När man är sex år och första och enda gången åskådare på plats i olympiska spel går intrycken djupt. Herb och de andra som vann långa stafetten i OS i Helsingfors sitter kvar.
På stadions B-läktare föddes min första insikt om kopplingen mellan idrott och ekonomi. Tusenfemhundra mark för en biljett var mycket. Mest orätt kändes det att biljetterna var dyrast vid storevenemang som OS. Inte ”fair play” gentemot små tillställningar, sade sexåringens rättviseinstinkt.
Vem gör de skyhöga transfersummorna mellan fotbollsklubbar som köper och säljer spelare som tjänar tiotusen i veckan möjliga? Vi tittare förstås. Fyrtio euro kostade biljetten till min enda engelska Premier Leaguematch. Stämningen var hög på Villa Park, men ändå.
– Familjen har tomt kylskåp för att pappa ska ha säsongkort, upplyste min granne sportreportern. Idrott är stor business.
Inför OS i Beijing fick vi läsa om hur bostadsområden schaktas ner för att ge plats åt idrottsarenor och protesterande invånare åker in på omskolningsläger. En slags branding i stor skala där kombinationen av diktatur och kapitalism visar sin överlägsenhet.
”Min” missionär i Kina skickade e-post och avrådde från alla bojkotter. Kineserna är stolta över sitt land.
Invigningsfesten vet jag inget om. På läkarmottagningen satt jag under tv:n med resten av väntrummet stirrande på mig. En vecka höll min bojkott.
Men sen kom friidrotten med Herbs och Georges barnbarn i samma svart-grön-gula show. Då var det klippt.
Kanske jag borde nöja mig med distriktsligan i agility? För att få min dos av spänning med rent samvete?
