Selektiv upprördhet

Ledare. Kaplan Halvar Sandells beslut att visa en film om kirurgisk abort för en grupp skriftskolungdomar har av helt förståeliga orsaker väckt häftiga reaktioner. 3.7.2008 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Kaplan Halvar Sandells beslut att visa en film om kirurgisk abort för en grupp skriftskolungdomar har av helt förståeliga orsaker väckt häftiga reaktioner. Enligt en definition som bl.a. Stakes använder är ”abort en graviditet som avbrutits artificiellt och som inte överensstämmer med definitionen på en förlossning och där man vet att fostret inte dött intrauterint före ingreppet”.
Eller med andra ord: abort är att med hjälp av mediciner eller kirurgiskt ta livet av ett foster.

Majoriteten av dem som reagerat har fördömt Sandells tilltag. Kritikerna menar att det var allt från ovist och oanständigt till avskyvärt att göra som han gjorde. Sandell har, hävdas det, kort sagt överskridit gränsen för det acceptabla.
Men det finns också en och annan som trätt upp till Sandells försvar. De har betonat att verkligheten är sådan den är och att det inte kan vara fel att visa hur den ser ut. Fel är däremot att försköna abortverkligheten eller förtiga den.
Om den film som Sandell valde att visa skriftskolungdomarna verkligen ger en korrekt bild av abortverkligheten undandrar sig i detta skede en allmän bedömning. Ord står mot ord.
Det som man oberoende av detta kan och bör diskutera är dels vad vi mera allmänt taget har orsak att bli upprörda över och om upprördhet är något som vi med alla medel ska undvika att förorsaka.
Kort sagt: ska gränser dras och i så fall hur och varför.

Att gränser måste dras torde i stort sett alla vara överens om. Gränser måste finnas mellan det privata och det offentliga, gränser relaterade till ålder i förhållande till alkoholinköp, till rätten att köra bil eller se filmer och så vidare.
Också andra former av gränser som reglerar vad vi gör, när och hur är nödvändiga. Det gäller allt från hastighetsbegränsningar på våra väger och hur produkter vi använder ska vara beskaffade.
Vi lever kort sagt i en värld där vi omges av regler, skrivna och oskrivna.
Regler och gränser finns till för att göra livet tryggt och gott för oss alla. Regler som inte gör det, utan kanske till och med har motsatta konsekvenser, varken kan eller bör accepteras. Också detta torde de flesta vara överens om.
I en demokrati som den finländska stiftas lagar av riksdagen. Formellt är det därmed riksdagen som bedömer och avgör regler och gränsdragningar. Detta gäller självfallet också abortlagstiftningen.

Inom ramen för det som lagstadgas om abort gjordes i Finland år 2007, enligt preliminära uppgifter, 10 303 aborter. Antalet ökade i jämförelse med i fjol mest i åldrarna 25–29 år. Antalet aborter på sociala indikationer var 90,5 procent av det totala antalet. Andra vanliga indikationer var ålder under 17 år (5,3 procent) eller över 40 år (3,4 procent).
Med tanke på den upprördhet som Sandells filmförevisning i skriftskolan lett till finns det ytterligare orsak att notera, att antalet aborter per 1 000 flickor/kvinnor i åldersklassen 15-19 år är näststörst då alla åldersklasser beaktas. Mest aborter utfördes på kvinnor i åldrarna 20–24 år.
Det är alltså i skriftskolåldern som det är högaktuellt att på olika sätt aktualisera bland annat abortfrågan.

I ett internationellt perspektiv kan man notera att det årliga antalet statistikförda aborter ligger kring 43-44 miljoner. På tio år får alltså närmare en halv miljard foster sätta livet till.

Man kan inte undgå att förvåna sig över den närmast totala avsaknaden av upprördhet över den verklighet som abortstatistik vittnar om. Den verkligheten förefaller vara tämligen egal och de som ansvarar för de regler som gäller helt ointressanta.
Det är helsingforskaplanen Halvar Sandell som framställs som det stora problemet i sammanhanget. Han har inte handlat vist och kanske inte heller helt övertänkt. Det kan och bör han kritiseras för.  Men i alla fall: är inte upprördheten i detta fall selektiv och ”individualiserad” i överkant?

Stig Kankkonen



Åbo. Åbo svenska församling arbetar aktivt för flyktingar. – Jag har insett hur ensam en människa kan vara, och hur mycket kontakt betyder, säger Malena Björkgren. 1.10.2020 kl. 11:37

Utmärkelse. Församlingspastorn Patricia Högnabba i Matteus församling i Helsingfors har beviljats Kyrkans förtjänsttecken för barn och ungdomsverksamhet. Priset delades ut idag vid Forum för kyrkans fostran. 30.9.2020 kl. 15:29

jordbruk. För Mats Björklund handlar jordbruket om att anpassa sig till vädret och naturen, om att odla det som andra ska äta – och om att förvalta Guds gåvor. 30.9.2020 kl. 11:53

vardagsbön. "Öppna varsamt upp det mina fingrar krampaktigt håller tag om i onödan." 30.9.2020 kl. 10:30

Lärkkulla. Lärkkulla-stiftelsens direktor Björn Wallén avgår på egen begäran från och med årsskiftet för att övergå till andra arbetsuppdrag. 29.9.2020 kl. 17:01

kvevlax. Över 30 år undervisade han i musik i grundskolan. Men också efter pensioneringen är musiken ett heltidsjobb för Yngve Svarvar. Hans engagemang som kör- och orkesterledare ser inte till församlingsgränser 30.9.2020 kl. 12:40

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

PERSONEN. När Fanny Willman var sexton år började hon skriva kolumner för Vasabladet. I februari utnämns hon till ledarskribent för Kyrkans Tidning i Sverige. – För mig är det mer naturligt att skriva ledare än andra journalistiska texter. 6.2.2024 kl. 17:56

ungdomens kyrkodagar. UK uppmanar kyrkomötet att ta ställning i frågan om samkönade äktenskap. Om det var upp till kyrkans unga skulle frågan redan vara avgjord. 5.2.2024 kl. 15:43

KYRKOMÖTET. Klockan går och kyrkan ställs inför allt större utmaningar. Men kyrko­mötet är en trög koloss som inte producerar beslut. Under senaste mandatperiod tog tre av dess utskott saker och ting i egna händer. 5.2.2024 kl. 10:00

Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04