första månaderna.

Den kvällen inleddes Isabella Lundgrens amerikanska karriär. Hon framförde en av sina egna kompositioner till eget pianokomp.

– Efter tre månader kunde jag flytta in i en lägenhet i Brooklyn med två amerikanskor och en engelska. Och så blev jag antagen till musikhögskolan New School University, där jag studerade i två år.

Under fyra år i The Big Apple kom hon att bo på ett flertal adresser, spela med ett stort antal konstellationer musiker och sjöng till och med vid några tillfällen i Woody Allen Jazz Band.

Det låter som en glassig Hollywood-film?

– Kanske det. Men det jag kände var något annat än det jag visade upp. För jag kände varken lycka, tillförsikt eller hopp.

Två valmöjligheter

Isabella Lundgren har i intervjuer varit ytterst sparsam med detaljer, klart är dock att alkoholen spelade en roll i det destruktiva livet over there.

– Man kan säga att det var en mörk period i mitt liv. En period då jag fattade många dumma och ogenomtänkta beslut och försatte mig själv i stora faror.

– Jag tror de flesta människor har ett svart hål, mer eller mindre stort. Det gränslösa och hämningslösa liv jag levde var ett symptom på något annat, som jag visste jag var tvungen att ta tag i.

Demoner?

– Javisst! Och dem måste man prata om. Annars kommer de ut i form av missbruk eller destruktiva relationer och äter upp en inifrån.

För Isabella Lundgren skedde ”omvändelsen” inte på vägen till Damaskus, utan var snarare ett beslut fattat på rationella grunder.

– Det är vid branten man förändras och inser att man har två valmöjligheter. Antingen hoppar du ner i avgrunden eller så går du tillbaka och lever på ett annat sätt än tidigare.

Hon åkte hem igen till föräldrahemmet i Karlstad. Så några privilegierade månader, då hon utan prestationskrav kunde börja omforma sitt liv.

– Samtidigt som jag ofta kände en stor meningslöshet, fanns även en känsla av mening. Och jag valde att från och med nu bygga mitt liv på den meningsfullheten.

Valet resulterade i en ansökan att studera teologi och hon antogs till Teologiska Högskolan, THS, i Stockholmsförorten Bromma.

– Jag har hela livet haft en nyfikenhet gällande religiositet, kyrka och andlighet. Och jag kände ett slags behov av att ”tjäna” och göra något betydelsefullt.

– Att utbilda sig till präst var för mig en helt ny tanke. Som många andra i det sekulära Sverige är jag döpt och konfimerad och hade gått på högtidsgudstjänster, men inte mer.

– Man kan säga att jag behövde idén om Gud i mitt liv, för det världsliga kändes otillräckligt. Jag hade en paus på nästan ett år då jag inte sjöng något alls.

Men i dag har musiken återfått sin centrala roll i Isabella Lundgrens liv. Så till den grad att hon förra läsåret tog ett sabbatsår i studierna.

År 2012 kom kritikerrosade debutskivan It had to be you och i fjol släpptes den än mer lovordade Somehow life got in the way.

Två låtar på sistnämnda skivan är författade och tonsatta av Lundgren. En av dem bär motiv ur Psaltaren.

Jag ber henne sjunga a capella, men då ler hon och plockar istället fram sin smartmobil och snabbt fylls Själakoret av ljuvlig musik.”A time to be born, a time to die, a time to play, a time to...”

Hur ser din skaparprocess ut?

– Den kräver tålamod och tid. För om jag skriver något vill jag att det ska ha substans.

Du är ganska sträng mot dig själv?

– Jag har nog blivit det, för jag vill inte slösa bort min tid. När jag dör vill jag veta att jag ansträngt mig för att leva ett rättvist och vackert och uppriktigt liv.

Två år har Isabella Lundgren kvar av sina studier. Hon är redan antagen som prästkandidat och för att fullt ut tillträda ämbetet krävs ytterligare två studieår.

– Det är svårt att få ihop studier och jobb. Musiken är min försörjning och jag tar inte studielån, berättar Isabella som i höst bland annat ska turnera i Tyskland och Japan.

I våras hann hon med framträdanden i Helsingfors och Vasa.

– Jättehärligt båda gångerna! Och så roligt med en väldigt blandad publik. Det känns som att det finns ett brett musik- och jazzintresse i Finland.

En tredje skiva är också på gång.

– Allt är klart, vi ska bara spela in den. Bandet består förutom mig själv av pianisten Calle Bagge, basisten Niklas Fernkvist och Daniel Fredriksson på trummor.

Den här gången har Isabella Lundgren skrivit alla texter samt musik, det sistnämnda delvis tillsammans med pianisten Bagge.

Också denna gång finns en andlig dimension. Hon tar upp sin smartmobil igen och ger ett exklusivt smakprov från låten Not the opposite, där hon hämtat inspiration från den tyske teologen Paul Tillichs tankar om tro och tvivel: ”I held on to you, when the winds rocked my road. I trusted your presence when loneliness caged me”, ljuder det i Själakoret.

