Tonja Paavola, aktuell som assisterande domare i damernas EM i fotboll i Finland och tillika ungdomsarbetsledare i Matteus församling i Helsingfors, ler ett brett leende. Själv har hon inget behov av att stå i centrum på planen, men någon måste ju hålla i visselpipan eller flaggan och det gör hon gärna. För henne handlar domarskapet om att få spelet att löpa och att, när det är nödvändigt, skydda spelarna från att skada sig själva eller andra.
– Det jag lärt mig i församlingsarbetet med ungdomarna har jag delvis kunnat utnyttja även i domaruppdraget. Det finns många likheter.
Skada visade vägen
Från början hade hon tänkt blir fotbollsspelare. Men korsbandet i knäet höll inte för påfrestningarna – hon var då femton år – och efter operation och en ettårig rehabilitering stod det klart att det aktiva spelandet var uteslutet. Omständigheterna ordnade det så att hon i samband med en skolturnering med sina egna församlingsungdomar blev tillfrågad att döma en match när den ordinarie domaren inte infann sig på planen. Okey, ge mig en visselpipa, tyckte Tonja, reglerna är ju bekanta. Trodde hon.
Senare samma höst – året var 2002 – gick hon en domarkurs som inkluderade några provmatcher. Snart fann hon sig själv springande på fotbollsplaner runt omkring i huvudstaden.
Sedan dess har hon varit domare för alla åldrar, från unga pojkar och flickor, till vuxna män och kvinnor. Senaste år dömde hon finalen i 19-åriga flickornas EM i Frankrike och deltog i 17-åriga flickornas VM på Nya Zeeland. Nu, mellan den 23 augusti och 10 september, är hon en av tolv assisterande domare i damernas europeiska fotbollsmästerskap som spelas i Finland, och den ena av totalt två finska domare.
– Jag har varit på rätt plats vid rätt ögonblick.
Det är hennes anspråkslösa förklaring till framgångarna. Och det må vara en delsanning. Men bakom ligger ett målmedvetet och envist arbete, både fysiskt och psykiskt.
Läs hela intervjun med Tonja Paavola i Kyrkpressen nr 34/09
