Det är inte bara i vår tid som människor kan vara ovilliga eller rädda för att tala om döden.
– Förr trodde man att man kallade på det farliga genom att nämna det och därför uppstod omskrivningar. Vargen kallades till exempel för gråben. På samma sätt var det med döden – man ville inte kalla på liemannen genom att tala om honom, säger Nina Martola som är forskare och föreståndare för den svenska avdelningen vid Forskninscentralen för de inhemska språken.
Bildspråk
Liemannen, ja. Där har vi en av omskrivningarna. Det finns många andra, Martola säger att döden troligen hör till de ämnen och ord som har flest alternativa uttryckssätt. En del är bekant standardsvenska, som till exempel avlida, somna in eller – om det gäller en olyckshändelse – omkomma. Andra uttryck är kanske mindre kända, som ta ner skylten, skaka av sig sitt jordiska stoft och flytta till en etta med grästak.
– Det handlar om bildspråk. Om man förstår bilden, förstår man kopplingen. Men uttrycken blir obegripliga om kopplingen saknas, säger Martola.
Hon ger ett exempel från sin egen barndom. På hennes hemort var det vanligt att tala om att någon hade lagt skeden på hyllan om man ville tala om döden på ett lite vanvördigt sätt. Uttrycket kommer troligen från att man förr hade en egen sked som man åt med och när man dog behövdes den inte mer – den lades på hyllan.