Rannsaka sig själv

Så lämnar vi kyrkan för en kort promenad i Gamla Stan. Solen bränner och ljuset smeker gränder och prång.

En sista fråga bara:

Hur var nu det här med syndabekännelsen?

– Av fullt förståeliga skäl är den problematisk för många, eftersom ordet så ofta missbrukats. Det hebreiska ordet för synd betyder ”att missa målet, så det handlar inte om att påpeka att människan i sin natur är fel.

– Istället handlar det om att belysa de mörka delarna av vårt liv, så att vi kan få bättre självförståelse och fatta mer kärleksfulla beslut nu och i framtiden.

– Vi kan bara bygga en bättre värld när människor är redo att möta och rannsaka sig själva. Det är för mig vad som sker i syndabekännelsen!

Sören Viktorsson



Kultur. På bokmässan i Göteborg i helgen kan besökare ladda ner hela Bibeln som ljudbok på sin egen mp3-spelare, sin mobil eller på ett minneskort. 28.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. Biståndsfonden KvinnoBanken som Kyrkans Utlandshjälp lanserade i maj har under sina första fyra månader samlat in 225 000 euro för att stöda kvinnor i u-länderna. 27.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Det är salsakväll i församlingshemmet i Karis. Det bjuds varken på latinodans eller ens spansk sås, däremot står ett dukat bord i aulan. Ett insidertips säger att salsa skall läsas Salig Samling. 27.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. De offentliga motsättningarna mellan kyrkan och Utlänningsverket bilades åtminstone till tre delar vid ett gemensamt seminarium förra veckan. 27.9.2007 kl. 00:00

Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Sofia Torvalds. Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om. 24.9.2007 kl. 00:00

Håkan Sandvik har stor erfarenhet av integrationsfrågor. Kyrkan inte får glömma sin egen flyktingstatus, menar han. 12.2.2016 kl. 15:16

Bror Gammals för de åländska lekmännens talan i kyrkomötet. 10.2.2016 kl. 22:16

val2016. Åsa A Westerlund, Göran Stenlund och Patrik Hagman har valts in som lekmannaombud i kyrkomötet. 10.2.2016 kl. 16:54

stiftsfullmäktigeval. Tre fjärdedelar av stiftsfullmäktiges medlemmar är nya. Två tredjedelar av de invalda är kvinnor. Enligt de preliminära valresultaten i Borgå stift kommer prästerna att representeras av följande personer i stiftsfullmäktige under den kommande fyraårsperioden: Stig-Olof Fernström, prost, Helsingfors och Albert Häggblom, distriktspräst, Esse (ny) från listan För tro och kyrka, medan Mia Bäck, tf kaplan, Åbo, Catharina Englund, sjukhuspräst, Jakobstad (ny), Monica Heikel-Nyberg, kaplan, Helsingfors (ny), Siv Jern, kaplan, tf familjerådgivare, Vasa (ny) och Fred Wilén, tf kaplan, Helsingfors (ny) valts från listan Tillsammans för en medmänsklig och tjänande kyrka. Följande personer valdes till lekmannamedlemmar i stiftsfullmäktige: Gunnel M Helander, arkitekt, Hangö, Susanne Björkman, agrolog, Åbo (ny), Janette Lagerroos, kyrkvaktmästare, teologie studerande, Väståboland (ny), Nina Björkman-Nystén, pol.kand., Pernå,Anders Wikström, chef för medelanskaffning, Helsingfors (ny), Hedvig Långbacka, FM, radioredaktör, Helsingfors (ny) och Heidi Juslin-Sandin, programchef, TM, Esbo (ny) för listan För folkkyrkan. Från listan Tillsammans i kyrkan valdes Daniel Björkstrand,företagare, Malax, (ny), Anita Ismark, pensionerad kommundirektör, Korsnäs (ny), Anna-Karin Lärka, PeM, församlingssekreterare, Korsholm (ny), Gun-Maj Näse, teol.mag., pens. församlingslektor, Pedersöre, Kristian Sjöbacka, rektor, Närpes och Hans Snellman,överkommissarie, Karleby. Ålands lekmannaombud i stiftsfullmäktige valdes genom sämjoval och är Christian Beijar (ny). Betydligt flera kvinnor än män i stiftsfullmäktige Liksom i valet för fyra år sedan är många medlemmar nya i stiftsfullmäktige, hela tre fjärdedelar av stiftsfullmäktiges medlemmar är nya. Av medlemmarna i stiftsfullmäktige är två tredjedelar kvinnor, 13 medlemmar är kvinnor (fyra präster, nio lekmän) och 8 är män (tre präster, fem lekmän). De preliminära resultaten i valet blev klara på onsdagen. På måndag den 15 februari fastställer de olika stiftens valnämnder valresultatet. Stiftsfullmäktige valdes för tidsperioden 1.5.2016-30.4.2020. 9.2.2016 kl. 10:35

Kyrkomötet. Rolf Steffansson gör Bo-Göran Åstrand sällskap prästombud i kyrkomötet. Det sittande ombudet Max-Olav Lassila faller ur. 9.2.2016 kl. 10:34