Det är något trösterikt med ett stilla duggregn, i de till synes oförargliga dropparnas förmåga att sakta genomsyra allt i sin väg.
I en tid då samhällsmaskineriet rusar, tvingar en regnskur oss att stanna upp och ger oss en flyktig, men hälsosam påminnelse om vår egen litenhet. Tätt ihopkurade under busshållplatsens nödtorftiga regntak är vi alla lika blöta och ynkliga.
Den fina damens makeup rinner och den äldre herrens attachéväska får fula fuktfläckar. Nedre kanten på rastatjej-ens bomullskjol blir blöt och nersölad.
Då det stånkande bussåbäket äntligen anländer, drar församlingen en kollektiv suck av lättnad och byter snabba leenden. I stället för att passera biljettförsäljningen i marschtakt, kostar en del på sig en snabb hälsning i chaufförens riktning.
Och eftersom alla världens fasader och skal ändå blåst bort i ovädret, kan man till och med drista sig till att byta ett ord eller två med bänkkamraten: ”Vilket skyfall! Och jag som hade tänkt hänga tvätt…” Reskamraten nickar: ”Jo, och jag som tog på mig mina nya läderstövlar ...” Så länge bussturen varar är alla, oberoende av bakgrund och samhällsposition, på samma linje.
Ett smärre mirakel, men tyvärr kortvarigt. Efter att ovädret har dragit förbi sätts maskerna på igen. Nästa morgon stirrar samtliga jobbpendlare enträget ut genom fönstret eller mot mittgången för att slippa möta varandras blickar. För att inte tala om att inleda en diskussion med en främling!
Lockarna på den grånade mannens hjässa sitter som de ska, men attachéväskan, söta öde, är fortfarande lite skrynklig i ena hörnet.
