”Du känner igen mig på den svarta skjortan och det långa håret”, skriver Janne Löf i ett sms inför vårt möte i Borgå. Han ser kanske inte ut som den typiska snälla, kristna killen, men när man skrapar på ytan är han det ändå.
Hans fru är församlingspastor i Borgå, till middagen diskuterar de teologi och om vintrarna gillar de att besöka bibliska platser som Sinai, Nebo och Jerusalem. På jobbet reparerar han stora kylmaskiner. Att vara kylmontör är ett behändigt yrke för en man som måste flytta än hit, än dit, beroende på i vilken församling hans fru får en tjänst.
– Duktiga arbetare än en bristvara i min bransch, nu mer än någonsin. Det har varit tacksamt för mig som bara behövt skicka ett par mejl för att få komma på arbetsintervju.
Helhjärtad på gott och ont
Janne Löf är född i Stockholm men uppvuxen i Bennäs. Hans mammas släkt härstammar från byn Korpiselkä i ryska Karelen – av den finns numera bara minnet kvar – och berättelserna om kriget, flykten och hur det var förr har blivit allt intressantare ju äldre han blivit.– Det sägs att det tar tre generationer att komma över ett krig, så kanske jag är den sista generationen med något av kriget i mig.Han kommer från en familj där det lästes aftonbön om kvällarna men ingen var en aktiv kyrkobesökare. Själv blev han intresserad av kristendom i tonåren, efter skriftskolan. Han kände det nästan som sin plikt att ta reda på vad den tro han var döpt till handlade om. När han blev kristen bestämde han sig för att vara det helhjärtat.– Det är kanske lite annorlunda i Österbotten än här i Nyland på det sättet att antingen är man tydligt kristen eller också är man det inte. På gott och ont. Jag har märkt att tröskeln till kristen verksamhet är lägre här i Borgå än den var där jag växte upp.En middagsförmånSom ung kristen tyckte Janne Löf att det var självklart att kristendomen skulle genomsyra allt i en människas liv. Var man kristen skulle det synas! Visst tycker han så fortfarande, men i dag har han större förståelse för att tron tar sig olika uttryck hos olika människor.– I tonåren ser man allt svartvitt, så även jag. Allt har sin tid.Han ville ha svar på alla frågor, och när det några år senare dök upp frågor han inte hade svar på höll han på att tappa sin tro. Men perioden av tvivel var kort. I dag säger han att han tror mer än någonsin.– Det var en oundviklig kris och en del av min religiösa utveckling. I dag kan jag tro fast jag inte förstår allt. Eftersom jag har en fru som doktorerar i teologi får jag diskutera tro vid middagsbordet. Det är en stor förmån för mig.
Läs mer i Kyrkpressen 32/2011!
